Tumpar du i kallimallivandra? (2008)

- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.

När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.

Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.

Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.

Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.

PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.