Nina är en hyvens brud (2008)

Det är illa roligt nuförtiden när man kan köpa lösa låtar för en spottstyver på Internet, för man hittar så mycket gammal skojig musik som man hade glömt bort att man kom ihåg. Häromveckan hittade jag ABBA:s ”Nina pretty ballerina” som gick varm på radion är jag var tre äpplen hög men som jag knappast har hört sen dess. Nu har jag laddat ner den och lyssnat på den tjufjorton gånger och upptäckt att den inte blott fortfarande är en klatschig dänga utan också en filosofisk betraktelse över en mänsklig egenskap som tyvärr alldeles håller på att gå ur mode.

Detta epos handlar alltså om Nina, vilket ju inte är mer än man kan vänta sig. Varje dag är hon på väg till kontoret och, försäkrar Agneta Fältskog, you can see her when she catches the train (du kan alltså se henne när hon hinner med tåget). Hon, det vill säga Nina, är bara ett ansikte bland miljoner ansikten men hon är fortfarande ”very special” och dessutom har hon en hemlighet: på fredagkvällarna blir hon alltså ”Nina pretty ballerina”. Dansgolvets drottning och lite som Askungen och alltsammans är veckans höjdpunkt. (Inom parentes kan jag dela med mig av reflektionen att detta med ballerina faktiskt förbryllar och bekymrar mig nu när jag har specialstuderat lyriken: jag trodde hon var en discobrud men det låter ju faktiskt som om det antyds att hon gör slumpmässiga inhopp – häpp – vid till exempel Operabaletten.)

Ungefär detta får man veta av första versen. Andra versen lär oss att nästa morgon är hon tillbaka på kontoret igen (antingen fanns det inte lediga lördagar 1973 eller också jobbar hon bara på ett väldigt jobbigt kontor). Sen följer en hel vecka av tidiga morgnar och där på kontoret sitter Nina och är tyst och trist, men så blir det fredag igen och hon blir ånyo – tja, ballerina (vi kan väl vara överens om att vi inte har riktig kläm på hur det ligger till med det där). Men det verkligt klipska med Nina är hennes konstaterande i första refrängen när hon tråder dansen: ”this is the part she would like to play / but she knows the fun would go away / if she would play it every day”. Hon inser att om hon hade så här roligt jämt, så hade hon aldrig roligt. Just så är det alldeles för få som är, skulle jag vilja påstå.

Jag minns en kille som jag såg på teve som skulle må väldigt bra av att vara lite mer som Nina (eller åtminstone skulle jag må bättre då för jag skulle inte vilja klå upp honom, vilket jag vill så länge han är som han var i intervjun). Han hade gått någon diffus skapande kultur-utbildning för några år sedan och därefter aldrig haft ett jobb. ”Men kan du inte ta ett annat jobb så länge då?” frågade reportern. ”Skulle aldrig falla mig in”, sa den skapande kultur-arbetaren som alltså aldrig hade skapande kultur-arbetat en dag av sitt liv. Han hånflen när han sa det. Han hade aldrig hört något så dumt som tanken på att jobba med något annat än skapande kultur. Jag hoppas att han hade en rik hustru/make/far/mor som försörjde honom, för om jag är med och gör det via nån sorts trygghetssystem så vill jag klå upp honom ännu mer. Jag är, govänner, varken fin eller ädel.

Nina gör precis tvärtom, hon. Hon har liksom så många av oss andra insett att vissa saker är så pass roliga att det inte är meningen att man ska försörja sig på dem (detta kan tolkas som ett ekivokt skämt eller som en djupt filosofisk utsaga, välj själv). Hon har ett hederligt jobb och dansar sig lycklig, men inte samtidigt. Uj vad jag gillar henne för det!