torsdag 1 april 2010

De sista entusiasterna







Jag är ganska normalt intresserad av bilar. För mig är en bil en produkt precis som en äggkokare eller en slagborrmaskin: ska jag skaffa en så ser jag till att kolla upp läget på fronten (äggkokar-, slagborrs- eller bil-) men jag skulle liksom knappast gå in i en lyktstolpe för att jag fick syn på en Volvo V50.


Därför frågar sig medmänniskorna med viss rätt varför jag inte på villkors vis vill missa Bosse Bildoktorn. Om det skulle hända skulle jag bli lika ledsen, kanske ledsnare, än vad jag blir om jag missar Plus – och jag blir ganska ledsen om jag missar Plus. Svaret är att det inte beror på att jag är extremt fascinerad av bilar eller konsumentfrågor, men jag är fascinerad av entusiaster och blådårar och sådana får man se i båda de nämnda programmen. Sverker och Bosse är om inte ”förmodligen de sista entusiasterna” så i alla fall två väldigt fina exemplar. Sverker är klart bäst när han har någon riktigt istadig pressansvarig att sätta tänderna i, när han får det där ettriga lämmelliknande över sig, men Bosse är ungefär likadan hela tiden. Jag älskar folk som verkligen kan varva upp sig över saker som engagerar dem.


Alla har säkerligen någon gång träffat en motsvarighet till Bosse i verkligheten. En av kamraterna som heter A träffade en gång på en entomolog (insektsskådare) – ”som inte ens var snygg”, tillägger hon gärna – som vallade henne flera varv runt Stora Skuggan vid Stockholms universitet och docerade om gråsuggorna och deras vänner. Det var tydligen fullkomligt intagande alltsammans just eftersom denna entomolog var en riktig sällsynt entusiast, en sån där glädjestrålande i vars värld det helt enkelt inte finns folk som inte faller i trans inför miraklet gråsuggan. Jag känner en annan som känner en som är något så alldeles fantastiskt som en entusiastisk begravningsentreprenör: han lever helt enkelt för att få göra det bästa möjliga för folk när de har det så hemskt man bara kan ha det, och han älskar sitt arbete med en entusiasts hela stilla glödande vansinne.


Men man träffar dem som sagt alltför sällan, entusiasterna. Betydligt vanligare är motsatsen, det vill säga folk som är experter och sakkunniga utan att man över huvud taget förstår vad som har drivit dem till att bli det. Det finns föreläsare som presenterar sina fackområden som erkände de att de hade syfilis, med nedslagen blick, slokande axlar och dovt mumlande stämma, och doktorer som berättar om sina avhandlingar så att man tror att de har dragit rubriken ur en tombola på institutionen och att de var de sista som fick dra den terminen. Förmodligen tror de att det är något suspekt med att verka för lycklig över vad man håller på med. Detta är ytterligare ett bevis för min teori att det är fint att lida på jobbet och att omvärlden i regel utgår från att den som trivs med sina arbetsuppgifter går på obefogat stora doser stämningshöjande.


Gissningsvis går det en verklig entusiast på femtio såna där suckande syfilitiker. Det är väl därför man blir så glad över att träffa på entusiasterna: de är en så uppfriskande kontrast till de sorgligt coola blaserade vars största uttryck för sinnesrörelse är att de kröker lite på överläppen oavsett om de har tagit hem DM i pingpong eller sett kattungar födas eller blivit utnämnda till generalkonsul. Bosse Bildoktorn kan råka i extas över en fläktrem. Jag älskar honom för det.





Inga kommentarer: