torsdag 4 augusti 2011

– Jag måste flytta utomlands, för nu har jag Spraydejtat alla i Stockholm, sa L.



Jag blev glad när hon sa det, för jag insåg att jag hade början på den enda spalt jag någonsin kommer att skriva som kommer att ha något lite gemensamt med något som Carrie Bradshaw hade kunnat skriva i ”Sex and the City”. Och jag blev ännu gladare när hela diskussionen visade sig mynna ut i en reflektion som faktiskt håller som bärande tema för en spalt även i övrigt, nämligen en variant av den eviga frågan om manligt och kvinnligt. Nätdejting är en stor grej i Stôckhôlm, rapporteras härmed från 08-horisonten. I landet i övrigt också, men min bild av stockholmare i trettinåntingåldern är att allt färre blir ihop innan de börjar mejla varandra, om ni förstår hur jag menar.

Nätdejting är givetvis på många sätt smartare/enklare än de två andra gängse metoderna (”gå ut på stan och dricka en massa sprit och vänta på fortsättningen” alternativt ”le åt den som fixar kopieringsmaskinen på jobbet och vänta på fortsättningen”). Ändå följer en hel massa sprillans nya etikett- och förhållningsregler. Vill man ha svar ska man ha en bild, för det första – det finns forskning som styrker att Quasimodo med foto får fler svar än Jake Gyllenhaal utan, så att säga. Och det var dessa nätdejtingsajtsfoton, se där ett nyord, som samtalet med L kom att handla om. L ser nämligen stram ut på sitt foto, och det gnäller somliga över. Detta faktum hade hon diskuterat med andra nätdejtande kvinnliga kamrater, och slutsatsen av den diskussionen hade blivit något i stil med att ”dom som inte står ut med att du ser seriös ut vill du ändå inte ha”.

Och här har vi ett möjligen banalt men ändå intressant fenomen. Det är busenkelt att förstå L:s kamraters åsikt och logik. Det är nämligen med rådande sociala normer ett manligt privilegium att närma sig en okänd kvinna på lokal med den obegripliga öppningsrepliken ”vafan sitter du och ser så sur ut för?”. ”Vafan sitter du och ser så sur ut för?” är en av samtidens mest fascinerande sociala företeelser; det skulle gå att skriva minst en C-uppsats i genusvetenskap om den. Undertexten är såvitt jag begriper det ”… när det är din förbannade skyldighet att se lite pigg och glittrig ut” (alternativt Peter Dalles klassiska replik ur ”Ogifta par”). Den attityden är inte okej, jag håller med L:s kamrater, varken på krogen eller på Internet.

Men å andra sidan, om man hoppar tillbaka till nätdejtingsammanhanget: är det inte rätt naturligt för alla, oavsett kön, att tilltalas av nån som ler på bild snarare än av nån som ser ut att begrunda bruttonationalprodukten? Jag var tvungen att helt ofint fråga L och hon erkände att de killar hon hade kontaktat samtliga hade sett glada ut på sina foton. Å andra sidan menade hon att en karl som ser ut att tänka på BNP kan komma undan som ”djup” och ”spännande”. Ett fruntimmer ser bara surt ut.

Enligt L kan man som nätdejtande kvinna alltså inte vinna vare sig man ler eller inte. Det enklaste är antagligen att slippa nätdejta. Historier som L:s får mig att klamra mig fast vid den oäkta hälften med en annan klassisk filmreplik, nämligen Carrie Fishers i ”När Harry mötte Sally”: ”Tell me I’ll never have to be out there again!”

”Out there” är onekligen intressant på sitt sätt, men det verkar ju så förb*nn*t krångligt i den här nya digitaliserade verkligheten.

Inga kommentarer: