Hörni, hur vore det om vi slutade låtsas att vi är så fenomenala på engelska?

Jag tror att det vore en fin idé för att inte säga alldeles förbaskat listigt.


För en gångs skull pratar jag nu inte om slöengelskan, den som gör att svarta hål uppstår i hjärnan på reklamfolk så att de lika lätt som en angorakatt gör med en hårboll hostar upp bastardordet ”ready-to-drink” istället för det tusen procent mer funktionsdugliga ”drickfärdig”. Jag pratar inte heller om fränengelskan, den som gör att man framstår som mycket mer kompetent och insatt om man säger ”yes” istället för ”jajamensan” (ett underskattat ord, för övrigt). Jag menar bara vanlig engelska, det där språket som vi tror att vi är så strålande bra på.

Det må vara hänt att svenskar möjligen är bättre på engelska än folk som talar ett världsspråk till vardags. En slumpvald yngre svensk talar kanske bättre engelska än en slumpvald yngre fransman. Men det är ett rätt långt steg från det konstaterandet till att tro att det knappt spelar nån roll vilket språk vi använder. Tendensen är helt i enighet med Teorin om den Bristande Insikten, den som säger att pappskallar generellt överskattar sin förmåga i lika stor proportion som verkligt kunniga människor underskattar sin. Om du hör någon som på allvar hävdar att det inte är någon som helst skillnad att läsa en högskolekurs på engelska kan du på goda grunder anta att vederbörande inte är tillräckligt klipsk för att inse sin begränsning.

Eftersom jag jobbar i ett s.k. multinationellt företag hampar det sig understundom att vi får engelskspråkiga enkäter med 92348 frågor om svårartat företagsekonomiska saker som ska besvaras på det att vi alla må trivas bättre eller jobba snabbare eller vad det nu kan handla om den veckan. De som först ber att få enkäterna översatta är undantagslöst de med 60 poäng engelska eller två års studier i Boston. Teorin håller alltså streck även där.

En svensk klarar sig helt enkelt inte lika bra på engelska som på svenska. Det är märkligt att man ska behöva säga det, men det behöver man. Jag är i botten, som det heter, gymnasielärare i svenska och engelska (vilket i sig inte bevisar någonting, men ändå). Jag har inga problem med att läsa i stort sett vad engelskspråkigt som helst och jag talar hygglig Filip-och-Fredrik-engelska, det vill säga att jag har flyt, hastighet och behärskar en tillräckligt stor uppsättning pausljud för att jag ska passera som skaplig framförallt bland ickeanglosaxer som inte begriper bättre. Men ska jag verkligen kommunicera något kvalificerat, i synnerhet skriftligt och formellt, är jag som Stefan Holm på kryckor. Jag kan, men jag kan inte.

Därför tycker jag att det är låt oss kalla det intressant att vi tycker att språken är utbytbara, att ytterst lite behöver översättas, att hela reklamkampanjer kan rulla på engelska, att vissa skolor finner det begåvat att förmedla grundutbildning i viktiga ämnen via snabbutbildade ”bilinguala” svenskar som står och säger ”give me the räknehäfte plis”. Jag vet en som avbröt bibliotekarieutbildningen (!) för att han inte pallade att så mycket kurslitteratur var oöversatt. Jag har läst att vissa menar att vi har sett våra sista svenska nobelpristagare helt enkelt för att naturvetenskaplig utbildning förmedlas på engelska i så stor utsträckning och från så grundläggande nivå att vi inte kommer att kunna excellera eftersom det är djävulusiskt svårt att excellera på något annat än det språk som ens hjärta, hjärna och sinne är sköljt i sedan dag 1. Jag tror, kort sagt, att vi ska insistera på att få använda svenska de gånger vi förväntas använda hjärnan fullt ut.

Exempel: ta en turk som har levt och bott och språkbadats i Sverige i tolv år. Jag garanterar att de flesta modersmålssvenskar har en tendens att underskatta hans svenska. Minsta brytning får ”mannen på gatan” att avskriva en talare som bakom flötet, oavsett allt annat. Men en svensk unge som under lika lång tid har lärt sig engelska tre timmar i veckan av en inte helt sällan outbildad svensk – ah, det är grejer, det! Om den ungen inte talar och förstår engelska bättre än George W Bush så är det väl i alla fall inte långt ifrån. Men det är förstås en helt annan sak. If you know what I mean.