Trivs och mys och var som folk! (2005)

Nu drar det ihop sig och julen står snart s.m.s. för dörren. Jag hoppas för er egen skull att ni tindrar åtminstone lite med ögonen eller att ni åtminstone planerar att börja göra det snart för annars är jag grinig på er, kan jag meddela. Jag är så less på julnegativister så jag kan snart inte öppna en dagstidning. Överallt lägger folk ut texten om hur stressigt, kommersiellt och vidrigt allting är så här års, och har vi tänkt tillräckligt på misär och epidemier och Ensamheten?


Förlåt, men jag tycker att det vore fint om det fick finnas ett par–tre dagar om året då det är okej att bortse från döden döden och helt enkelt bara vältra sig i skamlös trivsel. Om vi lovar att vårt samvete får gnaga på oss alla andra dagar då det hampar sig så att vi mår gott kan vi väl i alla fall undanta 24–26 december? Och vi som är gammaldags och lite töntiga, låt oss hållas ungefär under samma tidsperiod! Vi kan försöka stå ut med krystade nymodigheter utan att smäda dem under årets övriga högtider, men kanske kunde vi få vara i fred över jul?


Som jag ser det är julen antagligen trevlig var den än utspelar sig, men jag tror att den är extra viktig för oss som är satta att leva i detta planeten Tellus kylskåp som kallas Norden. För oss julentusiaster, vi som kanske inte nödvändigtvis lutar fisken själva men i alla fall stendiggar själva upplägget, är den något alldeles extra – och om man som jag dessutom är en ljusberoende vinterdeppare är julen rätt upp och ner en förutsättning för att det ska gå att ta sig genom december.


Det är naturligtvis därför jag blir arg när folk ironiserar över julen. Jag tar vid mig personligen – julen är helig för mig, så hedning jag är. Inte minst nedgörandet av julmaten ger mig nässelfeber. Jag läste nyss hur en för mig okänd kändis mallade sig med att hon skulle festa jul med starkt kryddad hawaiiansk mört eller något ditåt. Visserligen påstod hon sig vara någon sorts ”fisketarian” och hon må väl då delvis vara förlåten. Men det är ju så exceptionellt jönsigt att snobba med japanska julbord och jultapas med fänkål under utrop att ”ooo, så trött man är på den här otäcka stabbiga skinkan och syltan!” Det är helt OK att tycka det, märk väl, och de japanska restauratörerna ska väl leva i december dom också, men ack, detta tröttsamma poserande …


Några andra saker som jag undanber mig nedlåtande kommentarer om är julkort (jo, jag kommer att skicka ett trettiotal även nästa år alldeles oavsett hur många jag får tillbaka), julklappar (jajamensan, köpa julklappar är bland det roligaste jag vet och det är bara att hacka i sig om man känner mig) och Kalle Anka på tv (det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är obligatoriskt och framförallt lika roligt fast man har sett det 33 gånger).


Eftersom jag är en god och vidsynt människa kan jag gå med på att det finns tre acceptabla förhållningssätt till julen: 1) Trivs och mys och var som folk. 2) Tig och lid. 2) Lägg ner och ta en restresa. Alternativet 4), Delta i hederligt folks julfirande men klanka och gnälla oupphörligt, finns dessvärre inte att välja på.


Julen är överdådets tid, medgives – men tänk, jag tycker att det är alldeles underbart. Den är också ljusets, livsglädjens, småputtrighetens, samvarons och värmens. Nästa som ifrågasätter det så jag hör det kommer att få en dansk skalle. På ett trevligt sätt, givetvis, med tanke på årstiden.




PS: Har jag berättat vem som vann tävlingen ”Årets finaste julbelysning” på vår gård? Gissa! Ha! Jag har inte varit så lycklig sen jag tog Baddaren.