"Stort special om män och hur du tolkar deras öron"

Det man läser på gymmet och hos frisören är inte det sämsta. På sådana ställen läser man sånt som man inte annars söker upp själv, och det är den sortens läsning som egentligen lär en någonting. Det är liksom ingen ögonöppnare för en gammal svensklärare att klämma i sig ytterligare en Eyvind Johnson även om det råkar ge fler snobbpoäng än Svensk Damtidning.

Hos frisören orienterar jag mig i Slitz och Cafés underbara värld, och om den kan man säga att det inte är så illa som folk tror men ganska jönsigt i alla fall – samt att själva utviken är intet att uppröras över jämfört med ”opp och hoppa lilla gumman”-tonen som får mig att bli dödsmördarsuffragett. (Att min frisör antagligen är övertygad om att jag tycker om kvinnor på ett annat sätt än vad jag faktiskt gör – nå, det må vara hänt.)

Gymmet svämmar över av tidningar ”för unga kvinnor”. Dessa tidningar har egentligen ingen riktig dragningskraft på mig längre, men det betyder väl att de har utvecklats i någon riktning sen 1989. I dem hittar jag mer att reta mig på än i Slitz, och det säger jag inte för att jag är en sån där patetisk blötvante som är rädd för att folk ska tro att jag är feminist.

Det kassa med tjejtidningarna är inte att de lär läsarna att ha stringtrosor, även om det ofta är där debatten landar. Dels lär sig folk sånt på egen hand, dels finns det inga underkläder som är definitionsmässigt onda. Nä, problemet är att tjejtidningar uppmuntrar nutidskvinnans kanske största fel: tolka-och-antyda-beteendet. Om fler fruntimmer sa vad de menade och frågade vad de ville veta skulle världen vara en enklare plats. Men tjejtidningarna hjälper inte direkt utvecklingen i den riktningen.

Min övertygelse är att det blir lättare att leva om man handlar rationellt. Exempel: om man vill ha reda på mer om en okänd karl är det listigaste är att tala med honom eller i andra hand med hans kamrat. ”Vad heter han, vad gör han, var kommer han ifrån” för att travestera hur det står i visan som är så klok även om den råkar vara diktad av Tomas Ledin.

Ungakvinnorblaskorna är inte mycket för det angreppssättet. De tycker att det är bättre att närma sig problemet på ett skrockfullt, sinnesförvirrat vis: titta på hans skor/öron/husdjur/vantar och läs av hurdan han är i vårt Stora Special om män och deras skor/öron etc. Det är som den gamla fina frenologin.(Jag svär på att jag har läst en artikel om hur man spår i a - - - jag menar utläser en medmänniskas karaktär genom att titta på medmänniskans rumpa.) Man kan också provlukta på hans rakvatten eller läsa hans horoskop. Om folk faktiskt beter sig som det står i dessa tidningar är det märkligt att det ännu finns människor som finner varandra.

I tjejtidningarnas värld är det helt fel att bli oreflekterat glad över en present innan man har Tolkat den. Blommor = oengagerat, choklad = klichéartat, mjukdjur = nedlåtande. Och vill man att en karl ska göra något, bjuda på restaurang eller gå ut med soporna, får man under inga omständigheter säga det. Istället ska man kasta med håret och uttrycka sig menande krypiskt symboliskt antydande. Han får ju lov att Tolka lite han med.

Vägen till den unga kvinnans hjärta var snårig och slingrande redan innan tjejtidningsmarknaden slog ut i blom. Jag är glad att jag inte är en ung heterosexuell man. Det kan inte vara lätt för en sån att lyckas socialt och erotiskt på 00-talet, och lösningen finns definitivt inte i Slitz och Café. Börja gå på gym, unge man, så lyder mitt råd. För gratisläsningens skull, alltså.