Ska jag säga alldeles som det är så är jag inte övertygad om enkäters förträfflighet när det gäller att ge en bild av tillvaron och människorna. Om man vill veta om folk föredrar bu eller bä kan ett enkelt kryss väl ha ett värde, men det blir betydligt mer komplicerat när det handlar om Livet, och tredubbelt komplicerat när man ställer frågorna till barn.
En del av min enkätskepsis kan ha att göra med att jag har distribuerat ett antal enkäter under min lärartid, i regel såna där allmänna till intet förpliktigande formulär om psykosocial hälsa. För det första är de ofta yxigt ihoptotade, för det andra definierar de aldrig värdeord och för det tredje (förlåt, men det är sant) tas de inte helt sällan med en klackspark av deltagarna. Jag minns en kille som skulle fylla i en mobbningsenkät där det frågades efter om någon mobbade honom: ”ja/nej” och så plats för fri kommentar. Han kryssade ja och fyllde i mattelärarens namn och skrattade högt och belåtet – dock inte lika högt som när han kom på att han kunde halvsudda bort namnet så att det fortfarande gick att läsa: ”då tror dom att jag är rädd för honom också”. Sånt händer inte alltid, men det är nåt med den anonyma situationen som liksom väcker nåt i folk.
Fredrik Malmberg, barnombudsmannen, skrev häromsistens på DN Debatt om svenska barns tilltro till vuxna. Om jag inte hade haft en så skeptisk inställning till just barn och enkäter hade jag sannolikt reagerat annorlunda än jag gjorde. Innan jag vet mer, betydligt mer, kan jag helt enkelt inte förfasa mig över rubriken ”Barn respekteras inte på vårdcentralerna”. Själva frasen skapar inre bilder: i värsta fall ser man framför sig barn som hålls fast, raljeras över eller får skäll om de blir rädda – men den andra extremen skulle kunna vara att barn inte får göra exakt som de vill på vårdcentralen eller att personalen behandlar vuxna och barn på lite olika sätt. Hur har begrepp som ”respekt” och ”värde” förklarats och exemplifierats för de femte- och åttondeklassare som har svarat på frågorna? Det är möjligt att jag faktiskt är upprörd över resultaten, men jag vet inte.
En hel del av barnen i undersökningen känner sig inte bemötta med respekt i kollektivtrafiken, på biblioteket eller på vårdcentralen. Hur skulle ni själva besvara den frågan? Det är sällan jag känner mig respektlöst bemött på bussen eller biblan, men det vete katten om jag skulle säga att jag blir ”respektfullt” bemött där; jag får visioner av bugande vasaller. Men detta summeras som att ”barnen ger underbetyg åt flera offentliga verksamheter”.
Och roten till problemet anses vara att ”bara” ett av fem barn svarar att de känner till barnkonventionen (jag blir snarare imponerad av vad ungar egentligen kan, hur många vuxna gör det)? Eftersom de inte gör det ”är det svårt för dem att kräva den respekt konventionen ger till varje barn”. Ursäkta, men även om barnkonventionen är ett storartat dokument så ser jag inte riktigt hur en femteklassare ska använda den för att utkräva ”respekt” av biblantanten: fulltexten innehåller 54 paragrafer varav inte helt få handlar om verkliga kränkningar, tortyr, frihetsberövande, övergrepp och vanvård.
Det är klokt och tillrådligt att försöka skaffa sig en bild av barnens värld och det är fint att det finns en barnombudsman. Men nej, jag tror inte riktigt på enkäter – och hur hemskt det än kan låta så tror jag inte att det är ett jättestort problem att barn kryssar i rutor som indikerar att de inte behandlas tillräckligt ”respektfullt” i kollektivtrafiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar