I morse kom C till jobbet i affekt.
– ”Runningnyheter”, väste hon, vad menasssss med ”runningnyheter”?! Och på tio skyltar efter varandra?!
Jag är stolt över att säga att jag kunde svara henne. Dels visste jag vad hon hade sett, dels hörde jag den pressansvarige på sportaffärskedjan bakom reklamkampanjen redan i höstas när han förklarade varför hans arbetsgivare inte tvekar att kväka ur sig ett bastardord som ”runningskor”.
– Jo, sade jag milt, ”springskor” är ett barnord och ”jogging” betyder att man springer mycket saktare än ”running”.
C stirrade på mig som om jag vore sinnessvag. Jag förklarade att det inte var min egen åsikt utan bara vad jag hade lärt. Då blev hon snällare, men hon förstod ändå inte.
En vanlig fördom är att bara gamla stofiler utan språksinne retar upp sig på nutidens märkliga blandspråk. Många tycker säkert att C, närmast tvåspråkig och lagvigd vid en amerikan, borde förstå sig på och välkomna engelska inlån – men såvitt jag begriper fungerar det precis tvärtom. Den toksvengelska invasionen beror på att folk som är i bästa fall halvskapliga på engelska försöker lura gemene man att alla som Förstår Engelska också förstår det fina i kråksången med ”runningskor”. Kejsarens new clothes, helt enkelt.
När jag klagar på toksvengelska smusslar jag gärna in mina 70 akademiska poäng i engelska i konversationen – oftast är man den enda i ett sammanhang som hellre vill ha saker på modersmålet och man vill ju inte verka korkad. Men det hjälper sällan. För ett tag sen fick vi en rejält komplicerad tjugosidorsenkät på engelska på jobbet, och jag ansåg mig inte kunna besvara den på bästa sätt innan jag hade sett den komplett med begreppsförklaringar på svenska. Det sa jag på ett personalmöte, och jag kände mig som sagt tvungen att nämna mina 70 poäng. Om jag hade fått tio kronor för varje ansikte vars uttryck sade ”Men då var det väl konstigt att du inte LÄRDE dig något på universitetet, pappskalle” hade jag … tja, haft råd att åka utomlands och lära mig mer engelska, för jag kan långt ifrån tillräckligt.
Alltså – jag kan lite engelska. Ändå förstår jag inte varför Dietpulverföretaget A lanserar nån sorts dekokt under devisen ”ready to drink” när det storsvenska ordet ”drickfärdig” redan finns, ”ready to use” (möjligheten att skapa ord som ”drickfärdig” är för övrigt ett avseende i vilket svenskan är smartare än engelskan). Eller varför kosmetikaföretaget B menar att en doft ”har en rosa ’touch to it’ ”. Eller varför det knappt har funnits en enda svensk titel i ett enda svenskt företag sedan alla kamrerer blev controllers – och just företagen blandar och ger gärna tills man varken vet ut eller in. Nyligen annonserade järnverket C efter en ”Chef Business Control”, och det var inte så lätt att få rätsida på så länge man försökte foga in eng. chef = sv. kock i sammanhanget. Man förväntades fatta att det första ordet var (inlånat) svenskt och att man först därefter skulle gå över till den allestädes närvarande engelskan. När det ska vara busig ironiskt kul blir jag bara förbannad, ursäkta, som t.ex. när telekommunikationsbolaget D körde den där reklamen med ”do as Bella, send 50 sms for only 23 öre per dag” eller hur det var, det blev som ett rött dis för mig alltsammans.
För att överleva utan problem i dagens mediabrus krävs ett utvecklat språksinne, men ett sådant ser inte ut som man tror. Man bör kunna svenska hjälpligt och hanka sig fram på engelska, gott, men först och främst bör man ha knäckt the code till svengelskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar