Om könets betydelse för uppfinnandet

Om hushålleligt värdelösa saker har jag hört ondsinta tungor säga att "det måste ha varit en karl som har uppfunnit det här". Det är inte bara fruntimmer heller: de elaka tungorna har varit omväxlande manliga och kvinnliga, så att säga (vilket i och för sig inte bevisar annat än att kopplingen mellan hushåll och kvinnfolk är allmän, levande och havande hälsan).



För all del är formuleringen inte alltid komplett befängd. Inte sällan används den om sånt som har funnits i ett halvsekel utan att vara formfulländat, och eftersom arkitekter och ingenjörer nästan undantagslöst var manfolk för femti år sen så är ju utsagan så att säga statistiskt hållbar. Ändå är det, som i nästan alla fall utom prostatalidanden, inte i det biologiska könet det sitter. Problemet med grejer som "det måste ha varit en karl som har uppfunnit" har kanske en social aspekt också: om arkitekter, uppfinnare och ingenjörer själva hade tvättat och strukit etc. istället för att ha en liten människa till det, så skulle månne karlvarandet i sig ha varit av mindre betydelse?


Om den som har ritat mina föräldrars hus vet jag åtminstone en sak: densamma kan vara man eller kvinna, jude eller grek, men det är hur som helst en som aldrig har behövt bekymra sig om städning. Fönstren högst upp i trappan sitter så till att det enklaste sättet att putsa dem är att haka av köksdörren, lägga den mellan trappräcket och fönsternischen, kravla ut på den och därefter tvätta fönstren knästående två meter upp i luften. Pappa brukar göra det i sin egenskap av minst höjdrädd i familjen, vilket säger mer om oss andra än om honom (han är alltså på intet vis bara lite höjdrädd). Vi andra tar en kort promenad under tiden. När vi är tillbaka sitter alla dörrar där de ska och min far också, den senare muttrande färgstarka fraser på temat att det knappast är en hemmafru av gamla stammen som har placerat ut dom fönstren.


Den där hemmafrun som inte har placerat fönstren, hon har inte heller uppfunnit frysboxen. Den är antagligen en pre-emancipationsuppfinning med några decennier på nacken, så statiskt sett torde urprototypen till densamma vara skissad av en man. Gott. Men är det inte märkligt att inte någon – man, kvinna eller hermafrodit – har hittat på ett bättre "koncept" år 2004?


I frysboxar råder samma fysikaliska lagar som i handväskor: det man ska ha ligger alltid i botten. I en handväska må det vara hänt förutom när mobilen ringer, men i en frysbox som rymmer 368 liter är det inte ens roligt. Vem skulle köpa en byrå byggd efter samma princip: en enda djävulskt stor låda där man bara släpper ner saker allteftersom? Ett skrivbord? En verktygslåda? Ingen, givetvis. Men frysboxar fortsätter att finnas. Och det man ska ha fortsätter att slinka längst ner. Och eftersom det ligger i sakens natur att grejerna ovanpå är svinkalla så går det inte bara åt tjugo minuter utan dessutom tumvantar för att man ska hitta den där bigpackburken med hemgjord fiskbuljong som man VET att man la överst – varför skulle man INTE ha gjort det? – så sent som förra veckan.


Frysboxar är inte bara som handväskor, de är dessutom som arkeologiska utgrävningsplatser. En tur ner i bottenlagren på frysboxen är en promenad längs Minnenas Allé. Under den vilda jakten på buljongen hittade jag vinbärsgelé som den oäkta hälftens före detta oäkta hälft har kokat. De har varit separerade i tio år. Denna vinbärsgelé är kanske det slutgiltiga beviset för frysboxen är uppfunnen av … låt oss kalla det någon som inte tänker exakt som jag.