torsdag 28 januari 2010

Bröllop (II) (2005)

Förra veckan hotade jag på samma plats med att hosta ur mig en litania om bröllopshysterin, och jag har inte kunnat dämpa min lust att göra det. Här känner jag mig dessutom på säkrare mark än när jag kvad om min tveksamhet inför själva äktenskapet. Man kan ju tänka sig att ens gifta vänner skulle kunna ta illa upp när man kväder över äktenskapet (och det är i så fall inte roligt, för det är i mitt fall samtliga utom dom som är skilda och det par vars stundande bröllop jag precis har tackat ja till). När det gäller bröllop är det en helt annan sak, för mina gifta vänner har firat sansade bröllop. Däremot hör man talas om ett och annat ickesansat, framförallt bland stôckhôlmare i den perifera bekantskapskretsen. Man ställer sig frågor kring dessa bröllop. ”Varför?” till exempel.


Om man googlar ordet ”bröllop” får man 317 000 träffar. Gör man samma experiment med ”wedding” får man över 32 miljoner. Detta stärker mig i mina antaganden 1) att det här är något som engagerar nutidsmänniskor (mer än det gjorde dåtidsmänniskorna som 1978 knallade till rådhuset om dom prompt ville ha papper på vem det är dom har möblerna ihop med) samt 2) att det kommer från USA. Och det vore väl okej om det inte vore så ursäkta förlåt förbannat dyrt.


Det första och största jag har emot hela cirkusen är den ekonomiska aspekten. ”Den viktigaste dagen i vårt liv”, jodå, men är det rimligt att Pelle och Bettan i Grums betalar av ockerlån i fem år efter skilsmässan bara för att dom tror att dom måste gifta sig som Jennifer Lopez? Ända tills helt nyligen var det OK att planera för kläder, fest och foto, och det är asdyrt bara det. Men det räcker inte nu. Nu har vanliga svenska människor wedding planners (som i bästa fall kallas ”bröllopskonsulter”). Dom, alltså människorna, går särskilda danskurser för att kunna hasa runt i ”brudvals” två varv runt golvet. Gästerna ska ha presenter, gärna något med brudparets monogram på (sic). Morgongåva är mer regel än undantag. En del har ”rehersal dinners” (= löjligt ord som låter som om man kan vara giftasvuxen och fortfarande behöva öva på att äta middag + konstig företeelse som innebär att man har en stor middag dagen innan man har en ännu större middag, dvs. själva bröllopet). Jag har läst att det finns folk som plastikopererar sig som en del av förberedelserna, men det föredrar jag att betrakta som en kvällstidningsöverdrift, sådana förekommer visst.


Lite trött blir jag också av att höra folk kackla om ”gammal fin tradition”. Merparten av dessa ”traditioner” kommer från gamla fina filmer med Julia Roberts. Om brudens far ska leda bruden till altaret borde man vara ärlig nog att säga att det är för att det ser schysst ut på film istället för att skylla på ”gamla fina traditioner”. Den verkligt fina traditionen är väl i så fall på våra breddgrader att man och hustru går uppför altargången sida vid sida, inte att fruntimrets far lämnar över henne till nästa husbonde som om han just hade emottagit femton kameler i utbyte.


Att hela brudlopperivansinnet retar mig så hemskt beror antagligen på att det är ett utslag av den allmänna samtidstrenden att det är hippt att verka snuskigt rik även om tillvaron håller på att spricka i sömmarna och man måste finansiera sin Hollywooddröm med bostadsbidraget och Finax telefonlån. Om folk lärde sig skilja på sig själva och Paris Hilton bleve de lyckligare än vad något bröllop nånsin kan göra dem. Det kan ni skriva upp i rosa sockerkristyr och hoppa upp och sätta er på.

Inga kommentarer: