Jag vet varför paraplyaralian har sitt namn (2008)

Den här helgen har jag missat den årligen återkommande ”Kropp och Själ Mässa”, slut citat, som den patologiskt minnesgode möjligen vet att jag har skrivit om för längelänge sen. Där får man lära sig massor av saker som man inte kände till och möjligen inte heller behöver veta; det är aurafärger, totemdjur och energier och inte minst ett test som syftade till att upptäcka vitaminbrist och bestod i att offret fick lägga olika pillerburkar mot magen medan själva … experten … provade vederbörandes armstyrka vid olika burkars magkontakt. Om det låter förvirrat är det ändå intet mot själva uppträdet.

Jag är alltså inte sådär jämrans imponerad av new age. (En gång fick jag ett skällbrev om det som gick ut på att det ändå är bättre än att folk knarkar och hetsbantar. Det är ganska sant men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite som att gilla näsblod bara för att det inte är ebola.) Men i år har jag verkligen missat Kropp och Själ Mässan, det är inte bara det att jag inte var där. Det hade varit toppen med åtminstone några teorier om vad som har hänt med mina blommor på jobbet.

Jag har en massa blommor på jobbet – eller rättare, jag har haft. De är av olika sort och ålder och jag har alltid skött dem likadant (vi tar det här grundligt så att ni verkligen får alla fakta i målet). Det var ett par penningträd, en paraplyaralia, en saintpaula, ett par benjaminfikusar och lite annat smått och blandat. Denna minidjungel har jag flyttat med mig inom huset två gånger tidigare: från sydvästfönster till nordostfönster till österfönster … och sen fem meter längre bort i samma fönsterrad i ost. Och det är den sista miniflytten som har fått saker att hända. Och det är här jag börja misstänka att jag hade kunnat få hjälp på den där trolldomstillställningen.

Plötsligt vek alla blommor ner sig nästan samtidigt och i snabb takt. Jag begrep varför paraplyaralian har sitt namn: en morgon såg den ut exakt som ett hopfällt paraply. Sen tappade den stillsamt sorgset två blad om dagen tills den istället blev till en liten snöstör. Penningträden har tidigare varit ett par riktigt anabola exemplar som somliga har komplimenterat mig för med det skrockfulla inpasset att så länge dessa växter håller stilen kommer det inte att fattas mig pengar. Det känns ganska visset (häpp!) nu när de har fällt inte bara blad utan gren efter gren, inifrån ruttnade på ett riktigt spektakulärt sätt, så nu är det väl bara att invänta fogden och fordringsägarna. Saintpaulan har förvandlats till något litet dammtussliknande, snipp snapp snut så var den också slut. Alla benjaminfikusar jag någonsin har ägt har med jämna mellanrum fällt löv som gamla labradorer i mars, ursäkta den blandade metaforen, för att åter vara i nyskick några månader senare, men på jobbfikusarna den här gången rasade allt av och så var det med det. De står fortfarande kvar som lugubra installationer över tidens flykt.

Och då till själva frågan: varför? Inget har hänt, bortsett från femmetersflytten. Men det måste ju vara nånting. ”Currylinjer”, muttrar en kollega som brukar passera. ”Du sitter på ett currykors”. ”Gammal indiansk begravningsmark”, påstår en annan som förmodligen minns Jurtjyrkogården. ”Klart fall av feng shui, prova att flytta papperskorgen eller nåt”, sa en tredje. Själv kan jag inte ens gissa, men den som har några besvärjelser på lut kanske kan mejla över dem? Och för all del, även den som har konkreta kunskaper om krukväxter är välkomna med kvalificerade gissningar.