Froggen

I dag ska ni få er till livs en vacker historia om grodor, ogräsgift och ofrivillig kognitiv beteendeterapi. (Kanske är det förresten rättare att säga att ni ska få er till livs den enda historia jag känner till med just de ingredienserna; av den där första formuleringen kan man förledas att tro att jag har ett flertal liknande i min fatabur.)

Fobiträning medelst kognitiv beteendeterapi går enkelt uttryckt ut på att man kan vänja sig vid vad som helst bara man ser till att göra det. Genom att stegvis och planmässigt utsätta sig för sina fasor slutar man förr än man anar det att vara rädd. Man har ju läst om sånt, hur ormfobiker som svimmar vid åsynen av en slingrande vattenslang sitter och klappar en boa constrictor efter fyra timmars träning, men nu vet jag att det fungerar. Och jag har inte betalt ett vitten för min fobiträning. Det är Froggen som har skött det hela på eget initiativ.

Froggen bor i trädgårn i lanthemmet och fick sitt lätt anglifierade namn utan att jag vet hur. Han liksom bara hette Froggen när han kom hoppande över gräsmattan en vacker afton. Jag skrek som en gås, oskönt och oartikulerat, för jag var vid denna tidpunkt för att tala sakprosa skiträdd för grodor. Grodrädsla är antagligen den mest meningslösa djurfobi man kan tänka sig. Ormar och råttor gör mig intet, men menlösa gift- och bakteriefria grodor fick blodet att isa sig i mina ådror – ja, imperfekt är korrekt tempus, för Froggen har genom utmattningstaktiken fått mig att stå ut med sig.

Han kommer muntert hoppande med jämna mellanrum, ibland överraskande ur en rabatt så att jag hoppar själv, men för varje gång hans lilla nylle har stuckit fram bland tulpanerna har jag skrikit mindre och mindre tills jag inte skrek alls. Faktum är att jag en dag var tvungen att gå fram och titta lite närmare på honom. Han är faktiskt riktigt snygg, smäcker och brungulfläckig med ett trevligt litet ansikte. Så länge han finns i trädgården är det dessutom antagligen ett tecken på att det inte finns alltför mycket orm där som kan bita kåsörtaxar i nosen eller oss andra i tårna. Även om man inte har fobi vill man inte direkt ha tjogvis av ormar under Baden-Badenstolarna.

Jag fann honom alltså tilltagande sympatisk, min lille fläckige terapeut. Och så kom den ruskiga dagen med ogräsgiftet. Jag nyttjar tyvärr sånt ibland; när man sköter sin trädgård intensivt en månad om året och sen inte alls måste man emellanåt ta krafttag. Hanteringen omgärdas av förhållningsregler om vindriktning, husdjur och vattendrag, så man förstår ju att det inte är alldeles hälsosamt. Jag brukar ta lite försiktigt och bara runt plattgången. Döm då om min förvåning och ångest när jag just har giftbegjutit en sällsynt envis tuss kvickrot och sedan ser Froggen kika fram mellan bladen! Det var ungefär som att ha svingat ett basebollträ och inse att man har träffat Alf Svensson över näsroten. Froggen satt blickstill och såg liksom sorgset på mig. Jag reagerade dock snabbt och rådigt: vattenslangen fanns nära till hands och strax stod jag i rabatten och sköljde en förgiftad groda, något som jag varken har gjort förr eller senare.

Jag vet inte om det var mitt ingripande eller Froggens goda grundfysik, men jag kan glädja er med att han klarade sig oskadd. Vi har nu ett band mellan oss som jag inte har till så många andra: han har hjälpt mig att växa själsligen och jag tycker om att tänka mig att jag har räddat livet på honom. Och jag är inte rädd för honom. Det är en egendomlig och vacker slags vänskap.