Paradoxen om Pamela Andersons man (2006)

Agne! Vad gjorde jag utan dig ... Förlåt dröjsmålet!





Man plockar upp små infallsvinklar överallt ifrån och inte minst ifrån den kolorerade kvälls- och veckopressen. Häromsistens handlade det om ”Stolthet och fördom” som har filmatiserats igen, vilket inte kan ha undgått värst många i de civiliserade delarna av världen (eller jo, det kan det mycket väl, jag vill bara påpeka att jag har sett 895637 tv-inslag om denna film och snart kommer att tröttna ur innan jag ens har sett den). Jag minns inte vilken tidning det var och har inte den exakta ordalydelsen, men det handlade om Colin Firth, den slutgiltige Mr Darcy, som berättade om sin stora förvåning inför Darcyhysterin som härjade i samband med BBC-serien och av förekommen anledning drabbade mest honom.



Det hela tog antagligen sin början i en scen där dom lät en fullklädd C.F. stiga upp ur en sjö som en Venus ur havsskummet, ungefär som dom i den där gamla Dressmanreklamen men inte alls lika surrealistiskt skrämmande. Han har fått äta upp den där blöta skjortan sen dess, så att säga, och i den här intervjun berättade han om ett brev han hade fått där en karl utgöt sig över hur het hans (mannens) fru tyckte att han (Colin Firth) var i den beramade skjortan (och sjön). ”Jag fattar inte hur du bär dig åt”, skrev han. ”Om jag hoppade i sjön med kläderna på skulle min fru inte alls tycka att jag var sexig, hon skulle bli kronförbannad.”


Den mannen behöver ett par ord på vägen. Han behöver upplysas om att inte ens Colin Firths fru är gift med Colin Firth. (Vänta, förklaring följer.) Världen skulle vara en vackrare och enklare plats om fler hade pejl på denna enkla paradox. När jag utarbetade den kallade jag den ”Principen om att inte ens Tommy Lee är gift med Pamela Anderson” – jag inser att lite av logiken förtas av att han faktiskt inte är gift med henne längre, men han var det på den tiden och ni förstår principen, hoppas jag.


Människan är ovanligt förutsägbar såtillvida att hon aldrig är nöjd ens med det yttersta yppersta utan alltid vill vidare. Har man jobb och mat på bordet vill man vara Hollywoodstjärna och äta chateaubriand. Man hinner inte bo i sin nya fina lägenhet i mer än två månader förrän man önskar sig tre rum till och bubbelpool. Blir man ihop med en kille som luktar saffran och skrattar åt bröderna Marx sitter man ändå där tre år senare och tänker att ut som Colin Firth ser han ju ändå verkligen inte. Jag säger inte att det är fel även om det är halvkorkat. Det är något djupt rotat mänskligt: hade vi alla varit liknöjt beigebelåtna hade vi fortfarande gått på knogarna och kommunicerat medelst grymtningar och nacksving. Det är bra och sunt att vi vill ha det bättre och komma framåt, jodå, för oss som art och släkte.


Vad man ibland måste stanna upp och påminna sig om är att inte ens om man hade det bättre skulle man ha det så bra som man hade det då (se där en annan paradox). Inte skulle man sitta och hoppa och klappa i händerna om livet blev exakt som man ville det vore – det vill säga att man kanske skulle göra det första veckan, men efter ett tag skulle man börja vrida på sig och tänka att den här chateaubrianden som man mosar i sig dagarna i ända är väl ändå ganska trist och trådig.


Samma sak med Colin Firths fru (eller Pamela Andersons man): dom är inte ihop med Colin Firth och Pamela Anderson, dom är ihop med nåt vardagligt som är snällt mot katten men som gärna fick skölja ur badkaret efter sig och alltid lyckas få persilja mellan tänderna. Och om en sån oprovocerat kastar sig i sjön med kläderna på får man inte minsta tanke på att kasta av sig sina egna – man undrar vad som har farit i honom och ringer eventuellt till vårdcentralen, även om det skulle hampa sig så att man älskar honom på ett djupare mänskligt plan.


Så är det alltså med Paradoxen om Pamela Andersons man (eller Colin Firths fru). Den är ett annat sätt att uttrycka att ”jo, visst tusan är gräset grönare på andra sidan men det vore ju enfaldigt att förneka att gräset på den här sidan dels också är gräs, dels faktiskt är på den här sidan.”


Se där en liten verklighetsavstämning som jag tror att man mår bra av att göra emellanåt.