Det är november. Säga vad man vill om november, men direkt som i juli är det inte. Livskraften drar sig tillbaka inåt och räcker bara till för kärnverksamheten: om man vore en lönn skulle man definitivt se till att fälla sina löv, för man skulle liksom inte orka med att ha dem prasslande på grenarna längre. I den mån man någonsin tänker jämförelsevis spirituella tankar tänker man dem inte i november.
Sålunda är man lite trögstartad när bekantskapskretsen har smaskiga nyheter som de tycker borde vederfaras en. Och det har de: folk känner ju folk med så rikhaltiga känsloliv. Känsloliv intresserar alltid menigheten i tredje och fjärde led – tillräckligt saltstänkta historier om snedseglingar på romantikens ocean sprider sig ofta långt bortåt bekantas bekantas bekanta, vilket är minst ett steg längre än vad till exempel en publicerad diktsamling räcker.
Från vänkretsens yttersta utmarker nådde mig nyligen på en tillställning en historia om en som efter många turer, stor ångest/vånda och flertalet krossade hjärtan flyttade ihop med sin svåger, det vill säga den man som är bror till den som hon intill alldeles för nyss har kallat älskling (jag föreställer mig att det kan bli något av en utmaning för dem att planera sitt julfirande). Berättandet av den historien utlöste en veritabel störtflod av anekdoter.
En inbegrep ett par som efter tio års sammanboende slutligen slog till med att gifta sig, varpå den nyblivna hustrun så gott som omedelbart inledde vad man i Harlekinromaner kallar en ”affär”, varpå den man som knappt hann bli make innan han blev skild uppdagade detta genom att på ett nyfiket sätt läsa sin hustrus e-post, varpå han helt sonika och under stor koncentration samlade ihop så mycket av hennes grejer som han hann med och satte fyr på dem i trädgården i ett liksom rituellt renande bål.
Temat Smygläsa väckte en annan association och upp dök en sedelärande historia om vikten av att väl utnyttja dokumentförstöraren på jobbet: nån hade städat på en avflyttad kollegas arbetsrum, hittat en skokartong full av korrespondens, läst sagda korrespondens och därefter inte kunnat vara tyst med sina nyfunna insikter, vilket resulterade i en separation som hon egentligen inte hade med att göra alldeles utöver en mindre trivsam insikt om den som hon själv för tillfället dejtade (den romantiske brevsamlaren hade haft ihop det med i stort sett alla på det kontoret vid något tillfälle). Sen bättrade nån på det med en historia om en som, under en visserligen begränsad tidsperiod men dock, hade ihop det med tre personer på samma arbetsplats samtidigt, och till yttermera visso talar vi om den arbetsplats som hon själv vid tidpunkten jobbade på.
Men, som sagt – årstiden. Inget av detta åhörda lyckades utlösa minsta spår av indignation hos mig. Man vet att det är senhöst när man lyssnar till historier om otrohet, intriger, kolsvart hat och mörkröd passion och blott en enda medveten tanke letar sig upp till ytan av ens medvetande: ”hur orkar dom?” Det var inte en tanke med någon som helst moralisk biton. Snarare känner jag en sorts perverterad avundsjuka: var, o var, får dom sin outsinliga energi ifrån? Det är november, ja. Men uppenbarligen inte för alla.
Fotnot: Detaljer i denna betraktelse har, som det heter, ändrats med hänsyn till de inblandade. Även om jag inte personligen känner någon av dem och trots att de i vissa fall rent geografiskt återfinns så långt bort som i Sydostasien tänkte jag att det var lugnast så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar