Det vill gärna bli bra (2008)

Det finns folk vars vägar korsar ens egna ganska tillfälligt men som man fortfarande funderar över länge efteråt. En del kan man inte ens hitta som kompisars kompisar på Facebook, och mycket längre bort kan ingen komma nu för tiden. Men av dessa förlorade kontakter är det ändå förvånansvärt många som man snubblar över igen av en ren tillfällighet. En vacker dag i parken rundade kåsörtaxen och jag helt slumpmässigt en udde och vips stod vi mitt uppe i O, hennes kompis och kompisens hund. Det var flera år sen vi sågs, så allmän glädje utbröt (förutom hos kåsörtaxen som bara utbröt innan han blev milt men fast tillrättavisad; han har väldigt att förstå vilken funktion cockerspaniels fyller).

O såg verkligen strålande ut. Glittrande ögon, gyllenglänsande hår, rosiga kinder, brett leende. Jag hasplade ur mig några plattityder om att uj vad vi inte har setts på länge, och hon förklarade att hon hade flyttat ihop med en kille i X-sätra och sedan flyttat ifrån killen i X-sätra men att hon på det hela taget var gladare för det sist- än för det förstnämnda. Och livet lekte. Hon dejtade en ännu trevligare typ nu och hade haft sinnesnärvaro nog att behålla förstahandskontraktet på lägenheten i Y-tuna och trivdes fortfarande lika bra där och jobbade på en liten blomstrande firma inne i stan där det var så kul att det svåraste var att ta sig hem på kvällarna.

Och varför delger jag er nu detta? Detta är väl knappast unikt och tyvärr inte ens intressant? I sådan här gemytlig vardagstrivsel finns det väl många som framlever sina dagar? Jo, så är det lyckligtvis, men den här historien berättar jag nu egentligen bara för er som tycker att det mesta är åt h-vete just nu; de vardagsbelåtna får ursäkta så länge. Senast jag träffade O var hon nämligen i ett läge som man inte önskar sin slemmaste fiende. Jag ska inte tynga er med alla detaljer, men det handlade om en olycklig kombination av en separation och ett nytt jobb som det inte var något fel på men som inte passade O. Separationen var uppslitande och resulterade i sömnproblem och ångestattacker (som gick att ta udden av med medicin, men det betyder inte att det var lättvindigt). På jobbet klarade hon sig dessvärre förbi provanställningstiden innan det verkligen stod klart att det inte funkade så det blev bara så mycket större med många turer och LAS och prestige och sårad självkänsla innan det kapitlet var avslutat. Senast jag såg O var hon mager och blek med stressmunsår och jag var ärligt talat orolig för henne. Det gick inte att bortse från att detta kunde vara början på en lång hal rutschkana utför.

O har väldigt många andra mycket närmare vänner än mig så jag blev bara milt bekymrad när hon slutade svara på mess och så småningom bytte nummer, men jag har inte slutat tänka på hur det gick med alltsammans. Och så står hon bara där mitt i grönskan och mår så bra! Jag blev så hjärtinnerligen glad över att hon hade hittat ett jobb som hon älskade (och att det var besvarat), och att hon både hade vågat flytta ihop med en ny och flyttat från honom när han inte var rätt, och att hon var så glad och stark. Av detta lär man sig att en lång hal rutschkana inte nödvändigtvis slutar med att man står på näsan i asfalten nedanför. Det kan sluta med ett hissnande skutt ut i nåt nytt, och så landar man i mjukt gräs.

Det var väl ungefär det jag ville berätta för den som möjligen känner sig ungefär som O för tre år sen: det vill, trots allt och hur det än känns ibland, gärna ordna sig i slutänden.