torsdag 11 augusti 2011

Om nån minns fågelinfluensan

... har jag en text här på temat, ja.

Vissa saker man lär sig i barndomen sitter glödristade i hjärnbarken, och då menar jag inte bara Hallands floder och de tjogtals psalmverser som min årskull så vitt jag vet kan ha varit de sista i svensk historia som lärde sig. Framförallt är det sånt som man inte får göra som sitter fast; jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera med folk vilka knäppigheter av den sorten som de själva har kvar. Ajaj-faktorn är mäktig: jag vet medelålders avdelningschefer som fortfarande känner att de Inte Får luta sig ut genom ett fönster, inte ens på nedre botten och om de själva vill.

Personligen har jag stor respekt för saxar, nålar och blomgödning. Man får inte springa med saxar (lusten att göra det har kanske avtagit något sen man var i femårsåldern, medgives), man får inte dricka Blomstra (vilket jag aldrig mig veterligt har fått impulsen att göra, men jag antar att det finns en anledning till allting) och det är livsfarligt att ha nålar i munnen (man kan nämligen svälja dem och så far de ner i magen och ut i blodomloppet och sticker hål på hjärtat, jag inser att den medicinska sakkunskapen kan ha invändningar men så sa min lekisfröken). Och så får man Inte Kladda Med Sånt Som Fåglar Har Varit På.

Som jag ser det finns det två förhärskande inställningar till fågelinfluensan, båda lika fascinerande men på varsitt sätt. Det ena representeras av maken till en perifer bekant. Jag har aldrig träffat honom, alltså maken, men jag har gjort mig en mycket tydlig mental bild så jag skulle barnsligt gärna vilja göra det. Det här är nämligen en man som agerar på alla larmrapporter och gör det ackumulativt, det vill säga att när larmet om sockrets skadlighet kommer minns han fortfarande hur farligt det är med sötningsmedel och hans urval av tänkbara ickedödliga livsmedel smalnar ständigt. Han har lite problem med proteinerna nu, kan man säga, när det är Creutzfeldt-Jakob i korna och PCB i strömmingen och H5N1 i kycklingen.

Det ena sättet att tackla fågelinfluensan – som hittills, om jag är korrekt underrättad, har dödat knappt tvåhundra personer på andra sidan klotet – är alltså att sluta äta chicken mcnuggets och knappt ens våga skicka påskkort med kycklingar på om man inte först har doppat dem i penicillin. (Själv följer jag konsekvent det råd jag fick från en kåsör i en av morgontidningarna, jag tror att det kongenialt nog var Swanberg: ”om du hittar en död vigg, överös den inte med kyssar”.)

Den andra ytterligheten är dom vars mammor inte körde den där om att inte kladda med fåglar. Jag är uppväxt med att man inte ska ta upp fjädrar från marken och att det är absolut förbjudet att ta i fågelbord och talgbollar (i min värld är det fortfarande bara pappa som får göra det och då ska han ha handskar). Det här lärde jag mig trettio år före fågelinfluensan och jag har alltid sett det som en i grund och botten sund hygienfråga; fåglar är snygga på avstånd men lite sådär halvloppiga vid närkontakt och finns det inte nåt som heter papegojsjuka?

Men sådana är nu inte alla. När jag gick runt våra fågelsjöar med kåsörhunden Anton häromdagen såg jag dom som alltid, dom som står med Elliott, 3, och en barnvagn med Melissa, åtta månader, i ett veritabelt moln av lusiga änder, måsar, lommar, viggar, ejdrar, hägrar, svanar, gäss och krickor och gudvetvad – tvåhundrafemtio kilo blandad storfågel, hur som helst, som flaxar, bajsar och nyper Elliott i fingrarna när han inte fort nog släpper ifrån sig det mögliga korvbrödet. När kåsörhunden Anton närmar sig kacklar dom och flyr och luften fylls av de fjädrar som man Inte Får Plocka Upp och Elliott kuttrar glatt och stoppar en i truten (sin egen, inte den som just lyfter med en torr minibaguett).

Varför är folk så konstiga? Varför kan vi aldrig vara sådär svenskt mellanmjölkigt lagom i praktiken som vi sägs vara i teorin? Det är egentligen bara det jag skulle vilja veta. Sen är jag nöjd för i dag.



Inga kommentarer: