Angående Ahasverus (2002)

Jag har aldrig svårt att komma ihåg Ahasverus, Jerusalems vandrande skomakare, när han förekommer i frågesporter. Jag kan nämligen identifiera mig så starkt med honom. Likt Ahasverus tycks jag vara dömd att ständigt vara på väg, och jag har alltid ungefär fyra platser som jag kallar hemma. Det är gott och väl, men det gör att man får säregna problem.

Dessutom gör det att man får åka mycket tåg. I mitt hushåll åker vi konstant, mellan stadshem och lanthem och föräldrahem. Rock'n'roll-Saaben, den gamle trotjänaren, bor i lanthemmet (men kostar försäkring som bodde han i stadshemmet, för sådan är lagen) för vi har inte råd att hysa in honom i Stôckhôlm. Därför är det SJ som fraktar oss. Jag har liksom en lång text om tågresor som jag ständigt skriver på inombords, men jag vet inte om det slutligen kommer att bli ett festligt kåseri, en storslagen elegi eller helt enkelt ett sjusjungande klagobrev till SJ. Problemet med att klaga till SJ är bara att man inte vet vem man ska klaga till. Det är rätt ofta ganska katastroflikt att åka tåg, men man kan ju inte gärna skälla på den överjordiskt vänliga personalen som i lika stor utsträckning som man själv är offer för omständigheterna. Vem adresserar man sin litania till? Generalstinsöverbefälhavaren? Göran Persson? Gud?

Bland ett stort antal incidenter kan jag nämna t.ex. en resa mellan Falun och Stockholm som började vid 16-tiden och slutade vid Arlanda -- inte i Stockholm -- 00.30, en annan där jag trots platsbiljett fick åka 10 mil sittande på golvet mellan två vagnar samt ett antal resor när de flesta toaletterna var paj. Dessutom är det alltid 40 grader varmt i alla tågkupéer. Det är inte ens skönt på vintern. En kamrat till mig smälte en fuskpäls mot ett tågelement (inte med flit, nej). Och så detta med utfodringen! De gånger då det finns en kioskvagn som är med längre än till Eskilstuna är det ändå förbluffande ofta så att bara de som sitter i rätt ände av tåget får riktigt friska kombinationer (kaffe + mazarin, öl + macka). Efter inte alltför lång tid finns det bara slumpmässigt gods kvar, och eftersom folk har en tendens att vilja ha en dryck och ett tilltugg blir det lätt lite eljest. I förra veckan satt jag bredvid en man som ångande av vrede fikade te med jordnötter. En annan mildare äldre herre ville ha kaffe men slutade med en liten flaska vitt vin, som han betraktade liksom förundrat. Så är det att åka tåg.

En helt annan pikant sak när man bor på flera ställen är förvaring av skjutvapen. Vi hålls med sådana emedan vi är en jagande familj. Hittills har byssorna bott hos sin farfar, jag menar hos min svärfar, i ett utmärkt efter konstens alla regler låst vapenskåp, men så kom det till myndigheternas kännedom, och myndigheterna gillade det inte. Vapen måste förvaras på folkboksföringsadressen. Gott. Vapen måste förvaras mitt i storstaden i en lägenhet som ofta står tom istället för på bondlandet i ett hus där det alltid är folk. Gott! Men om vi nu skaffar ett vapenskåp till vårt stôckhôlmshem så kvarstår problemet att älgjakten inte går av stapeln i Sundbyberg utan i anslutning till lanthemmet. Och jag har nämnt att vi åker tåg?

Om ni på tåget mellan Stockholm och Falun någon fredagseftermiddag ser ett par buttra människor som sköljer ner torra mazariner med rödvin, så mucka inte med oss. Vi har nerverna på utsidan, och risken finns att vi har älgstudsare med oss. Det är nog lite synd om Ahasverus, men det finns ett par problem som han trots allt inte har.