Bröllop (I) (2005)

Mycket talar för att jag är den enda människa i de civiliserade delarna av världen som varken är gift eller hyser någon önskan att bli det. Nå, kanske inte alldeles den enda för den oäkta hälften är ett obestridligt faktum, men lite ensamt känns det även om vi nu råkar vara två. Det är för övrigt skönt att vi är två, för då kan vi i alla fall prata med varandra om bröllopshysterin som härjar som en präriebrand (jag anser att metaforen är välvald eftersom det såvitt jag begriper det började i Nordamerika). Det känns liksom lite kritiskt att tala ringaktande om bröllop med gifta människor, allra helst som man har varit på ett antal ytterst trevliga bröllop det senaste decenniet. Det var nånstans runt 17 senast jag räknade, obs äkta siffra, ej lustig överdrift.


Faktum är att jag vid snart 35 års ålder fortfarande inte riktigt har greppat äktenskapet som ”koncept”, om man nu verkligen ska ta bladet från munnen (men jag har givetvis den största respekt för alla som har en annan syn på äktenskapet; allt från ”kul grej” till heligt sakrament gills. Se där en brasklapp; man vill ju så ogärna ha bråkiga läsarmejl). Tvärtom ser jag ett visst nöje i att leva tillsammans med en man som varje morgon har den teoretiska möjligheten att resa sig upp och gå, jag menar permanent, utan att det skulle medföra någon onödig pappersexercis. Det är liksom ett spänningsmoment i tillvaron och gör att man anstränger sig för att vara trevlig och spirituell.


Jodå, jag förstår visst den juridiska aspekten (”det är alltid bättre att vara gift än sambo!”), men inte heller den får mig att dansa runt och klappa i mina små händer. Har man s.k. särkullbarn inblandade är dom den springande punkten oavsett om man är ogift, gift eller mittemellan. En fördel med att vara gift är att ens man automatiskt anses vara far till eventuella gemensamma barn medan sambor måste förhöras på socialkontoret, men jag föredrar ändå att se det som att 1949 års föräldrabalk borde fräschas upp och inte som att fler borde gifta sig. Emot själva äktenskapstanken håller jag också att den gör skillnad på folk och folk: samkönade par räknas som otillräkneliga även om de är vederbörligen registrerade (= ”gifta”). Om en kvinna i ett registrerat partnerskap föder barn och hennes hustru vill adoptera det (vilket är att anta eftersom de i regel skaffade barnet lika medvetet som många heteropar fast rent tekniskt på ett annat vis) så prövas hustrun av socialnämnden på ungefär samma sätt som om hon skulle adoptera en vilt främmande unge. I min värld går det inte riktigt ihop.


Det finns ett citat som brukar tillskrivas Oscar Wilde, precis som allt annat som är klipskt och på engelska: ”You should make a point of trying every experience once, except incest and folk dancing”. Man kan förvisso ändra sig, men i skrivande stund skulle jag gärna lägga till äktenskapet som en tredje punkt. För egen del – andra får göra vad dem lyster så länge de inte gör det på gatorna och skrämmer barn och hästar, som det heter i ett annat citat som jag tycker om att slänga mig med.


Jag tror på, och uppmuntrar gladeligen, stabila relationer men jag omfamnar liksom inte äktenskapstanken rätt upp och ner. Alltså har jag tämligen svårt att förstå att tusen sinom tusen människor inte bara önskar ingå äktenskap utan dessutom under storslagna på gränsen till vanvettiga former, läs ”fira bröllop som vore de kungliga”. Jag tror jag ska lägga ut texten lite mer om det nästa vecka. Jag kan nog inte låta bli.