Oavsett när ni läser detta är chansen stor att jag nyss har grillat eller kommer att grilla under de närmaste 12 timmarna. Om sanningen ska fram är det sannolikt att jag både nyligen har grillat och snart kommer att göra det igen. Jag tycker olika mycket om olika saker med sommaren, men frågan är om inte grillningen har en pallplats för min del. Man kan grilla i stort sett allt som går att äta om ni frågar mig, även om jag är lite osäker på ärtsoppa och får i kål.
Det grillas alltså en del i vårt hushåll, och ska det sägas alldeles som det är så är det den oäkta hälften som gör det lite drygt nio gånger av tio. Det tycker folk är lite kul, för i vissa kretsar är det viktigt att man höhöhö-skämtar om män som grillar. Hemma hos oss faller det skämtet platt till marken eftersom det är den oäkte som lagar mat ungefär 9 gånger av 10 (jag har sagt det förut och jag säger det igen: varje yrkesarbetande kvinna borde bo ihop med en studerande som har tid att göra långkok mellan etnografierna;). Hos oss skulle det alltså vara roligare om ”hon”, som det heter, steppade upp och började greja med briketter och elektriska tändare och förkläden med lustiga texter – men, å andra sidan, jag gör det ju så sällan. Vi saknar helt enkelt underhållningsvärde som utgångspunkt för könsstereotypa och flåshurtiga grillskämt.
Men det är ju inte bara det här med kvinnsgriseri, eller vad det heter när man är sexistisk på karlars bekostnad. Hela grillningen som sådan förföljs på ett otrevligt sätt. Naturligtvis finns det en massa klimatnervösa miljöhänsyn som man måste ta, och så finns det väl fortfarande akrylamid, och dessutom är världen full av näsvisa grannar som tycker att det Osar Hemskt om någon grillar närmare än i Niedersachsen (jag tycker att det luktar gott, jag). Den enda rent praktiska grillinvändning jag har är att det vore bra om folk inte kastade fläsk- och fågelben fullt så friskt omkring sig i tättbebyggt område; kåsörtaxen nosar sig fram till dem som en målsökande robot och hans stackars matte får göra ett sånt där äckligt mammakrokfinger för att rensa ut gapet på honom (jyckar får som bekant inte äta ben från något som börjar på f, för de gör illa magen).
För någon vecka sedan läste jag ett sånt där ”hallå där, du inte så kända kändis, vad ska du göra i sommar?”-uppslag i en tidning, och där var det naturligtvis en liten hoppa som menade att grilla kommer man väl att göra men det är ju inte så bra, hihi, och så vin, ojoj, och sen blir det till att bada i vassen, hihi. Sådana människor är förmodligen lyckliga alldeles som de är och vem är väl jag att påstå att de borde vara på något annat sätt – men vad ledsamt de måste ha det. Jag hade en kamrat som brukade tackla frestelser som ostbågar och cigarrer genom att konsekvent falla för dem med ett lyckligt tillbakalutat konstaterande: ”det är bra för själen”. Och det tror jag att sommar, grillning och vin är, under förutsättning att man inte låter samvete och skuldkänslor jaga bort fröjden ur dem.
Och förutom trista så är de lite bakom flötet, de där som måste säga hihi när de erkänner att de tycker om att grilla. Grillad mat är bondsk och lite okvinnlig, så det är helt okej att hihia åt sånt – varpå man smaskar i sig en transfett- och kaloribemängd dressingdränkt ”fräsch” sallad eller en läskig lunchpaj (jag har aldrig förstått mig på lunchpaj). Nej, ledsamma är de, grillhäcklarna! Funnes det ett grillfrämjande så anmälde jag mig härmed att bli talesperson för detsamma.
torsdag 30 juli 2009
måndag 27 juli 2009
www.twitter.com (MarieKMCarlsson)
Jo, jag tänker som sagt göra ett seriöst försök på Twitter -- formatet har en viss ... kåseripotential, faktiskt (och lämpar sig synnerligen bra för att delge världen Bakom flik 2-spaningar). 140 tecken är liksom nästa steg i den riktning som dagstidningskåserierna är på väg mot: åtminstone fick jag bara färre och färre tecken att röra mig på under mina 23 år :-).
www.twitter.com, alltså, och så MarieKMCarlsson. Välkommen att bli en "follower"!
www.twitter.com, alltså, och så MarieKMCarlsson. Välkommen att bli en "follower"!
torsdag 23 juli 2009
Finns det bara helkacklat badrum ... (2003)
Hem är intressanta saker. Man är ju liksom där så ofta. Det finns i stort sett lika många definitioner av en trivsam bostad som det finns individer, men en del har förmodligen extra svårt att bli lyckliga. I Stôckhôlm finns det en mäklartjänst där ”köpstarka personer med specifika krav” lämnar in önskemål som sedan annonseras för hugade säljare. I dessa annonser såg jag i söndags en som sökte en ”råvind med altan” och en annan som önskade ”naturnära boende, Kungsholmen eller City”. Människor som är så till den grad ”köpstarka” att de tror att de kan få en vind med altan eller naturnära boende i Stockholms city – jag ömmar lite för dem.
De flesta är inte så petnoga, men det finns sånt som många är beredda att slanta upp för. Helkaklat badrum och kakelugn är hårdvaluta i bostadsannonserna. (Parentes: i vår familj uttalas dessa ord med ck efter en bekant som fick ett sånt där stort hjärnsläpp som gör att man inte kan ljuda ut de enklaste ord och frågade vad ett ”helkacklat badrum” egentligen var för något). Finns det bara helkacklat badrum och kackelugn kan man sälja igloor till ökennomader.
Helkaklat och kakelugn är magiska mäklarord. Det finns fler. ”Perfekt förstaboende” = löjligt liten omöjlig lägenhet. ”Minitvåa” = löjligt liten omöjlig lägenhet med en malplacerad vägg i mitten. ”Sjöglimt” är samma sak i lägenheter som på charterhotell: om grannen i lägenheten mittemot inte drar för gardinerna kan man se arton blå kvadratmillimeter rakt genom nabohuset om man lutar sig åt höger. Sjöglimt, det är fina saker. Mer om detta.
Lanthemmet, huset som den oäkta hälften förde med sig i boet, har upptaxerats precis som alla byggnader överallt vars väggar står hjälpligt upprätta med något som åtminstone liknar ett tak ovanpå. Det är inte på något sätt pittoreskt, men det finns pittoreska ställen ett par stenkast därifrån, och dom räknar ju taxeringsvärdet på någon sorts snitt. Bor man i ett pörte med stampat jordgolv bredvid Kungl. slottet anses man förfoga över en bostad i klass med Kungl. slottet och får skatta för det – jo, i princip är det sant. Vi är livrädda för att dom ska lura herrgårn, ytterligare ett stenkast bort, på någon norsk oljebaron. I så fall kommer vi plötsligt att bo så rasande ståndsmässigt att vi antagligen måste sälja. Det är lite som gubben som slängde tillbaka den nyfångade laxen för att han inte hade råd med så dyr mat. Men vi kan aldrig sälja vårt hus för taxeringsvärdet. Så dumma oljebaroner finns inte.
Efter det första beskedet kändes det relevant att upplysa skattmasen om att vi har fått en riksväg framför uteplatsen sen han tittade senast. Timmerbilarna dundrar förbi mindre än trettio (30) meter från knuten så Ostindiaservisen skulle ha skakat sönder om vi hade haft någon. Grannarna hade en katt som hette Lukas, men den gick sönder så numera har dom en katt som heter Maja och vi får se hur länge den håller. När det stora trollet springer till sin kamrat på andra sidan vägen gör vi korstecken. Riksvägen har icke bidragit till att höja någon sorts värde på boningen – kunde plus minus noll vara att överväga, frågade vi skattmasen.
När vi fick nästa brev hade skattmasen tittat på kartan. Ingen pardon gavs på grund av riksvägen. Däremot hade vi flyttats upp en skatteklass på grund av strandtomten. Det verkar inte så konstigt när man bara skriver det så här, men man får perspektiv på det om jag säger att jag har bott i detta hus av och till i fem år och aldrig sett någon strand. Detta bekymrade mig storligen tills jag fick klart för mig hur det ligger till: åkern bakom lanthemmet stupar rakt ner i en å som alltså inte syns eller går att nå eller gör någon människa glad. Man hör den svagt när det är uppehåll i trafiken och om man vet vad man ska lyssna efter. Sjöglimt, som sagt. Det känns som om man inte har skrivit det sista brevet till skattmasen.
De flesta är inte så petnoga, men det finns sånt som många är beredda att slanta upp för. Helkaklat badrum och kakelugn är hårdvaluta i bostadsannonserna. (Parentes: i vår familj uttalas dessa ord med ck efter en bekant som fick ett sånt där stort hjärnsläpp som gör att man inte kan ljuda ut de enklaste ord och frågade vad ett ”helkacklat badrum” egentligen var för något). Finns det bara helkacklat badrum och kackelugn kan man sälja igloor till ökennomader.
Helkaklat och kakelugn är magiska mäklarord. Det finns fler. ”Perfekt förstaboende” = löjligt liten omöjlig lägenhet. ”Minitvåa” = löjligt liten omöjlig lägenhet med en malplacerad vägg i mitten. ”Sjöglimt” är samma sak i lägenheter som på charterhotell: om grannen i lägenheten mittemot inte drar för gardinerna kan man se arton blå kvadratmillimeter rakt genom nabohuset om man lutar sig åt höger. Sjöglimt, det är fina saker. Mer om detta.
Lanthemmet, huset som den oäkta hälften förde med sig i boet, har upptaxerats precis som alla byggnader överallt vars väggar står hjälpligt upprätta med något som åtminstone liknar ett tak ovanpå. Det är inte på något sätt pittoreskt, men det finns pittoreska ställen ett par stenkast därifrån, och dom räknar ju taxeringsvärdet på någon sorts snitt. Bor man i ett pörte med stampat jordgolv bredvid Kungl. slottet anses man förfoga över en bostad i klass med Kungl. slottet och får skatta för det – jo, i princip är det sant. Vi är livrädda för att dom ska lura herrgårn, ytterligare ett stenkast bort, på någon norsk oljebaron. I så fall kommer vi plötsligt att bo så rasande ståndsmässigt att vi antagligen måste sälja. Det är lite som gubben som slängde tillbaka den nyfångade laxen för att han inte hade råd med så dyr mat. Men vi kan aldrig sälja vårt hus för taxeringsvärdet. Så dumma oljebaroner finns inte.
Efter det första beskedet kändes det relevant att upplysa skattmasen om att vi har fått en riksväg framför uteplatsen sen han tittade senast. Timmerbilarna dundrar förbi mindre än trettio (30) meter från knuten så Ostindiaservisen skulle ha skakat sönder om vi hade haft någon. Grannarna hade en katt som hette Lukas, men den gick sönder så numera har dom en katt som heter Maja och vi får se hur länge den håller. När det stora trollet springer till sin kamrat på andra sidan vägen gör vi korstecken. Riksvägen har icke bidragit till att höja någon sorts värde på boningen – kunde plus minus noll vara att överväga, frågade vi skattmasen.
När vi fick nästa brev hade skattmasen tittat på kartan. Ingen pardon gavs på grund av riksvägen. Däremot hade vi flyttats upp en skatteklass på grund av strandtomten. Det verkar inte så konstigt när man bara skriver det så här, men man får perspektiv på det om jag säger att jag har bott i detta hus av och till i fem år och aldrig sett någon strand. Detta bekymrade mig storligen tills jag fick klart för mig hur det ligger till: åkern bakom lanthemmet stupar rakt ner i en å som alltså inte syns eller går att nå eller gör någon människa glad. Man hör den svagt när det är uppehåll i trafiken och om man vet vad man ska lyssna efter. Sjöglimt, som sagt. Det känns som om man inte har skrivit det sista brevet till skattmasen.
torsdag 16 juli 2009
Bakom flik 2 i Filofaxen
Nu var det länge sen det vittjades bakom flik 2 i Filofaxen, platsen där mer eller mindre felskrivet och halvtänkt samlas …
Läs en tjusig tidskrift med expertråd om ett land som medföljer en dagstidning utan kostnad!
Ett litet land, antar man, som lätt går att vika in i en tabloid. Andorra?
På Järntorget i centrala Örebro blev en man attackerad av en okänd gärningsman bakifrån. Mannen fick bland annat ta emot en spark på bakbenet.
Man hade velat se en bild på åtminstone offret. Men nej, det fick man inte.
Äkta svenskt smide
Inte så humoristiskt i sig, men milt roande som beskrivning av ett servettställ i furu.
Känslan av lejonpäls väcker liv i goda minnen från X X:s barndom på en bondgård i Andersböle.
Detta handlade om någon sorts sensorisk träning för förståndshandikappade, men mest ställer man sig frågor om bondgårdarna i Andersböle.
Paret förgiftades i sommarstuga – döda i flera dagar
I det här fallet hände det alltså inget alls på den tredje dagen, men ”flera” antyder trots allt att det blev action något senare.
Hovrättsdom för snusk med munkar
Denna rubrik fick jag mig tillsänd per post alldeles lösryckt, så jag vet inte vad texten handlade om. Jag väljer att tro att det inte alls hade att göra med typ gatukök och flottyrkokare, det blir skojigare så.
I onsdagens utgåva av ”Om ett ord” förekom ett stavfel. Matjessil ska stavas med två s och inget annat.
Jo … helst med två l också, va?
En av systrarna hade visserligen inte glasögonen på så hon såg klart.
Frågan är varför hon någonsin valde att ta på dem?
Man luktade sprit och körde på bil
En variant av den klassiska rubriken ”Man bet hund”, kan man säga.
Välkänt ansikte fyller 80 år
”Att även kroppen bör gratuleras denna dag ägnar man tydligen inte en tanke”, upprörs den inskickande Kalle.
Våra underleverantörer är lyckligtvis helt kapabla att klara kraven vi ställer på dem.
Detta är inte ett gapskratt, det är bara så föredömligt tillbakahållet för att vara reklam. Dom har inte ”branschens bästa underleverantörer”, dom är bara glada och lite förvånade att ha hittat nån som klarar kraven.
Obehörig sov i källarförråd
Vem utfärdar tillstånd I: … för att gå och knyta sig i källarförrådet?
Stop för rattfyllerister vid idrottsplatser
Vem utfärdar tillstånd II: … för denna ytterst olämpliga utskänkning?
Namnet primula är en ihop skrivning av de latinska orden ”herba primula veris” som betyder ”vårens första ört”.
1) Nej, det är det inte. 2) Är det för mycket begärt att folk åtminstone inte särskriver ordet ihopskrivning?
Knullborgarmärket läggs ner – Victoria tänker inte vara tyst
Jag ber om ursäkt för – tja, världen i stort; det är inte jag som har alstrat detta första ord … men detta är en tämligen intressant kombination av (av varandra egentligen helt oberoende) rubriker från en webbtidning.
Nyttiga idioter åt fullfjädrade ideologer i kulisserna
Detta är en intressant rubrik även om man inte, som jag, målar upp ett kannibaldrama för sin inre syn.
Samlandet fortsätter.
Läs en tjusig tidskrift med expertråd om ett land som medföljer en dagstidning utan kostnad!
Ett litet land, antar man, som lätt går att vika in i en tabloid. Andorra?
På Järntorget i centrala Örebro blev en man attackerad av en okänd gärningsman bakifrån. Mannen fick bland annat ta emot en spark på bakbenet.
Man hade velat se en bild på åtminstone offret. Men nej, det fick man inte.
Äkta svenskt smide
Inte så humoristiskt i sig, men milt roande som beskrivning av ett servettställ i furu.
Känslan av lejonpäls väcker liv i goda minnen från X X:s barndom på en bondgård i Andersböle.
Detta handlade om någon sorts sensorisk träning för förståndshandikappade, men mest ställer man sig frågor om bondgårdarna i Andersböle.
Paret förgiftades i sommarstuga – döda i flera dagar
I det här fallet hände det alltså inget alls på den tredje dagen, men ”flera” antyder trots allt att det blev action något senare.
Hovrättsdom för snusk med munkar
Denna rubrik fick jag mig tillsänd per post alldeles lösryckt, så jag vet inte vad texten handlade om. Jag väljer att tro att det inte alls hade att göra med typ gatukök och flottyrkokare, det blir skojigare så.
I onsdagens utgåva av ”Om ett ord” förekom ett stavfel. Matjessil ska stavas med två s och inget annat.
Jo … helst med två l också, va?
En av systrarna hade visserligen inte glasögonen på så hon såg klart.
Frågan är varför hon någonsin valde att ta på dem?
Man luktade sprit och körde på bil
En variant av den klassiska rubriken ”Man bet hund”, kan man säga.
Välkänt ansikte fyller 80 år
”Att även kroppen bör gratuleras denna dag ägnar man tydligen inte en tanke”, upprörs den inskickande Kalle.
Våra underleverantörer är lyckligtvis helt kapabla att klara kraven vi ställer på dem.
Detta är inte ett gapskratt, det är bara så föredömligt tillbakahållet för att vara reklam. Dom har inte ”branschens bästa underleverantörer”, dom är bara glada och lite förvånade att ha hittat nån som klarar kraven.
Obehörig sov i källarförråd
Vem utfärdar tillstånd I: … för att gå och knyta sig i källarförrådet?
Stop för rattfyllerister vid idrottsplatser
Vem utfärdar tillstånd II: … för denna ytterst olämpliga utskänkning?
Namnet primula är en ihop skrivning av de latinska orden ”herba primula veris” som betyder ”vårens första ört”.
1) Nej, det är det inte. 2) Är det för mycket begärt att folk åtminstone inte särskriver ordet ihopskrivning?
Knullborgarmärket läggs ner – Victoria tänker inte vara tyst
Jag ber om ursäkt för – tja, världen i stort; det är inte jag som har alstrat detta första ord … men detta är en tämligen intressant kombination av (av varandra egentligen helt oberoende) rubriker från en webbtidning.
Nyttiga idioter åt fullfjädrade ideologer i kulisserna
Detta är en intressant rubrik även om man inte, som jag, målar upp ett kannibaldrama för sin inre syn.
Samlandet fortsätter.
torsdag 9 juli 2009
Östen! Östen! (2009)
Tiden går och vi med den. Man blir onekligen äldre och äldre för varje dag, men ibland får man också den där läskiga känslan av att det bara brakar in en jätteleverans med vuxenpoäng som man varken har beställt eller förutsett eller kan värja sig mot. Just detta hände häromdan när jag och den oäkte satt och dillade om jag vet då rakt inte vad, antagligen musik i största allmänhet.
– Men du, sa jag. Om du inte har nåt liknande i nån gömma måste vi ju skaffa nån sorts Greatest hits med Östen Warnerbring.
Läs det långsamt, läs det igen – exakt så sade jag och exakt så menade jag till yttermera visso. Hade någon för fem år sen berättat för mig att jag skulle yttra detta sommaren 2009 hade jag skakat på huvet. Hade någon fört det på tal för femton år sen hade vederbörande fått en käftis; hemskt ledsen, men jag hade betraktat det som en oerhörd skymf. För femton år sen var nämligen, om du hade frågat mig, Östen Warnerbring en fe-no-me-nal tönt. Han hade ojordiskt hemska glasögon (att han hade det på den tiden då det var lag på att alla glasögon skulle vara ojordiskt hemska hade jag inte reflekterat över) och gjorde – om du hade frågat mig, som sagt – ett intryck av att gå inåt med tårna. I den mån jag hade haft en känsla av att det överhuvudtaget var en artist hade jag till nöds kunnat rota fram ”Det var länge sen jag plocka några blommor” ur nån gammal mjöldaggsangripen låda i minnets skafferi.
Och sen vet jag inte vad som hände. Jag fortsatte väl att lyssna på musik så som jag alltid har gjort; jag läser och lyssnar på musik som en get äter, det vill säga allt och helt utan urskillning och eftertanke. Jag har aldrig varit nån genremänniska eller nåt direkt popsnöre ens på den tiden då jag inte hade en enda vuxenpoäng; jag var en utpräglat oball tonåring som visserligen bandade vartenda Tracks men som blandade upp det med på tok för mycket Povel Ramel, Frank Sinatra, Billie Holiday och Sonya Hedenbratt för att vara socialt gångbar i alla sammanhang (Sonya tog jag märkligt nog till mig i späd ålder trots att även hon var kraftigt ansatt av glasögon). Och så en vacker dag hörde jag – och nu är vi inne på avdelningen Bekännelser Som Tar Emot – såsom för första gången, fast det sannolikt var den 157:e, Östen W:s svenska version av ”Les bicyclettes de Belsize” (som jag associerar med Engelbert Humperdinck och som i sig själv inte kan anses vara en kreddig låt att spisa), alltså ”Snart blir det sommar igen”. Och så plötsligt hörde jag hur jäkla bra han är, Östen (mångfalt bättre än Engelbert Humperdinck, för det första, men det kanske inte riktigt var dit jag ville komma).
Östen är inte alls en tönt med glasögon. Inte om man lyssnar på honom. Han har en alldeles fantastisk röst – man hade kanske kunnat misstänka något liknande utifrån det objektiva faktum att han var så pass känd som just sångare, men jag har liksom varit alldeles enfaldigt skolgårdsytligt fixerad vid dom där glasögonen. Östen är en klassisk crooner och såna har vi verkligen inte grossvis av i det här landet, en sån där otvivelaktig sammetsröst som helt enkelt bara får det banala att bli Vackert även om det fortfarande kan vara sprängfyllt av klichéer. Och lägg sen till detta hela Piratenköret som jag helt enkelt inte hade förstånd att uppskatta när det begav sig trots att skivan kom så sent som 2003.
En stor banankartong med vuxenpoäng, som sagt. Sådär bom mitt framför näsan, bara. Tja – det kunde vara värre. Vi får se hur det går med Thore Skogman.
– Men du, sa jag. Om du inte har nåt liknande i nån gömma måste vi ju skaffa nån sorts Greatest hits med Östen Warnerbring.
Läs det långsamt, läs det igen – exakt så sade jag och exakt så menade jag till yttermera visso. Hade någon för fem år sen berättat för mig att jag skulle yttra detta sommaren 2009 hade jag skakat på huvet. Hade någon fört det på tal för femton år sen hade vederbörande fått en käftis; hemskt ledsen, men jag hade betraktat det som en oerhörd skymf. För femton år sen var nämligen, om du hade frågat mig, Östen Warnerbring en fe-no-me-nal tönt. Han hade ojordiskt hemska glasögon (att han hade det på den tiden då det var lag på att alla glasögon skulle vara ojordiskt hemska hade jag inte reflekterat över) och gjorde – om du hade frågat mig, som sagt – ett intryck av att gå inåt med tårna. I den mån jag hade haft en känsla av att det överhuvudtaget var en artist hade jag till nöds kunnat rota fram ”Det var länge sen jag plocka några blommor” ur nån gammal mjöldaggsangripen låda i minnets skafferi.
Och sen vet jag inte vad som hände. Jag fortsatte väl att lyssna på musik så som jag alltid har gjort; jag läser och lyssnar på musik som en get äter, det vill säga allt och helt utan urskillning och eftertanke. Jag har aldrig varit nån genremänniska eller nåt direkt popsnöre ens på den tiden då jag inte hade en enda vuxenpoäng; jag var en utpräglat oball tonåring som visserligen bandade vartenda Tracks men som blandade upp det med på tok för mycket Povel Ramel, Frank Sinatra, Billie Holiday och Sonya Hedenbratt för att vara socialt gångbar i alla sammanhang (Sonya tog jag märkligt nog till mig i späd ålder trots att även hon var kraftigt ansatt av glasögon). Och så en vacker dag hörde jag – och nu är vi inne på avdelningen Bekännelser Som Tar Emot – såsom för första gången, fast det sannolikt var den 157:e, Östen W:s svenska version av ”Les bicyclettes de Belsize” (som jag associerar med Engelbert Humperdinck och som i sig själv inte kan anses vara en kreddig låt att spisa), alltså ”Snart blir det sommar igen”. Och så plötsligt hörde jag hur jäkla bra han är, Östen (mångfalt bättre än Engelbert Humperdinck, för det första, men det kanske inte riktigt var dit jag ville komma).
Östen är inte alls en tönt med glasögon. Inte om man lyssnar på honom. Han har en alldeles fantastisk röst – man hade kanske kunnat misstänka något liknande utifrån det objektiva faktum att han var så pass känd som just sångare, men jag har liksom varit alldeles enfaldigt skolgårdsytligt fixerad vid dom där glasögonen. Östen är en klassisk crooner och såna har vi verkligen inte grossvis av i det här landet, en sån där otvivelaktig sammetsröst som helt enkelt bara får det banala att bli Vackert även om det fortfarande kan vara sprängfyllt av klichéer. Och lägg sen till detta hela Piratenköret som jag helt enkelt inte hade förstånd att uppskatta när det begav sig trots att skivan kom så sent som 2003.
En stor banankartong med vuxenpoäng, som sagt. Sådär bom mitt framför näsan, bara. Tja – det kunde vara värre. Vi får se hur det går med Thore Skogman.
torsdag 2 juli 2009
Norénsommar (2007)
Uttrycket Norénjul torde vara tämligen välkänt, men det finns definitivt också Norénsomrar. Den litterärt obevandrade får nöja sig med den lätt förenklade förklaringen att något som börjar med förstavelsen Norén-, som i dramatikern Lars Norén, avser något tragikomiskt familjerelaterat som är fullt av gamla surdegar och märkliga långa tystnader.
Så här års pratar man onekligen med en del som väntar sig, eller sitter mitt i, en Norénsommar. Vissa träffar inte sina föräldrar och syskon annat än jul och semester, och man förstår att en hel del vore gladast om de slapp alldeles. (Jag är själv omöjlig som konversationspartner i dessa avseenden, för jag har en Pip-Larssonfamilj och tycker till och med genuint om min svärmor – mina bekanta som genomlever Norénjular och Norénsomrar tycker att jag är en tönt som just aldrig har nåt matnyttigt att berätta.)
Efter ett antal samtal på temat "vi ska ju till landet allihop och – ja, vad ska man säga …" har jag kommit fram till en tes om vad som konstituerar Norénfaktorn, vad som är det sandkorn kring vilket familjekriser byggs upp med lager på lager av den pärlemor som heter undertryckt ångest. Jag tror att det är det är en kombination av "Jag vill bara ha det som jag vill ha det" och "Men lilla vän, ska du inte …".
"Jag vill bara ha det som jag vill ha det"-draget är patologiskt välutvecklat framförallt hos somligt kvinnfolk. Jag vet en som hävdar att den som klyftar tomater istället för att skiva dem "skär fel" – den bakomliggande logiken är alltså att alla vettiga människor skivar tomater och att den som klyftar tomater gör det antingen på grund av vanvett eller för att reta henne. För den som har så Grundmurade Uppfattningar om Hur Man Gör är varje kvart i tillvaron en underbar möjlighet att råka i nya konflikter, särskilt om ett par tre familjer med olika vanor plötsligt drabbar samman under samma tak.
"Men lilla vän, ska du inte …" är en mammagrej (jag skulle säga "föräldragrej" om jag nånsin hade träffat en pappa som körde den stilen). Vissa mammor lägger hela sin föräldraauktoritet bakom "jag vill bara ha det som jag vill ha det" och hittar således alltid något att anmärka på hos sina vuxna barn, oftast döttrar. Jag har bekanta som går i terapi för att lära sig leva med känslan som uppstår då deras mammor till sist lyckas hitta en ovattnad krukväxt bakom en gardin i deras hyperpedantiskt överanpassat imagestädade hem, och jag brukar fråga mig om det egentligen är rätt människa som får behandling i de familjerna.
Visst förekommer det också att män, eller typiskt manligt beteende, skapar osämja i sommarstugor och husvagnar, men jag skulle helt politiskt inkorrekt vilja hävda att den där klassiska Norénkänslan oftast infinner sig på grund av kvinnliga sammandrabbningar. Vad det beror på begriper jag inte. Hur man avhjälper det har jag däremot en teori om: prova tanken "alla är inte som jag och det är väl skönt". Leva och låta leva, helt enkelt. Dög det åt James Bond borde det duga åt lite fler.
Så här års pratar man onekligen med en del som väntar sig, eller sitter mitt i, en Norénsommar. Vissa träffar inte sina föräldrar och syskon annat än jul och semester, och man förstår att en hel del vore gladast om de slapp alldeles. (Jag är själv omöjlig som konversationspartner i dessa avseenden, för jag har en Pip-Larssonfamilj och tycker till och med genuint om min svärmor – mina bekanta som genomlever Norénjular och Norénsomrar tycker att jag är en tönt som just aldrig har nåt matnyttigt att berätta.)
Efter ett antal samtal på temat "vi ska ju till landet allihop och – ja, vad ska man säga …" har jag kommit fram till en tes om vad som konstituerar Norénfaktorn, vad som är det sandkorn kring vilket familjekriser byggs upp med lager på lager av den pärlemor som heter undertryckt ångest. Jag tror att det är det är en kombination av "Jag vill bara ha det som jag vill ha det" och "Men lilla vän, ska du inte …".
"Jag vill bara ha det som jag vill ha det"-draget är patologiskt välutvecklat framförallt hos somligt kvinnfolk. Jag vet en som hävdar att den som klyftar tomater istället för att skiva dem "skär fel" – den bakomliggande logiken är alltså att alla vettiga människor skivar tomater och att den som klyftar tomater gör det antingen på grund av vanvett eller för att reta henne. För den som har så Grundmurade Uppfattningar om Hur Man Gör är varje kvart i tillvaron en underbar möjlighet att råka i nya konflikter, särskilt om ett par tre familjer med olika vanor plötsligt drabbar samman under samma tak.
"Men lilla vän, ska du inte …" är en mammagrej (jag skulle säga "föräldragrej" om jag nånsin hade träffat en pappa som körde den stilen). Vissa mammor lägger hela sin föräldraauktoritet bakom "jag vill bara ha det som jag vill ha det" och hittar således alltid något att anmärka på hos sina vuxna barn, oftast döttrar. Jag har bekanta som går i terapi för att lära sig leva med känslan som uppstår då deras mammor till sist lyckas hitta en ovattnad krukväxt bakom en gardin i deras hyperpedantiskt överanpassat imagestädade hem, och jag brukar fråga mig om det egentligen är rätt människa som får behandling i de familjerna.
Visst förekommer det också att män, eller typiskt manligt beteende, skapar osämja i sommarstugor och husvagnar, men jag skulle helt politiskt inkorrekt vilja hävda att den där klassiska Norénkänslan oftast infinner sig på grund av kvinnliga sammandrabbningar. Vad det beror på begriper jag inte. Hur man avhjälper det har jag däremot en teori om: prova tanken "alla är inte som jag och det är väl skönt". Leva och låta leva, helt enkelt. Dög det åt James Bond borde det duga åt lite fler.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)