This year I want to ... (2009)

På ett flyg häromsistens bläddrade jag förstrött i en engelsk blank snygg månadstidning och fastnade för en sida som hette ”This year I want to”. Och föll i en tankegrop. På denna sida berättade ett gäng kvinnor i snärtiga oneliners vad deras föresatser för det nya året är (detta var februarinumret; antingen var de lite sent ute eller också bara av den ovanliga sort som hänger fast vid sina nyårslöften även på andra sidan sportlovet). ”I år ska jag älska med lampan tänd!” jublade den första signaturen otvunget, med utropstecken och allt. ”I år ska jag vara självsäker nog att säga ja när en kille bjuder ut mig” lovade en annan.

”I år ska jag byta ut tankinin mot bikini”, påstod en tredje. (Eftersom planet jag satt på var ett solcharterdito och jag nyss hade shoppat inför denna resa råkade jag veta vad en tankini är: ett par bikinibyxor i kombination med en hellång topp = en ovanligt misslyckad korsning som förenar det sämsta i baddräkt och bikini. Jag köpte, givetvis, ingen sådan bastardensemble.) ”I år ska jag ta ungarna till badhuset när dom vill gå dit istället för att hitta på en massa ursäkter … springa och leka med dem i parken … åka ut och cykla … vara en riktig mamma innan det är för sent”, säger en fjärde.

Och sen fattar man sent omsider. Det är, förstås, en annons – som summerar med att ”De lyckades allihop med Bantningsklubben. Du kan också lyckas!” och så webbadress och gratis prova-på. Det är mycket, mycket intressant när man börjar analysera det hela. Ganska många människor, till exempel copywritern och uppdragsgivaren på Bantningsklubben, måste ju rimligen tycka att annonsen inte är det minsta konstig och att alla dessa nyårslöften (?) är helt logiska i sammanhanget. Jag gör det inte. Ta det första flickan: det enklaste sättet att älska med ljuset på är ju att helt enkelt tända det (eller låta bli att släcka, beroende på omständigheterna). Om hon tror att karlen, eller fruntimret, jag menar den tilltänkta partnern, skulle ha några invändningar måste det ju bero på att han/hon aldrig har sett henne i dagsljus – om hon är knubbig påklädd är hon ju sannolikt inte smalare naken och är man i läget att man famlar efter lysknappen så brukar det betyda att man trots allt är fascinerad av helhetsintrycket. Bantningsklubbar har föga med saken att göra. Hon med dejten är ännu dummare i huvet/räddare för att ha lite kul och kanske bli lite lycklig. Om nån bjuder på bio och ens spontana känsla är att man bör svara ”nej tack, jag är för fet” är det terapi som är svaret. Inte diet.

Hon som inte vill ha bikini innan hon har blivit mager får skylla sig själv. Badstränder och simhallar världen över är full av trevligt runda magar i bikini (en av dem är min). Om hon tror att folk skulle stirra på just henne bland alla dessa, så – ja, vräng på dig dendär ”tankinin” om det känns bättre. Eller lägg buntvis med hundralappar på ett bantningskoncept som i alla fall inte kommer att ge dig den självkänsla du så desperat behöver.

Mamman med barnen är sorgligast av alla. Om hon inte väger 350 kilo och behöver vård så borde givetvis även hon satsa på sin självkänsla, men inte minst på sin kondition. Kondition får man av att träna, inte av bantning. Och en mamma som inte vill gå till simhallen för att hon inte ser ut som Angelina Jolie är, förlåt mig, möjligen en smula självisk.

Nåväl – folk får banta om dom vill, och det vill dom som bekant så gärna. Men jag tror personligen att det är klokt att försöka bli lycklig innan man försöker bli smal.