Är ni förändringsbenägen? (2002)

Hur står det till, är ni förändringsbenägen? Jag hoppas det, för det är något av det viktigaste en människa kan vara förutom rik och vacker. Detta har jag lärt mig hos frisören i en damtidning av den där tjocka blanka stiliga sorten som jag sällan anser mig ha råd med (om jag köpte sådana hela tiden skulle jag inte ha råd att färga håret).

Förändringsbenägenhet som nyckel till lyckans lås var temat i ett stort och pampigt reportage om vad man ska göra "när man har allt men ändå inte mår bra". Det handlade om folk som hade hälsan och jobb och pengar och familj och tro och hopp, stryk det som ej önskas höll jag på att säga -- de hade alltså allt det där som dom säger krävs innan man blir riktigt lycklig. Dessa människors räddning ur tristess och depression var att de var förändringsbenägna och sålunda kapabla att ta det sista lilla trappsteget upp till lyckan.

Så vad gjorde människorna i reportaget för att livet skulle kännas lättare? En bantade tjugofem kilo, en blev bondmora på Gotland och en började en designutbildning i New York. Om detta säger jag inget, alltsammans är under olika omständigheter hedervärda sysselsättningar, men jag blir ändå ängslig: av samma anledning som jag blir ängslig av Jalla! Jalla!, en utmärkt film i vilken jag ändå ser ett underliggande budskap om att man blir impotent och olycklig om man inte byter flickvän med jämna mellanrum, av samma anledning som jag blir ängslig över modereportage som heter "Gör om mig!", av samma anledning som jag blir nervös av Madonna som har haft i stort sett alla typer av mänskliga utseenden som finns utom kines.

Den rådande inställningen är att var och en är sin egen lyckas smed och att lyckan som ska smidas heter konstant förändring. Det är konstigt att det har gått så pass bra för mänskligheten hittills. För det stora flertalet gick livet tills helt nyligen ut på att bli stor och skaffa jobb och familj och sedan i stort sett sträva vidare. Tillvaron är smockfull av människor som har levt sina liv med bara -- "bara" -- den förändring som livet självt har en tendens att leverera i form av årstider, sinnesstämningar, födslar och dödslar och ändå -- "ändå" -- varit lyckliga.

Naturligtvis är det sant att "tiden går och vi med den". Om man blir hispig av tanken på att byta jobb eller fru eller bostad någon enda gång i livet så är det ju inte nyttigt det heller, och det är gott och väl att söka förändring om det är förändring man vill ha. Men det är något oroligt med alla dessa människor som jagar förändring för att det värsta de kan tänka sig är vardagen. Låt dem som vill bryta upp och börja ett nytt liv på designskola i New York, men, snälla tjocka stiliga damtidningar, glöm inte bort att påminna om att ibland räcker det med att sätta upp nya gardiner. Som den lille gossen skrev i skoluppsatsen om sitt besök på bondgården: "Om man jämt hade så roligt så hade man aldrig roligt." Om man alltid gick på designskola i NewYork så gick man aldrig på designskola i New York. Liksom.

(Men nej, jag tycker inte att all förändring är av ondo. Gjorde jag det så skulle jag knappast färga håret, se första stycket.)