Angående Timelleffekten och hur den yttrar sig hemmavid

Även om jag tycker att jag är en ytterst rotad och bofast person dväljs jag för närvarande i mitt tionde hem, inräknat barndoms-. När vi flyttade in i den här lägenheten sa vi till varandra att det skulle bli annorlunda den här gången. Vi skulle omedelbart se över vad som behövde åtgärdas och skrida till verket: i alla andra hem som jag och vi tidigare har bott i har det tagit åtta månader innan man har fått upp sänglampan.



När vi kom till den här lägenheten blev vi tämligen bestörta över att köket var Miss Piggy-färgat. I ett sådant hem är det bara ett som gäller, och det är att tapetsera om innan man hinner få av sig skorna. Vardagsrummet hade en kraftig, närmast bedövande, turkos nyans – omedelbart, jag säger omedelbart, skulle detta åtgärdas. Mitt rum hade till yttermera visso blå tapeter och jag gillar inte blå sovrumstapeter, så det var nummer tre på listan (och man kunde ju då lika gärna byta ut de fula H-listerna kring dörrarna). Köket saknade dessutom diskbänk vilket först fascinerade oss väldeliga, men nu har vi förstått att rostfritt stål med sarg är tvärute och att alla människor istället har bänk av marmor eller fuskmarmor som är platt och slät så att överflödigt vatten utan problem ska kunna rinna ner på golvet och blöta ner ens strumpor. Givetvis skulle vi byta ut köksbänken också, hellre förr än senare. Det var så skönt att ha bestämt sig för att för första gången i livet verkligen se till att en lägenhet blev sådan man vill ha den.


Låt mig uttrycka det så här: i förra veckan fick den oäkta hälften upp sin sänglampa. Fram till dess hade han en provisorisk lampa på fot, en i dubbel bemärkelse udda pjäs som dels såg ut som något från en byggarbetsplats, dels fungerade riktigt bra under förutsättning att man tycker om att liksom luta ut ur sängen när man ligger och läser. Att sänglampan verkligen och så plötsligt blev uppsatt berodde på att vi hade tröttnat på att snubbla på och istället valde att sätta upp ett gäng golvlister som bara alltför länge har legat och väntat på något liknande. Då var vi tvungna att plocka fram borrmaskinen ur sitt skåp och detta sporrade oss till handling; det bara kom över oss.


När den där sänglampan väl var monterad talade vi lite om home improvements, som tysken, säger, i allmänhet. Vi tyckte båda att det var märkligt hur kökstapeten på något sätt har bleknat av sig själv sen vi flyttade in, numera har den en snygg diskret gräddrosa nyans. Vardagsrumstapeten har också spontanmuterat, liksom växt och mognat, och jag vet att jag skulle sakna färgen om vi plötsligt fick en annan. Med blå sovrumstapeter har jag lärt mig att leva, och listerna runt dörrarna – ja, den dagen, den sorgen! Diskbänken är det däremot svårare att stå ut med, hävdar den oäkte som är den som diskar och alltså oftast har blöta strumpor. Häromdagen meddelade han att han önskar sig en ny diskbänk i julklapp.


– Det ska du nog kunna få vilket år som helst, sa jag storsint.


– Det var ordet, sa den oäkte. I september har vi dragits med den här diskbänken i fyra år.


”Timelleffekten fortsätter”, står det att läsa i Aftonbladet i dag. Folk rustar sina lägenheter så det står härliga till. Som en kommentar till detta säger jag ”jasså”. Men något har vi ändå begripit rätt: när själve Timell ska ge svenska folket sina bästa tips säger han ”Låt det ta tid. Gör man det för snabbt så blir det fel.” Det var väl det vi kände på oss, antar jag.