Nya tiders oknytt (2003)

Tiden lider och allt blir bara modernare. Inte ens skrymt och skrock förblir desamma. På samma sätt som man knappt ser en enda T-Ford i trafiken är det sällan någon numera ser ett skogsrå ens ute i skogen, och det sistnämnda kan ju lika gärna kunna bero på att skogsråna också har gått ur modet som på att de inte fanns förut. Efterfrågan på fruntimmer med rävsvans och hål i ryggen har helt enkelt minskat, och ser man en naken karl spela fiol i ett vattendrag bör man utgå från att det är Kalle Moraeus som har kommit på obestånd och gör reklamuppdrag. Men andra vakanser har uppstått och nya tiders oknytt har klivit fram för att fylla dem.

Förra veckan handlade Nemi i Dagens Nyheter om hårtomtarna. Sms:en gick som en löpeld genom den kvinnliga bekantskapskretsen i 08-området, samtliga på temat ”Kolla Nemi idag, jag visste det!”. Hårtomtarna är de små decimeterhöga hotfullt kamförsedda jäklarna som kravlar fram i nattens mörker för att toktupera ens hår – det finns ingen annan rimlig förklaring till att man kan lägga sig med slätt hår för att sen vakna upp och se ut som Young Einstein, om nån mer än jag såg den filmen, efter en rejäl headspin.

Förra hösten publicerade ett av Helsingforsbladen en skämtteckning av Ipodscouten, trots att han minsann inte är något att skratta åt. Ipodscouten sitter i botten på fickor och handväskor och slår konstfärdiga knopar av hörlurssladdar. Jag känner honom och jag hatar honom. Det där med allmänna tåtar som tycks slå knut på sig själva har för övrigt några år på nacken; Ipodscoutens företrädares existens påvisas bland annat av Jerome K Jerome i Tre män i en båt när han skriver om draglinor till Themsenbåtar. Man kan linda upp en draglina ömsint, som gällde det att ta linnelindorna av en nyfödd tronföljare, och låta två personer sträcka ut den mellan sig rakt över en åker – vänder dessa personer ryggen till i två minuter så ligger där sedan något ihoptvinnat som ser ut som en illa hopkommen dörrmatta.

Kåsörtaxen, som ligger här bredvid och tittar under den lugg han inte har, vill antyda att han ibland baktalas i dessa spalter. Han låter hälsa att han för egen del är välbekant med filtälvorna som kommer och klipper små runda hål i hemtextilier. De är som malar men mycket större, menar han, och han gör sitt bästa för att jaga bort dem men lyckas inte alltid. Jag tror vad jag vill om den saken. Och även om kåsörtaxen är en på alla sätt förträfflig liten hund är hans andedräkt inte alltid såsom ros och hallontårta, och det får mig osökt att tänka på Dieselmannen som under vissa omständigheter och understundom hemsöker folk under småtimmarna och bevattnar deras snarköppna gap med dieselolja. När baksmälleexperten Napoleon Lindeman talar om känslan av att någon nattlig varelse har använt nämnda gap ”som avträde eller krematorium” är det i själva verket Dielsemannens verk han begrundar. Enligt vad jag har hört sämre människor berätta.

Fast det är ju inte alltid som oknytten helt humant låter en slumra vidare. Kanske far John Blund fortfarande omkring och söver folk genom att låta som Lennart Swahn i falsett, men jag har en mer engagerad relation till hans onda kusin Ville Väck som kommer flygande i vargtimmen och bryter upp ens ögonlock och tvingar en att vakna och helt seriöst börja oroa sig över problem typ vad man ska köpa i julklapp åt svärmor 2012.

Och antagligen finns det också någonstans ett väsen som kan uppfinna klatschiga slut på insiktsfulla kåserier. Dock inte i närheten just nu.