Angående socialisationsprocessen på S-verket

En gång fick jag en – vänlig, inte näsvis – fråga från en före detta kollega som fascinerandes över hur fort jag går och talar:

– Är det nåt förvärvat eller är det bara medfött?
Svaret är ett tveklöst ”förmodligen”, men frågan är relevant i många andra sammanhang. Jag ställer mig den rätt ofta när jag betraktar mänskligheten, möjligen för att jag läste sociologi i formbar ålder i början av 90-talet. Där fick man lära sig om något som hette socialisationsprocessen och enkelt uttryckt handlar om hur man i samspel med andra människor blir den man blir.

Den oäkte läste för inte så länge sen en bok som heter Nuclear Rights och handlar om ett antal människors utveckling från altruistiska fysiker till kärnvapenforskare. Det är inte helt oväntat en process över tid, ungefär som när folk blir vanerökare: man drar inte upp rullgardinen en vanlig torsdag och bestämmer sig för att idag ska jag allt dra i mig arton John Silver utan filter alternativt gå till jobbet och skapa ett dödligt förstörelsevapen. I båda fallen handlar det om något stegvis.

Senast jag själv tänkte på socialisationsprocessen hade jag varit i kontakt med en av de statligheter som jag inte är riktigt sams med. Jag vill inte peka ut något speciell myndighet, men jag kan säga så mycket som att vi har regelbundna mellanhavanden av kameral karaktär och de börjar på S och slutar på katteverket.

Det beror på tonen, skulle jag vilja säga. Oavsett vem det är som svarar när jag ringer så är det alltid någon som 1) talar till mig som om jag vore a) signaturen ”Sol och vår” eller någon liknande ohederlig namnkunnig karaktär och b) till yttermera visso bakom det metaforiska flötet, och 2) därefter slår mig i huvudet med N3B och K15A och säger saker som ”du förstår säkert att”. Man talar till mig som om jag vore ett knähögt barn och förutsätter samtidigt att jag på mina fem fingrar känner till den blankettbalett som innehåller sånt som ”KU16 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta sjömän”. Jag vet massor av folk som driver företag och kom från Långbortistan i förrgår – dessa människor har min ohöljda respekt; jag är född här och har VG i stilistik och begriper inte hälften av vad S-verket ber mig göra.

Jag har aldrig lagt på luren efter ett sånt där samtal utan att känna mig totalt dum i huvet, och det retar mig att just det retar mig så. En, säger en gång, har jag känt mig normalbegåvad efteråt. Då hade jag pratat med en snäll och begriplig Linda, men det måste ha varit en vikarie; hon var i alla fall bara liksom som en vacker och pastellskimrande parentes. Sen var det Gösta och Ing-Britt och dom andra muntergökarna igen.

Och här kommer alltså kopplingen till kärnvapenforskarna: förklaringen är antagligen att Linda inte var socialiserad än. Jag tror nämligen inte att den samtalsstrategi som jag numera tänker på som katteverkiska är de individuella anställdas fel, jag tror att den sitter i väggarna. Det är inte medfött, det är förvärvat. Gösta och Ing-Britt började säkert som vänligt tillmötesgående klarspråkare med den yttersta respekt för att alla inte är disputerade i Företagsekonomi med Praktisk Bokföring, men nånstans i höjd med telefonsamtal 718 gick det över.

Men för all del – man är själv givetvis minst lika irriterande i ett otal avseenden. Problemet med det man gör utan att märka det är ju liksom att man inte märker när man gör det. Si, så lurigt är det med socialisationsprocessen!

(Det verkligt intressanta med den här texten var vad som hände när den hade gått i tryck: en människa, en underbar en, som jobbade på nämnda myndighet, skrev till mig ... och sa att jag hade rätt.)