Den kanske har varit färsk hittills (2005)

Vi kom att tala om matförgiftning. Det är inte ofta man gör det, men med tanke på de grafiska detaljer som diskussionen ofta för med sig kan man säga att det är ungefär lagom ofta. Själv har jag två historier på temat. Den ena är helt ointressant och handlar egentligen bara om att jag aldrig har varit så sjuk som en gång efter en varmkorvsincident; jag tror inte att man kan må värst mycket sämre av kolera. Den andra är inte så mycket ballare, men den rymmer i alla fall en intressant replik på temat ”serviceyrke?”.

Det var jag och den oäkta hälften och det var Sundbyberg för ett par år sen och det var strömming. Vi satt ute, omsvepta av ljumma sommarvindar, vilket kan ha haft del i att vi hann lassa in varsin stadig tugga och till och med svälja den. Så såg vi på varandra, hejdade oss och lyfte sedan synkront våra gafflar med en ny tugga strömming, denna gång till näsan. Så illa tror jag aldrig att jag har känt något som har luktat, och jag har definitivt aldrig tidigare svalt ner något som har luktat ens hälften så illa. Hade jag haft möjlighet att infoga en ”scratch and sniff”-ruta i denna tidningsspalt hade jag ändå avstått från att göra det, för så illa vill jag inte mina medmänniskor. Det var något alldeles oheligt. Det osade inte om själva matportionen men om strömmingen, framförallt när man hade trängt genom den stöddiga paneringen.

Vi tillkallade serveringspersonalen.
– Det är nåt fel på fisken, sa vi.
Hon sniffade lite.
– Det är i alla fall ingen som har klagat tidigare, sa hon.
Detta är en relevant utsaga i många sammanhang, men i många andra sammanhang är den komplett enfaldig.
– Det kanske beror på att den har varit färsk hittills, sa den oäkte nobelt.
Hon svepte ut i köket och stack antagligen näsan i fisklådan eller -burken eller vad det nu var, för hon var avsevärt mycket spakare när hon kom ut.
– Ni får beställa något annat, sa hon.
– Tack tack, sa vi.
Vi fick dessutom betala hela notan vilket vi kanske inte hade tänkt oss, men det gjorde inte så mycket. Den oäkte skulle till Finland på kurs direkt efteråt och var fullt upptagen med att meditera över exakt hur det skulle te sig efter den strömmingen. Men det gick rätt bra. Helt kry var man icke, men man blev inte heller så ynklig att man trodde att man hade fått kolera.

Straxt efter den här diskussionen läste jag att Anticimex uppskattar att 1,3 miljoner svenskar blir matförgiftade varje år (fast man kanske snarare bör välja skrivningen ”gör uppskattningen att”, ser jag vid genomläsning av meningen). Den vanligaste orsaken till matförgiftning anges vara ”okunskap” – krögarnas d:o om hygien avses antagligen, men man kan ju lägga till ”restaurangbesökarnas okunskap om krögarnas bristande hygien”. Jag tror att det ligger mycket i det. Såvitt jag begriper är det en allmän tendens att ringakta kunskap. Folk tror att dom kan driva en restaurang bara för att dom lyckas registrera ett firmanamn typ Pizzeria Verona. Dom fattar helt enkelt inte att varje bransch är proppfull av kunskap som man måste ha. Hur funkar bakterier, hur snabbt ska maten kylas, hur gör man i det här jobbet?

Men egentligen är det skönt att det finns branscher där misstagen tar sig påtagligt konkreta uttryck och där myndigheterna griper in till slut. Det innebär att det finns ställen på jorden där klåpare inte kan härja fritt hur länge som helst (jag ska undvika att dra paralleller till annan mänsklig verksamhet; fyll själv i det som önskas). Det är bara så trist dom gånger man själv är den som får den oheliga strömmingen.