Lönehelg, ja (2008)

Mångt och mycket är märkligt och oförklarligt, men frågan är om inte något
av det konstigaste är folk som söker sin rekreation genom att trängas i köpcentrum. Jag tänker på det varje gång jag ovillkorligen måste utföra något kommersiellt ärende, typ köpa något eller klippa mig, en lönehelg. Jag undviker annars gärna, precis som alla kloka, shoppingcentrum och liknande Mammons tempel dessa helger. Men de gånger jag av någon anledning har uträttningar på en galleria kring den 25:e blir jag förbluffad över hur många det finns som inte värderar sin sinnesfrid.

Det finns nämligen folk som frivilligt uppsöker hektiska köpcentrum, som ett nöje och för att ”koppla av”. Jo, jag har nog förstått att det är så, jag känner t.o.m. sådana människor. Jag klandrar dem inte för att de roas av att handla i den kommersiella bemärkelsen, för det gör jag också; jag menar bara att det är på gränsen till osunt att nöta galleriagolv i timmatal i värsta rusning liksom bara för att insupa atmosfären. Om man ska handla något särskilt eller bara köpa sig lycklig så där i största allmänhet gör man ju det med fördel någon tid då affärerna inte är de brusande pulserande gehennan som de är på förmiddagen lördagen den 26:e.

I en galleria en lönehelg kan jag inte vara lycklig, inte ens om de har fått in någon sorts ny elektrisk nyttopryl på Claes Ohlsson eller en ny linje nagellack på H&M (elektriska nyttoprylar och nagellack är annars mina favoritshoppingobjekt). Det blir för mycket för mig, alltihop. Det är folk överallt och alla tänker bara på sig och kör över mig med barnvagn och insisterar på att gå fyra i bredd och prejar in mig i en karusell med chinos på Dressman, och så är det alltid 27 grader varmt på alla köpcentrum överallt trots att det aldrig finns någon garderob att hänga av sig i och nerverna kryper som bekant ut på utsidan betydligt snabbare ju svettigare man är, och så är det alltid ett helvetiskt larm eftersom några slumpvis ihopfösta från Fame Factory mimar sina senaste singlar från en provisorisk scen medan högtalarsystemet brölar ut specialerbjudanden som jag inte är intresserad av och jag vet inte hur det är i era shoppingcentrum men i mitt försöker dessutom alltid några käcka Jehovas vittnen-liknande ungdomar få mig att köpa en sån där videotelefon eller att skaffa ett American Express.

Lägg till detta skrikande barn, skällande hundar, tutande kölappsmaskiner och rasslande kassaapparater – jag och mina sinnen klarar helt enkelt inte helhetsintrycket. Det blir för mycket för oss.

Men det som framförallt gör att jag inte fattar hur folk kan påstå att de lördagsshoppar för att koppla av är att själva världen blir så obehagligt klar för en där och då. Efter ett par timmar i galleriamiljö där allt kan köpas för pengar och 80 % av de visuella intrycken är reklam står det ju alldeles klart för en att man är en ganska trött loser. Man är för ful och för fattig, sammanfattningsvis. Inte ser man ut som modellerna på KappAhl, inte får ens rumpa plats i kläderna på Vero Moda och inte har man råd att köpa skor av riktigt läder den här månaden heller – lite så är det. Är man på en galleria i tre timmar gör man den reflektionen uppskattningsvis femtio gånger. Man kan kalla det vad man vill, men man kan knappast kalla det avkoppling.

Jag tror att folk skulle må bättre om de gick i skogen eller strosade i parken i större utsträckning. På sig själv känner man andra.