Semmelfascistens klagan (2009)

Sanningen ska väl fram förr eller senare: jag är semmelfascist. Ehuru i andra avseenden liberal och frisinnad är jag i detta avseende rigid och principfast på gränsen till dum i huvet. Semlor ska vara vetedeg med mandelmassa och grädde, punkt slut, och de ska inte serveras på annandag jul utan den tid då det framgår av almanackan att de får finnas till. Allt annat är ett brott mot allt som är heligt.

Nu frågar du dig, kära läsare, möjligen vad jag talar om. Vad för slags semlor avses om det nu inte handlar om mandelmassa och grädde? Jo, det ska jag strax berätta: på samma sätt som smörgåsborden även på i övrigt fullt respektabla ställen numera dignar av discosill (typ barbecuesill, lingonsill och hallonsill) finns det numera discosemlor, och inte alltför få sorter heller. Min arbetsplats har i fikatider hemsökts av såväl citron- som chokladsemlor, och den allra hiskeligaste förteckningen hittade jag i en blogg där den prövade skribenten i ett och samma sammanhang hade sammanträffat med hallon-blåbärssemla, citron-, passion- och pistagesemla, hallon-lakritssemla och chokladsemla med hasselnötscreme. Hallon-lakritssemla – föreställ er en sån. Jag tänker osökt på Phoebe i ”Vänner” när hon smakar på något som Monica har bakat med någon sorts ohyggligt chokladsurrogat: ”Gud i himlen, nu har jag känt smaken av Ondskan!”.

Och dessutom alltså tidpunkten – när det frestas med ”semmelpremiär” och man fortfarande inte har hunnit plocka bort adventsljusstaken känns det liksom bara fel i hela mig. Däremot har jag inte alls samma problem med andra säsongsvaror: jag har alltid tyckt att folk som helst bara äter kräftor i augusti inte låter sig själva vara fullt ut lyckliga. Tänker man närmare på saken är jag egentligen i allmänhet ganska mycket för variation i tillvaron. Snarare tycker jag att det generellt är lite skumt med folk som biter sig fast vid en modell av det goda och därefter slutar se sig om (jag har i och för sig i stort sett alltid samma man, men bortsett från det, då). Jag ser inte poängen i att alltid resa till samma ställe på semestern. Jag provar alltid ”ny smak!” på tuggummi och glass, även om det är Rosor och fotogen. Jag har ingen favoritpizza.

Men varför ligger just semmelfrågan mig så varmt om hjärtat? Är jag en sån som äter semlor bittida och sent, hela långa tiden från fasta till påsk? Alls inte, och det är egentligen det som är märkligast av allt. Jag är en inverterad Ture Sventon: jag äter en endaste semla om året och den ska komma från Vetekatten och det ska vara exakt på fettisdagen. Det är lite varning på det också. Jag är kanske inte riktigt så flexibel och frisinnad som jag vill inbilla mig.

Som ett PS till denna epistel bifogas något som jag har fått berättat för mig och som jag gärna vill ska vara sant. Adolf Fredrik åt som bekant ihjäl sig på semlor – eller, rättare, han dog efter ett slaganfall efter en veritabel brakmiddag som innehöll semlor (eller hetvägg, då). ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin” påstås det ha hetat. Men intill helt nyligen har jag inte vetat om att majestätet avnjöt allt detta just hemkommen från någon sorts sinekur på hälsohem. Det är alltså inte nyttigt med späkelse: man kan dö (efteråt). Detta talar i och för sig för att man skulle utsträcka semmelätandet till större delar av året, för att inte chocka kroppen med omställningen. Men å andra sidan, somligt är som sagt heligt.