torsdag 7 januari 2010

Panegyrik över Bertil Monegrim (2005)

Det är nyttigt att ha förebilder om man förstår att utnyttja dem riktigt. Man ska handskas med förebilder ungefär som (jag antar att man) handskas med ångvältar: rätt använda är de ett praktiskt redskap, men de kan också effektivt ödelägga och platta till – självförtroendet respektive tulipanplanteringar o.d. Att idolisera någon som gör ungefär vad man själv gör men bara så mycket bättre, är en tveksam praktik som lätt kan mynna ut i taskig självkänsla och resignation. Det finns förvånansvärt många människor som avstår från att gå en eftertraktad kvällskurs på en konstskola med ett enda argument, nämligen att de vet att de inte kommer att bli lika bra som Salvador Dalí eller ens Marie-Louise Ekman. Jag har lite svårt att tackla såna människor – det är av någon anledning en ovanligt språksam sort – eftersom jag har ett mycket genomsnittligt och representativt självförtroende: av årets 365 dagar tillbringar jag 182,5 med att tycka att jag är en tröstlös kronsopa och 182,5 med att tycka att det går ju riktigt bra i alla fall. Om en sån där självförnekare, en som som inte vill börja jogga eftersom han inte kan fördra insikten att Tim Montgomery klipper 100 meter på 9.78, pratar med mig en sopdag tror jag att det är förtäckt kritik och att vederbörande egentligen vill antyda att jag borde avstå från att lägga ut texten i pressen eftersom det en gång fanns en duktig karl som hette Olof Lagercrantz och både kunde skriva och tänka.



Men så kan man ju också ha alldeles okontroversiella allmänmänskliga förebilder. Det är såvitt jag kan begripa bara uppbyggligt; jag har i alla fall aldrig hört nån argumentera enligt principen att eftersom jag ändå aldrig kan bli lika god som Moder Teresa kan jag lika gärna gå ut och strö nubb över cykelbanan. En förebild som jag varmt rekommenderar är Bertil Monegrim, Sveriges meste insändarskribent. Sedan 1958 har han varje vecka skrivit nånstans runt tjugo insändare, varav rent förvånande många blir publicerade. Det kan möjligen bero på att han så gott som undantagslöst skriver snälla saker, och det är min själ inte vanligt i insändarskribentkretsar. Bertil Monegrim hissar vad andra dissar (”Ludmila Engquist, välkommen hem. Jag och många andra svenskar har förlåtit dig för länge sen.”) och påstår sig bara ha sågat en enda person någonsin, nämligen Bert Karlsson.


En av Monegrims insändare om att alla människor är oersättliga bitar i livets pussel och har möjligheten till en bättre morgondag fick en gång en djupt nedstämd kvinna att bestämma sig för att leva vidare. Texten är inget under av litterärt nyskapande och innehåller inga okända revolutionerande fakta betraktade ur en postmodern chockerande vinkel – den säger bara som det är. Grejen med Bertil Monegrim är att han ändå inte håller sig för god för att skriva den. Han är ett strålande föredöme helt enkelt för att han aldrig håller inne med beröm och vågar påminna om det att som får jorden att snurra är det enkla, det lilla, det glada och det trevliga: en vänlig medtrafikant, en behaglig tandläkare, en duktig programledare i ett populärt teveprogram, allt det som överförnuftigt folk kallar banalt.


Tage Danielssons sångtext ”Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar” ur revyn ”Lådan” (ni vet, ”kaffe och bullar gör mig glad”) kan om man lyssnar grovt och slarvigt tyckas handla om tröstätning, men den är i själva verket en hyllning till det Monegrimska förhållningssättet: ”Den som inte önskar ramla / i förtvivlans lömska fällor / måste alltid träget samla / på livets små små glädjekällor”. Tage Danielsson är också en utmärkt och god förebild, men han är uppenbar. Man måste inte vara nationalhelgon och stilistiskt geni för att vara en förebild. Den dag då denna text publiceras bör framgent kallas Bertil Monegrimdagen. Den högtidlighålls lämpligen med intagande av kaffe och bullar och filosoferande över hur oerhört, fantasiskt, alldeles vidunderligt mycket det finns som är skönt, fint, sant, vackert och gott i detta som vi trots allt väljer att referera till som jämmerdalen.


Fotnot: Att jag tog mig i kragen och totade ihop denna lilla panegyrik över Bertil Monegrim beror på att han ägnas ett helt avsnitt i David Batras bok VÄN AV ORDNING (Bokförlaget DN), och därifrån är detaljerna ovan hämtade. VÄN AV ORDNING rekommenderas varmt till alla som önskar fnittra åt autentiska insändare som behandlar vikten av slakteriavfall i falukorv och varför kvinnor under 35 bör förbjudas att köra bil.

Inga kommentarer: