Transvestitälgen Oscar (2002)

Nu när man bor i Swinging Sundbyberg har man ju börjat umgås med en helt annan sorts människor än de gamla vanliga bergslagstrollen som man omgav sig med när man var en liten kåsör och ”bodde hemma”, detta märkliga uttryck. Sundbyberg är alltså Sveriges ”singeltätaste” stad, det trumpetade dom ut på den här lilla lokaltidningen som vi får gratis i postlådan. Artikeln illustrerades med en frestande, antar jag, bild av brynta bikinibrudsmagar. Förvisso har jag också gjort iakttagelsen att det är många ”singlar” här i mitt hus och i mitt grannskap – skillnaden är bara att hemma i skogen kallar vi dom för änkor och änklingar när dom är över 85. Men det är klart att det låter inte lika roligt med ”ensamhushållstätaste”.

Faktum är att man träffar en annan sorts människor i Stôckhôlm. Inte bättre, inte sämre, men annorlunda. Transvestiter är det till exempel inte så tjockt med hemma vid granen vid vars rot mitt föräldrahem är fästat, men här förekommer dom. När man är ute och slår runt med A och E, som emellanåt återfinns på sådana ställen där regnbågsfolket vistas, träffar man på en hel del. För mig som är lång och bredaxlad etc. är det en ganska uppfriskande upplevelse att få känna sig diminutiv i jämförelse med en annan dam, att vända sig om och stirra in i revbenstrakten på en gigantisk donna i Silviafrisyr och galarobe. Att hon antagligen heter Stefan på körkortet spelar ingen roll egentligen: det som kvinnspersoner och transvestiter har gemensamt är ju det att de ofta klär ut sig till tjejer när dom går ut på lokal. Varken jag eller Stefan är ju så att säga födda med blonda slingor och mascara och utan hår på benen. Se där en liten iakttagelse ur verkligheten!

En som jag har mött som jag inte tror att ens så många stôckhôlmare har mött är transvestitälgen Oscar. Han finns i den lilla rara staden Lemgo i Tyskland än i denna dag, om inte mal och mott har ätit upp honom nu. Hans husse är en vi känner som tidigare var någon sorts agent för Vin & Sprit i Tyskland och hade som uppgift att sprida Absolut Vodkas evangelium i Europa, antar jag (jag är inte så hemma på just dom turerna i det hela). Oscar är alltså uppstoppad och väl tuggad av tidens tand, ungefär som hans ledsna solblekta artfränder på Biologiska museet. Han färdades runt i landet i container och förekom i montrar på mässor som ett pittoreskt svenskt inslag. Av någon anledning förväntades tyska spritspekulanter lägga märke till Oscar, stanna till och beundra honom och sedan importera ett par tusen liten vodka av bara farten (jag sa ju att jag inte vet riktigt hur det fungerade).

Det roliga med Oscar var för det första att han hade ihopfällbara horn – dom gick alltså att häkta av för att underlätta transporten av honom. Jag må vara lätt att roa, men jag skrattade hjärtligt när jag fick se honom med hornen av: de liksom hängde i små tåtar runt öronen på honom och gjorde ett lugubert intryck.

För det andra var han en ko. Det är inte så svårt att se skillnad på en älgtjur och en älgko, de senare har Skaparen av någon anledning delat ut mycket längre näsor (mular?) till. Den som är det minsta bevandrad i älg såg alltså omedelbart att Oscar var ett femininum som klädde ut sig i maskulin utstyrsel vid festligare tillfällen. Jag vet inte vad Oscar hette på sitt körkort, så att säga. Men han hörde till en minoritet som är så liten att inte ens Aftonbladets ids slå upp helsidor i färg på honom: drag king-älgarna. Jag är glad att jag har fått träffa honom.