Apropa spraket (1995)

Detta ar en framtidsvision som jag redan fran borjan maste varna for da den kan verka upprorande pa kansliga lasare. Historien utspelas en lordagskvall ar 2010 hemma hos familjen Ostberg i Soderkoping. Man hade en intim slaktmiddag.

– Borja du, Osten, sa Asa, vardinnan. Ta lite kott och sas.
– Far jag? fragade Osten. Det gor jag sa garna. Den hade en sa lacker loksmak.
– Ta for dig, sa Asa. Gosta, rack Osten skalen. Han nar inte dar han sitter inne i hornet.
– Var ar Goran? fragade faster Ollegard, en anka som med tiden blivit ganska dov.
– Jag ar ute i tamburen och klar min son, svarade en rost utifran. Snart maste han forbaske mig lara sig att snora pjaxorna sjalv.
– Sola inte, farsan, gnallde lille Soren.
– Sa dar, sa Goran och slappte ivag Soren till hans vanner som vantade pa garden.
– Ta med dig raksalladen och den inkokta alen fran koket, alskling! ropade Asa till sin akta make.

Snart var alla forenade vid matbordet. Efter en stund hov Hakan, en annan aldre gast, upp sin stamma.
– Kan ni tanka er, sa han, jag borjar bli trott pa den har nystavningen.
– Du har ratt, sa Goran. Det ar mig en gata hur vi kunde folkomrosta for att ga med pa det har.
– Jag maste instamma. Reformen har skovlat spraket. Man vet ju knappt vad man sjal sager, sa Asa.
– Fraga mig, sa faster Ollegard. Numera sjunger jag, gamla fru Haggstrom, varje lordag med ”Soderkopings damkor”. Hur tror ni det kanns? Just nu ovar vi ”Halsa dem darhemma”, tillade hon och bet sig i lappen.
– Numera maste jag vara ett ”foredome” for mina elever, sa Asa som var hogstadielarare i traslojd. Jag kan ju inte garna vara ett ”monster” for dem.
– Personligen foredrar jag att bli kallad ”tystlaten” framfor ”lagmald”, sa Goran. Det ar inte roligt att vara en ”lagmald aklagare”, sarskilt inte nar man har sin arbetsplats i ”tingsratten” i stadens ”radhus”.
– Mycket ska man hora innan oronen trillar av! ropade faster Ollegard.

– Det finns granser, sa Asa. Man maste ju tala lite. Jag kunde hjalpligt forsta detta med Skanska och Gotabanken. Jag vande mig till och med vid att skicka e-post till Svenska Spraknamnden – men det har ar ju fanigt.
– Ursakta, sa Osten i vanskaplig ton, men brukar man inte saga att ost ar ost och vast ar vast och aldrig motas de tva? Fore reformen, vill jag pasta, levde vi i hogonsklig valmaga.
– Gnall inte sa forskrackligt, rot plotsligt hans svagerska Gard, en fore detta fiskmangelska kand for sitt oftast mycket vanliga sinnelag. Sjalv har jag vant mig vid att prata om till exempel ”det svenska kosamhallet” eller ”den vackra sjon Malaren”. Jag sager till och med obehindrat ”skicka mig smoret, Osten!” Allt ar gott och val. Man maste hanga med i utvecklingen. Det dar med att halla svenska spraket svenskt har alltid varit din kapphast. Fantratt! slutade svagerskan Gard.

– Sluta braka, det blir en sa obehaglig stamning, manade Goran. Lat oss konstatera att stavningsreformen ar for vart eget basta och att vi har det sprak vi fortjanar. Lat oss tomma vara bagare och skala for det! Det viktigaste ar ju anda att vi obehindrat kan kommunicera med utlanningar fran varldens alla horn utan att behova besvaras av en massa prickar och ringar!

Han inhostade en appladaska.