Management by metaforer (2008)

Är man chef så är världen full av böcker som vill en väl. Det kommer en ny störtflod av managementlitteratur varje säsong och allt är alltid nytt och fräscht men samtidigt välbeprövat och effektivt. Häromsistens var jag på en föreläsning om coachande ledarskap, och den välmente föreläsaren började med att fråga publikum varför just det är så aktuellt just nu. Jag fruktade att någon skulle säga sanningen (”ja hörru Staffan, hade det inte varit den här dagsländan så hade det varit nån annan”) men givetvis var det ingen som gjorde det. Och givetvis finns det en hel del som är bra med coachande ledarskap, för alldeles vansinniga är i regel inte ens managementflugor.

Eller nja och njo – en del kanske trots allt är det. Eller också kan man uttrycka det som att somligt lämpar sig särskilt väl att hämningslöst raljera över. Och det jag senast läste om var ungefär management by metaforer. Det verkar som att det finns en kille – det är alltid en kille – som har skrivit en bok om hur man löser jobbproblem med metaforer. Om en medarbetare har missbruksproblem berättar man att han ”sågar av den gren han sitter på” och detta antas hjälpa; jag vet inte hur men nåt trick finns det väl med det hela. Om någon brister ut att ”du kränker mig hela tiden, du är som ett tåg som kör över mig” så ska man glatt konstruktivt svara ”Om du går upp och sätter dig i tåget och åker med oss andra, så riskerar du aldrig att bli överkörd” (och strax därefter är jag rädd att man skulle bli ett ärende för facket och personalavdelningen på grund av sina allvarliga empatiska brister). Om någon säger att ett samtal känns som att sitta i en domstol bollar man snabbt tillbaka en spetsfundighet om att man vill att det ska kännas som om man är vederbörandes försvarsadvokat – som synes bygger modellen på att man omger sig med välformulerade människor som servar upp snygga metaforiska bollar färdiga att ta på volley.

Och slutligen min personliga favorit: om någon är missnöjd med sin löneförhöjning ska man pedagogiskt lugnt berätta att om man singlar slant tre gånger och får klave tre gånger så kommer det att kännas orättvist, men om man singlar tusen gånger får man statistiskt sett rätt ungefär hälften av gångerna. Jag tror mig veta tillräckligt om världen, människorna och löneförhandlingar för att ana mig till att även detta kan leda till att man rätteligen blir ett fackligt ärende: det är väl sisådär att säga till sina medarbetare att vänta du bara, om ytterligare tusen lönerevisioner har nog slumpen gjort att du också har fått lite med.

Kan vi inte lova att vi idag går ut i tillvaron och hjälper och leder våra medmänniskor medelst metaforer? Konsulterar man Wikipedia om metaforer får man sig till livs det klassiska exemplet ”min ros, jag älskar dig!” och sådana spontana utsagor kan onekligen göra omvärlden lite mer lätthanterlig. Därefter listas i nämnd ordning mansgris, skata, skräcködla, luspudel, stolpskott och snedseglare, och säga vad man vill om dessa uttryck men de är intressanta ur managementperspektiv (jag är misstänker att man i vida kretsar skulle kunna bli omtalad som till exempel något av detta om man körde den där löneargumentationen om slantsingligen).



En gång i världen var jag med i ett studentspex där en lång harang av metaforer om att någon hade tagit ner skylten, ställt undan tofflorna och fiskat sik på grannens tomt avbröts av ett bryskt ”han är död” med emfas på varje stavelse. Lite så känner jag det. Det är oftast lika bra att kalla en spade för en spade.