torsdag 17 september 2009

Om man vore Krogkommissionen (2002)

Jag hemfaller emellanåt till att recensera böcker och det är mycket roligt, men jag tror att det vore ännu bättre att få recensera krogar. Krogskribent är väl ett drömyrke om något: fara runt och äta gratis trerätters och få betalt för att berätta om att man gör det ... Det är nog däremot inte alltid roligt att vara krog och bli recenserad. I förra veckan slaktade Krogkommissionen i DN På Stan ett stackars ställe så att det var en ledsam fröjd att läsa det (jag är en komplicerad personlighet som älskar en bra, det vill säga rolig, sågning men samtidigt lider som ett djur med den det drabbar). Förrätten består till exempel av vitlöksröra "med flytspackelkonsistens" och därefter "följer, dessvärre, käket".

Ändå tycker jag att ett av mina sämre restaurangbesök var värre - fast det beror förstås på hur man ser det ... Det var sommar och jag hade lurat med den oäkta hälften till ett ställe som jag hade varit på ett drygt år tidigare och hade bevarat i ljust minne; de kunde till exempel göra underverk med kål som man inte trodde var möjliga. Stället hade servering både ute och inne, och vi satte oss ute först. Personalen, en gosse, nickade så rart åt oss och sa välkomna. Sedan visade han oss menyerna på bordet. Sedan ignorerade han oss. Efter några minuter pep han in i sin restaurang som en grävling i sitt gryt och syntes därefter icke mera till.

Av någon anledning tänkte vi liksom inte så mycket på det, för vi var mitt uppe i någon animerad diskussion (vi är båda flitiga Ring P1-lyssnare och har sålunda alltid något, typ mänsklighetens ständigt accelererande vansinne, att dryfta). Men det började bli lite småhuttrigt, så vi bestämde oss för att pipa efter personalgossen in. I dörren stod ytterligare "tre personal" (som jag har läst i Språkvård att man får skriva) och log.
- Vi går dit in och sätter oss, sa vi och nickade mot ett hörn av lokalen som såg trevligt ut.
Vi satte oss. Sedan satt vi där. Igen. "Ingen kom", som det står i visan.

Jag hade lagt ut texten om det där med kål. Den oäkte ville verkligen smaka det. Efter ytterligare en stund gick han tillbaka ut till de tre personalen. En av dem stod och vaktade en låda med menyer på ett Kerberoslikt vis.
- Gör det nåt om jag tar en sån där? sa den oäkte infernaliskt vänligt.
- Nej gud nej, sa Kerberos.

Den oäkte tog en meny och kom tillbaka med den. Vi tittade i den, bestämde oss för kålgrejen som vi hade vetat att vi skulle ha sedan föregående torsdag och slog ihop menyn med en demonstrativ smäll. Ingen lyfte ett ögonbryn. Det finns gränser för vad jag kan tänka mig att göra på restaurang, och en är att gå och fysiskt hämta "en personal" (att säga "en servitör" vore ett hån mot servitörer i hela världen) för att ens få beställa. Vi gick.
- Hej hej, sa personalen när vi passerade.

Vad hade man gjort om man hade varit Krogkommissionen med en deadline och sidan 32 att fylla i DN På Stan? Man kan ju inte säga "Ursäkta, jag är Krogkommissionen", för då är ju hela uppdraget förfelat. Lämnar man en blank walkoversida med hänvisning till restaurangen ifråga? Slänger man stoltheten överbord och recenserar närmaste McDrive för att inte svälta ihjäl? "Det är, för att inte förfalla till överord, obeskrivligt äckligt", skrev Kommissionen om de limemarinerade kycklingbrösten på den stackars restaurangen i På Stan. Jaja. Kommissionen fick åtminstone mat.

Inga kommentarer: