Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är navet kring vilket hela konsumtionssamhället snurrar.

Folk som är som jag är orsaken till att vi har kommit att leva i en marknadsekonomi och anledningen till att vi fortsätter att göra det. Jag ställer inte upp på Ebba-och-Sofistilen där det är normalt att ha en handväska för 15 000 och jag lever inte över mina tillgångar (det gör man inte om man dels dras med en gammaldags bondemoral, dels sällan har så mycket tillgångar att leva över att man skaffar sig några odrägliga vanor). Men kundkort, det är mitt liv det, se.

Jag är mycket för kundklubbar, och jag önskar att jag kunde säga att jag hade några rationella skäl till det. Det har jag egentligen inte – snarare retar det mig att man enkelt kan kartlägga mina inköp och vanor just genom de där korten; i vanliga fall är jag inte så rädd för Storebror men jag gillar inte att han i princip vet vilken hårinpackning jag alltid köper på H&M (jag har ingen aning om vad Han ska göra med den insikten, men det retar mig). Ändå tycks det vara nästan fysiskt omöjligt för mig att få ett ”nej” över mina läppar när den vänliga expediten frågar om jag inte är intresserad av Club Vadfansomhelst. Enda gången jag har sagt ifrån i modern tid var när jag erbjöds klippkort hos en lokal silversmed i en avkrok av stan som jag aldrig har besökt varken förr eller senare, men detta nej tog emot ända ner i mjälten.

Inte heller, tyvärr skulle jag vilja säga, är jag en sådan som sedan alltid glömmer korten hemma och låter dem förfalla och medlemskapet dö sotdöden – nej, jag är övernitisk när jag väl har ett kort. Kundkort ska alltid användas, vilket gör alla kassaköer till ett stressmoment som känns väldigt typiskt för 00-talet. Problemet är att jag är ganska 00-talsmässig också på så sätt att jag inte är en särdeles lojal konsument. Jag handlar på tusen ställen beroende på vad de rear för tillfället och ackumulerar således tusen klubbkort som vart och ett ger mig typ 0,02 % tillbaka på varje handlad krona. Klubbkort med nivåer kan vara lite farliga för mig eftersom jag blir glad som ett (materialistiskt) barn av att flyttas upp en poängnivå, men det är å andra sidan rätt riskfritt eftersom jag sällan kommer så långt att jag närmar mig en poänggräns.

Det mest påtagliga problemet med kundkort bortsett från den mentala delen, det vill säga att det är tungt att inse att man har en missbruksproblematik, är att det faktiskt rent fysiskt också börjar bli tungt. När jag plockar upp det bågnande fodral som mina kundkort bor i tänker jag inte sällan på det där man lärde sig på högstadiet om den tyska inflationen, om hur fruarna gick till marknaden med skottkärran full av pengar och tog varorna med sig hem i börsen. Ungefär så håller det på att bli för mig, men skottkärran kommer i mitt fall att vara full av ni-vet-vad.

De enda ”kundklubbar” som jag faktiskt tjänar nåt på är stämpelkorten jag har i hälsokostaffären och på mitt bästa salladsställe. Ett fullstämplat kort motsvarar 15 % rabatt, och det är onekligen en del. Det intressanta är att de korten bor hos näringsidkarna i en liten låda, det vill säga att detta är de enda kort som jag inte bär av och an i mitt bågnande fodral och de stressar mig aldrig i kassakön. Ändå är det just via dessa kort och inga andra som jag får något som skulle kunna kallas lön för mödan. Är inte det väldigt mycket världen, på nåt vis?