Nu tändas nivetvad (2005)

Har jag nämnt vilken amerikansk film jag mest liknar så här års? ”Ett päron till farsa firar jul” – det är inte roligt men sanningen ska ju fram även i de mest obehagligt offentliga sammanhang. Det finns en scen där Chevy Chase överdoserar julbelysningen så han kortsluter och mörklägger en halv delstat, och han är tyvärr min andlige broder i detta avseende. Det minnesvärda replikskiftet ”– Håller ert hus på att brinna ner? – Nej, tant Bethany, det är julbelysningen” får mig att se fram mot den dag då jag verkligen har fått snits och fason på det hela och kommer att Vinna Tävlingen.



På vår gård är det nämligen årlig tävling om finaste julbelysningen, och det är inte alls bra för min sinnesfrid. Vi bor inte på något sätt på en liten gård med få grannar, men inte mer än kanske ett femtontal personer går verkligen in för att vinna så det känns liksom nästan uppnåeligt. (Om samtliga invånare skulle vara med och tävla kommer man att behöva återinviga Barsebäck; när jag lyfter blicken kan jag räkna till 27 x 13 = 351 fönster på huset mitt emot, och eftersom vårt hus är exakt lika stort torde det alltså finnas 702 fönster att lysa upp – varav 698 tillhör slemma konkurrenter i ljustävlingen.)


Den här fascinationen för julbelysning har tilltagit med åren. Det har till och med funnits en tid då jag tyckte att det var ganska gräsligt: jag skrev en gång en gallsprängd spalt om utejulgranar med kulörta lyktor som jag har fått äta upp ett flertal gånger (jag menar då alltså spalten och bara i bildlig bemärkelse). Nu tycker jag bara att det är fint. Jag fick en Köpenhamnsresa i födelsedagspresent mest bara så att jag skulle få titta på julbelysningen på Tivoli och det var så underbart så jag fick nästan tårar i ögonen – faktum är att jag fick tårar i ögonen, men det får finnas gränser för vilka fjollerier man kan erkänna i pressen.


Man inser sin litenhet, det gör man. Jämfört med Tivoli kommer vår balkong alltid att vara ett fnuttigt ingenting om jag så skulle arrangera tolvtusen watt runt räcken och karmar. Men jag kommer att försöka, och jag kommer att fortsätta hålla på mina principer: det ska vara vackert tindrande, inte hysteriskt blinkande, och det ska inte vara några renar och inget grönt ljus nånstans. Man måste hålla en viss stil och klass.


Det ska bli intressant att se hur det går för kåsörhunden Anton när allt är installerat. Han har visat sig vara skeptiskt inställd till ljus, åtminstone på morgonen och så här års. När vi fick honom på sensommaren var han riktigt morgonpigg och man kunde göra något festligt som jag snabbt döpte till taxväckning: man släppte helt enkelt in honom till den oäkta, slumrande hälften så att han – taxen – stormade in som en liten luden stormvind och gick till attack (attax?) med tusentals våldsamma hundpussar. Jag har alltid tyckt att det är väldigt festligt att iaktta folk som vaknar plötsligt och häftigt.


Men sen blev det mörkare och så blev det vintertid och kåsörhunden blev precis lika morgontrött som jag blir i oktober. (Om jag inte vore så nyfiken skulle jag likt mumintrollen vilja sova vintersömn mellan november och april.) När man nu försöker göra taxväckning med en liten grumsande nyväckt kåsörhund hoppar han målmedvetet upp i den oäktes säng och borrar sig ner under täcket till fotändan där han rullar ihop sig till en trött kringla. Om man lyfter på täcket utstöter han ett litet mycket specifikt mullrande som han annars bara ger ifrån sig vid ett annat tillfälle, nämligen när man tänder hallampan på morgonen och väcker honom ur hans taxsömn.


– Det där mullret betyder ”släck, för helvete”, konstaterade den oäkte, och även om det är osnyggt språk tror jag att stilvärdet är ungefär korrekt.


Men sen, när det blir ljus i vårt hus på allvar, då utgår jag från att kåsörhunden kommer att tycka att det är måttlöst vackert. Det är det nämligen tvång på att tycka i vår familj.