De förbannade pärmbärarna

Med jämna mellanrum upptäcker man sidor hos sig själv. Det senaste jag upptäckte är något mycket konkret, nämligen att jag i min mimiska repertoar har ett ansiktsuttryck som är snipigt och storsurt och ägnat att stänga ute, skärma av och skrämma på flykten. Faktum är att det tyvärr inte skulle förvåna mig om minen utifrån ser ut som ”våga närma dig och du kommer att få emottaga en hoppspark”. Jag säger inte att det är rekommendabelt att gå och se ut sån, men så har jag inte heller sagt att det bara är fina nya sidor man hittar hos sig själv.

Lyckligtvis är det bara en specifik situation som triggar den minen. Man kan till och med gå så långt som till att hävda att dom som ådrar sig den på sätt och vis får skylla sig själva. De som drabbas är – ja, jag vet inte vad yrkeskåren heter, men jag menar människorna med skjortor i klatschiga färger och en pärm i den ena handen och en penna i den andra och en överhurtig min som närmar sig så fort man sticker näsan in i ett köpcentrum nuförtiden (grammatikaliskt känsliga får själva plocka om i föregående mening tills den utfaller till belåtenhet).

De är ofta unga och söta och har tv-sportsfrisyr om de är pojkar och skuttig hästsvans om de är flickor. Om man inte har hoppsparksminen på sig från början utan ser normalt vänlig och enfaldig ut spanar de in en på långt håll, som när en prärievarg skiljer ut den svagaste i antilopflocken. De trampar med sina små fötter, skakar lite på hästsvansen (tv-sportsfrissan), samlar ihop till ett trevligt leende och så slår de till: ”Ursäkta, får jag fråga vilket telebolag du ringer med?” Det finns alternativ, typ ”Får jag bjuda dig på en gratis månad med Fansådyrt Gold?”, men upptakten är alltid snarlik och syftet är detsamma (dvs. att sälja nånting, ofta av kontrakts- eller avtalstyp: telefoni, bredband, kontokort).

Med dessa människor vill jag inte tala. Inte, inte, inte. Köpcentrum är stressande nog i grundutförandet. Jag får tunnelseende och kan bara ta hand om mig själv. Man får 743595 sinnesintryck i minuten och översköljs av uppmaningar att välja, smaka, prova, lukta och köpa. Jag kan liksom inte hantera den där sortens personlig, offensiv marknadsföring mitt uppe i alltihop. Jag vill slippa värja mig och säga ”nej tack”. Jag vill att de inte ska prata med mig alls.

Den som konstaterar ovanstående är sammansatt och mångbottnad, medges. Det är inte det kommersiella i sig som stör mig. Jag nappar på ”erbjudanden” precis så okritiskt ofta som man bör göra för att marknadsekonomin ska gå runt, jag tycker om jippon av allehanda slag och jag älskar tanterna som står på Coop Forum och delar ut femkronorsstora papptallrikar med en kvarts köttbulle med en tandpetare tvärsigenom och Ny God Sås på. Men jag pallar inte dom där söta med pärmar. Jag känner mig antastad. Det kvittar att dom säkert är underbara människor privat, att dom bara gör ett jobb, att såna där kampanjer säkert ger rasande bra resultat för Fansådyrt Finances och att alla andra i hela Sverige säkert älskar hela grejen – jag för min personliga del blir tokig och vill skrika. Men så ont vill jag inte mina medmänniskor, inte ens om de har valt att arbeta som pärmbärare.

Alltså uppfann jag hoppsparksminen. Jag visste inte att jag gjorde det, men en dag fanns den där och tar man på den i tid slipper man tacka nej till ”billig telefoni” när man är på väg för att köpa plåster och Vademecum. Det är kanske inte en vacker min, men den får pärmbärarna att ge tappt innan dom har börjat. Det räcker för mig.