Det är *visst* onsdag (2007)

Jag gillar folk som helt och hållet dansar efter sin egen trumma. Det är en sak med dom som är sådär vardagsexcentriska och har rolig hatt, men det är något helt annat med såna som tar det ytterligare ett steg, till ett nästan metafysiskt plan: de som tar sig friheten att själva definiera verkligheten även om deras syn på saken går stick i stäv med hela världens i övrigt.

För lite sen mötte jag en chihuahuamatte som hade en klar dragning åt det hållet. Chihuahuamattar är ibland typen som har en helt egen gräddfil i tillvaron (men inte alltid, ska jag inflika på ett politiskt korrekt sätt, en av de mest trevligt anspråkslösa jag känner hade chihuahua i sjutton år) och den här hade i alla fall satt sina egna normer för husdjur i offentliga lokaler. Hon var en högklackssmattrande hästsvanssvängande tjugonåntingdonna som seglade in på ”keldjursavdelningen” (o, dessa vackra finlandssvenska vändningar!) på ett varuhus i Helsingfors. När djuravdelningar ligger inne i affärer som också saluför matvaror etc. är det enligt min erfarenhet kutym att lämna Fido utanför, men strax ovanför den skylt som kungjorde att ”vi”, dvs. pälsdjuren, ”inte får vara här”, parkerade hon sin jycke. Mitt på disken. Chihuahuan hade en milt nedlåtande kejserlig min som sade ”jag får visst vara här”. Och mattens min sa sammaledes: ”man får visst ha hundar i butiken.”

Lite likadan var en av våra f.d. grannar, en äldre kinesisk dam som hade en egen tideräkning. En dag när den oäkta hälften hade tvättstugan och hade släpat ner arton kassar hade hon helt frejdigt börjat tvätta åstad fast han hade bokat. Den oäkte förde på tal att det var torsdag och klockan var fjorton och hon hade tagit fel. ”Nej nej nej”, sade damen (mest på kinesiska), ”det är onsdag.” Den oäkte framhärdade att det var torsdag – varpå damen plockade ner tvättstugekalendern från väggen och med ett bestämt finger knackade på onsdagen och språkade vidare på sitt hemlands vilda tungomål, som det heter i romanerna. Antagligen sa hon ”det är visst onsdag” och försökte leda det i bevisning genom att peka på densamma onsdag (”med samma logik hade jag ju kunnat knacka på påskafton och kvittra nåt konversatoriskt”, sa den oäkte). Hon fick faktiskt den oäkte att ställa upp på att det visst var onsdag, men i hissen slogs han på ett Sherlock Holmeskt vis av insikten om att han hade ätit ärtsoppa i lunchmatsalen. Han for upp och hämtade dagens tidning för att kunna fortsätta debatten, men när han kom tillbaka hade damen av någon anledning, oklart om det var ärtsoppa, slagits av samma insikt och dragit sig tillbaka. Hon ska ändå ha all heder för att hon lyckades snacka omkull den oäkte; hon måtte ha haft en rent enastående glöd i argumentationen.

Den tredje jag kommer att tänka på är en skomakare/kemtvättare/skräddare vilken kamraten L sökte upp för att han skulle åtgärda ett trasigt blixtlås i en kjol. När hon kom tillbaka för att hämta den visade det sig att skrädderiet inte var hans starkaste sida: jag såg det med egna ögon och kan intyga att det såg ut precis som om han hade städslat en inte alltför händig schimpans att utföra arbetet: långa, sneda stygn i grov tråd med fel färg.
– Men det här kan jag inte betala för, sa L. Det är inte professionellt gjort.



Den här mannen hade däremot inte alltför stor respekt för verkligheten. Han stirrade surt på henne.
– Det är visst bra gjort! sa han högdraget.



På något bakvänt sätt älskar jag honom för den repliken.