Kvinnor, män och matematik

Månadens tema tycks vara insikten om egna tillkortakommanden. Den som läste min drapa på samma plats förra veckan fick sig till livs en portion forskning som förklarar Idol 2004-syndromet, alltså varför folk som är riktigt dåliga på något så ofta tror att de är duktiga. (Svaret är, inte alldeles överraskande, att det helt enkelt beror på att dom är så dåliga.) Och inte hann jag mer än knacka ner den sista punkten i förra spalten förrän jag kom över fler spännande upplysningar om kompetens och tillkortakommanden. Jag kan inte riktigt hålla truten om detta förrän jag har bibringat världen också dem.


Den som upplyste mig den här gången är en väldigt skojig och intressant professor som heter Kimmo Eriksson. Han kan tala om matematik så att en inbiten humanist vill avsvära sig hela sin bana, och nu har jag hört honom berätta om hur förväntningar påverkar folks prestationer.

Det handlar om män, kvinnor och matematik, ett tema som i sig är intressant eftersom så många tror att vilken slumpvald karl som helst räknar bättre än ett lika slumpvalt fruntimmer. (Nyligen hörde jag en skolforskarmänniska sucka djupt och tungt: ”Varför vill alla diskutera könsskillnaden som inte finns i matte när ingen vill lyssna när man berättar att pojkarna snart är totalt frånåkta i svenska?”) I skolan är flickorna något bättre i matte, men ju högre upp i matematiken/utbildningsväsendet man kommer desto färre kvinnor hittar man, och det tycks inte egentligen bero på kvinnors bristande begåvning. Om jag har fattat rätt finns det fler män än kvinnor som är matematiska genier och fler män än kvinnor som är direkt urusla i matematik. Skillnaden därutöver är liten.

Ändå ”vet” vi att kvinnor generellt räknar sämre än män. (Vi ”vet” så mycket nu för tiden – jag lutar mer och mer åt att de där citattecknen är samtidens största problem). Och här kommer Intressant fakta nr 1: Om man tar en könsblandad grupp mattestudenter och ger dem ett prov med instruktionen ”här har ni ett prov där män och kvinnor presterar lika” så går det ungefär lika bra för alla. Om man däremot säger att ”här har ni ett prov som kollar skillnaderna mellan mäns och kvinnors prestationer” blir kvinnorna vips sämre. Och vi talar alltså om samma prov. Det enda som skiljer är vad testledaren säger, och man behöver inte ens säga att han tror att det ska gå sämre för kvinnorna.

Sen kommer Intressant fakta nr 2: Det handlar kanske egentligen inte om manligt och kvinnligt. Det går nämligen att ta grupper med bara män och uppnå samma resultat genom att låta utsagan handla om etnicitet. Om man låter s.k. vita manliga matematiker veta att provet ska utvisa om det finns skillnader mellan dem och asiater blir de nämligen märkbart sämre – framgångsrika asiatiska matematiker är enkelt uttryckt fler och bättre.

För mig landar det här i att man blir dummare om man är rädd att bli vägd och funnen för lätt (men jag antar att professorn kan sammanfatta det elegantare). Det stämmer rätt bra överens med mina egna lekmannaobservationer. Om jag fortfarande hade varit lärare hade jag gärna velat prova att slumpvälja en ny klass och berätta för dem att jag aldrig förr hade sett en samling så intelligenta människor bara för att se hur det skulle påverka dem. Jag törs nästan lova att det hade givit resultat också åt det hållet.

Jag törs också nästan lova att jag nästa vecka ska försöka skriva något lättsamt om snöröjningen eller så. Det finns en gräns för hur mycket forskning man kan begära att medmänniskorna orkar höra om.

(Den här skrev jag för minst en handfull år sen och läste bara i förra veckan en text som refererade till prexis samma sak. Jag var tvungen att gräva fram den, helt enkelt, och den var fortfarande lika intressant. Det har dock ingenting med mig att göra.)