torsdag 3 december 2009

Om svinpäls och andra sjukor (2003)

När detta nedtecknas har krönikören snuva och ont i halsen. Jag måste närma mig detta faktum försiktigt och i tredje person, för det handlar om en insikt som jag håller på att ta till mig: jag blir faktiskt sjuk ibland.



Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).


Den dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin. Om alla åt det titt som tätt vart femtonde år, då vore mördarbakterierna snart över oss.)



Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.



Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.



Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.



– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.



Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.



Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.

Inga kommentarer: