torsdag 24 mars 2011

Att ändra sin ursprungliga åsikt

... en nyårsspalt från vid pass 2005, som synes ...

Om jag är riktigt underrättad är det så här års man ska göra bokslut, också i livet och med tillvaron. Oavsett vad man tycker om de klassiska nyårslöftena ligger det något i att det är lättare att introducera vanor per 1/1. Det verkar redigt på något sätt, som något som Per Nuder skulle gilla.


Jag känner folk som planerar att börja föra olika slags dagböcker (väder-, mat- o.d.) på nyårsdagen – det låter intressant, men minst lika intressant ska bli att se hur mycket som är skrivet i dessa böcker den 31/12 2005. Mitt första nyårslöfte har också med skriverier att göra, men i betydligt mer verklighetsanpassad skala. Jag har börjat inse att varken lägenheten eller lanthemmet kommer att förändras om inte vi som bor där griper in och att få är de väggar som tapetserar sig själva på eget initiativ. Jag vågar inte formulera konkreta nyårslöften kring t.ex. den flagnande lekstugan, men jag har tänkt åstadkomma en prioriteringslista över vad som bör åtgärdas den närmaste dekaden. Så långt kan jag sträcka mig. Själva listan är mitt löfte. I övrigt – tja, Orsa kompani.

Men säga vad man vill om omålade lekstugor, människor är dom ju inte. Man får inte glömma medmänniskorna, och nyårslöfte no 2 har med dem att göra. Under 2005 har jag för avsikt att lägga mig till med en vana som jag beundrar hos medmänniskorna, framförallt hos dem som mejlar om sånt som jag skriver i mina krönikor. Det gläder mig att de är många och att de är snälla (alla tycker inte som jag men försvinnande få är ovettiga), men det jag beundrar dem för är initiativet att de faktiskt mejlar. Att vika tre minuter för att få iväg ett par rader till en okänd som har skrivit, sagt, sjungit, målat, spelat, brytt sig om eller tagit strid för något – det är något stort i detta lilla. Jag vet inte varför jag aldrig gör sånt fast jag så ofta tänker att jag skulle.

Jag har alltså en ”Sparat”-mapp full med folk som jag beundrar just för att jag har fått mejl från dem, men en av dem, X, beundrar jag ändå mer än de andra. Vi hade ett meningsutbyte i gränslandet mellan åsikt och sakfråga utifrån en krönika. X mejlade mig och sa att jag hade fel. Hon framförde en handfull stringenta argument, mycket trevligt och verserat. Jag läste och begrundade men stod fortfarande fast vid mitt ursprungliga tyck. Jag returnerade motargument plus lite kringtext (och hoppas att jag också lät trevlig och verserad).

Två dagar senare hade jag svar. ”Jag har aldrig tidigare sett dessa sidor av saken”, skrev X. ”Ingen har förklarat det på detta sätt förut, men sättet du uttrycker det på gör att jag har ändrat min ursprungliga åsikt.”

Man är ju inte en större ande än att man blir hyggligt mallig av dylikt, men när malligheten hade slagit av sig hade jag kvar något mer salongsfähigt: respekt. Mejlet från X är bevis för att det finns människor som inte bara kan ändra sig utan också tillstår det utan vidare spisning. Inte minsta lilla spetsiga adverb, inget väl inlindat tjuvnyp – bara ”jag har ändrat min ursprungliga åsikt”. Jag har mejlväxlat med den personifierade prestigelösheten. Och betänk att hon också hör till den ovannämnda människotypen som tar sig tid att reagera och höra av sig …

X är min personliga Årets svensk. För att återknyta till temat nyårslöften: jag kommer aldrig att kunna bli som hon, men jag lovar att jag gärna skulle vilja vara.



Inga kommentarer: