torsdag 27 november 2008

Luft, vatten och väldigt många granar (2008)

Temat för dagens predikan är landsbygden. Man tänker på den ibland av olika anledningar. Den oäkta hälften kommer från ännu lantligare sammanhang än jag och mejlade mig en dag ett autentiskt urklipp från när han nätsökte sin hemsocken och fick svaret ”din sökning gav inget resultat”. ”Det ger en aning om hur det måste kännas att vara uppväxt i Viborg före kriget eller att ha Jugoslavien som fosterland”, skrev han lakoniskt.

Och visst skulle det mycket väl kunna vara så att man håller på att avveckla landsorten. Flera tecken pekar i den riktningen. Förr i tiden fanns det till exempel vykort så fort det fanns en mjölkpall. Varje gupp i vägen hade sin egen lilla vy och ofta gjorde man sitt bästa för att fånga ortens egenart (typexemplet är grynig amatörbild av stirrande gumma i huckle som krampaktigt håller en våldsamt sprattlande killing mot bakgrund av ett grånat fähus och så ”Hälsning från Snytbaggskärret”). Så är det inte nu. Sånt är avskaffat. Jag fattade misstankar när det började säljas en ny sorts vykort i affärn som ligger nära lanthemmet: var inte korten med ”Hälsning från X-viken” ovanligt blanka, skarpa och insmickrande? Och var någonstans hade man egentligen tagit detta foto med mumsande lantboskap i motljus framför vitknutad stuga? Detta fick jag inte rätsida på förrän jag såg exakt samma kor på exakt samma kort tjugo mil därifrån med ”Hälsning från Y-viken”. Världen vill bedragas och nu har vi bestämt att all svensk landsbygd är i stort sett densamma och att det är helt onödigt att skilja på den så dramatiskt att man trycker upp flera olika motiv på vykorten. Jag drar mig till minnes en stockholmsbekant som fick veta att jag kommer från Nora. Hans kommentar var ”Nora – ja, jag var i Grangärde för ett tag sen” (ta fram en kartbok om ni inte omedelbart inser hur stockdumt detta är). Men lite så kanske det är, trots allt. Same same, not different.

Men om sanningen ska fram är landsbygden också ganska bra på att förminska och utsläta sig själv. Häromsistens nätsökte vi också en annan av familjens ursprungsorter och hamnade på den sedvanliga ”Flytta till oss”-sidan där orten försöker förklara varför det är en god idé att lämna storstadens larm till förmån för Snytbaggskärret. Sålunda lydde texten: ”Orten X hittar du bäst om du följer väg Y norrut från Z. Här finns gott om det som storstäderna saknar, nämligen frisk och oförstörd luft, rena vattendrag med utmärkt fiske och lugna och vänliga människor med en sund insikt om livet. Här finns en storslagen natur med kalhyggen, berg och urskog.”

Det är inte helt lätt att lämna den texten okommenterad (det är så smärtsamt lätt att göra sig lustig över att de släpar fram kalhyggena som första exempel på sin storslagna natur att jag väljer att låta bli). Men kära snälla nån, varför måste Sveriges alla småkommuner, byar och mindre samhällen komma dragande med luften som första argument för att få fler skattebetalare? Jag vill vara skapt som en nors om någon enda människa i världshistorien har surrat fast cissusen på flyttlasset och givit sig åstad på grund av att det finns mer luft någon annanstans. Och näst därefter kommer vattnet, det gör det alltid, och sen kommer i någon form granarna – fast här är det, medgives, i första hand de nedhuggna man vill framhålla. Luft, vatten och granar. Så beskriver sig den svenska landsbygden. Och sen marknadsför den sig med ett och samma vykort. Kan man skicka den på en aldrig så liten älskadigsjälvkurs?

torsdag 20 november 2008

Om dom nånsin kommer fram till Katmandu (2008)

Jag är en typ A-människa. En sån där hetsig forcerad en som pratar fort och alldeles för lätt retar sig på dem som tar tid på sig (= den mycket mer politiskt korrekta människotypen typ B). En sån som irriterar sig på böcker som heter ”Långsamhetens lov” och hemligen tycker att det romantiseras lite för mycket kring att sitta barfota under en korkek och lukta på blommorna. Om man undrar vilken typ man är sägs det att man ska ställa sig frågan om man brukar vilja organisera om lunchrestauranger. Känner ni omedelbart igen känslan ”men söta Göta, om dom bara lät kön gå åt vänster istället skulle dom hinna fylla lokalen minst en gång till under lunchtid” så är ni, enkelt uttryckt, typ A. Vi är som sagt inte politiskt korrekta, men vi är väl anpassade till samtiden eftersom våra endorfinkickar kommer av sånt som går undan och är effektivt.

Detta var en liten bakgrund till vad jag egentligen hade tänkt tala med er om i dag, nämligen dom som ska till Katmandu. Dom står alltid före mig överallt och har fått sin benämning efter ett utrop som den oäkta hälften undslapp sig en gång i en kö på stationen i Falun. Vi hade asjättebråttom och biljettautomaten var paj och tåget stod i startgroparna, så att säga, på spår 3. Framför oss stod en man som inte hade lika bråttom – inte denna dag, sannolikt inte någonsin i livet. Jag minns mycket tydligt hur han såg ut för han hade cykelhjälm, alltså på sig, alltså inne i lokalen. Han skulle resa en sträcka som krävde sjutton tågbyten. Han pratade m-y-c-k-e-t l-å-n-g-s-a-m-t. Han sa ”va?” alldeles för ofta (kanske tryckte cykelhjälmen igen hans öron). Han frågade tjugotvå gånger om han verkligen skulle hinna byta på åtta minuter i Nässjö.
– Varför hamnar vi alltid bakom dom som ska till Katmandu via Nässjö?! ropade den oäkte gällt, men tyst, men desperat.
Ni måste inte tro mig, men det visade sig till sist att vad hjälmkillen höll på med var att boka en resa som skulle ske två månader senare. Hade vi missat tåget i december på grund av att han valde att stå där och planera sina sportlovsäventyr hade jag drämt handväskan i huvet på honom (och i så fall hade det ju varit tur att han hade hjälm).

Och dom som i överförd bemärkelse ska till Katmandu är överallt och är i vägen. På lunchbufféer, stillsamt kontemplerande exakt vilka sju köttbullar de faktiskt ska välja. På ICA, noggrant räknande upp 167,50 i jämna pengar, det mesta i mynt av lägre valörer. På banken – när man själv ska göra ett ärende på tre minuter ska de först genomföra större delen av en bouppteckning efter en avlägsen släkting i utlandet som de inte vet namnet på och så har de legitimationen längst in i fodret på en trasig handväska. I går kunde jag ha dräpt en på Hemköp som antagligen höll på att doktorera i King Edward och skulle slutföra sina fältstudier innan jag kunde få rafsa ihop till min gratäng: hon plockade oändligt långsamt, vände och vred och stirrade varje exemplar in i vartenda öga, liksom smekte varenda potät och lade tillbaka de flesta innan hon hade fått ihop den Perfekta Potatispåsen. En annan gång stod jag bakom en som skulle ha ett köttfärspaket som innehöll exakt 300 gram (inte 278, inte 320) men som i övrigt faktiskt verkade helt normal.

Men det är alltså inte alls säkert att det är dom det är fel på, dom som ska till Katmandu. Det kanske är mig, eller också är vi helt enkelt bara olika. Men jag vet ju hur jag för min del föredrar att tolka det. Om alla vore som man själv inbillar man sig ju lätt att det skulle vara så mycket enklare.

måndag 17 november 2008

Angående Kim och Patrik i Fatbursparken (2008)

I söndags tänkte jag en tanke som fascinerade mig. Det händer inte ofta. Dessvärre var den inte särdeles djuplodande eller nydanande: i sin helhet lydde den ”men gud att dom orkar gå och hålla handen sådär!”. Jag kan personligen inte gå och samtidigt hålla någon i hand med mindre än att jag kommer i otakt och stjälper; det har sannolikt att göra med grovmotorik och jag är inte i besittning av någon sorts motorik alls. Det ser oerhört fint och förälskat ut när folk går genom en park och håller handen och sparkar i höstlöven och ler sådär som på film, men jag får lov att överlåta sådant åt andra.

De som höll hand sådär trevligt i söndags var också mycket riktigt i en park, närmare bestämt i Fatbursparken på Söder i Stockholm. De var i tjugonioochetthalvtårsåldern, vackra, välklädda och rent generellt mycket filmiska. Jag kan tänka mig att dom hette Patrik och Kim (Patrik såg för övrigt väldigt mycket ut som Jens Lapidus, om han är bekant). Dom strosade ut från gångvägen och in bland löven och Patrik tog kort när Kim kastade upp några handfullar löv så de avtecknade sig mot himlen, som var sådär konstgjort kräkvackert jätteblå. Och så fnissade dom och tramsade och Kim nöp Patrik i midjan och han skrattade med tusen vita tänder, och så gick dom upp på vägen igen och vandrade vidare hållandes varandra i hand. Och då gjorde jag den där reflektionen. Och sen tänkte jag på att jag gjorde den. Jag blev faktiskt lite glad.

Patrik och Kim var nämligen, vilket åtminstone någon sannolikt redan har räknat ut, två män. De var ett tämligen typiskt storstadspar av den samkönade sorten. Grejen med min tanke om krångligheten i att hålla varandra i hand är att det helt ärligt var den första tanken jag tänkte om dem – jag hann alltså inte snudda vid reflektionen ”okej, dom är bögar”. Inpass: jag menar däremot inte att jag hyser några reflexnegativa åsikter om den i vars hjärna den tanken susar förbi. Tvärtom tycker jag att det är odramatiskt och tämligen mänskligt eftersom vi har en tendens att automatiskt notera det som är underrepresenterat rent numerärt – exotiska utseenden, enbenthet, mycket långt hår, vad ni vill. Det är däremot ovärdigt att fördöma eller agera gentemot dem som inte är exakt som alla andra, men det är så självklart att det inte behöver nedtecknas (av någon anledning gjorde jag det nu uppenbarligen i alla fall).

Varför blev jag då glad över att jag inte omedelbart tänkte på att två karlar som var ett par var ett par? Svaret är helt enkelt att om jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre alltid fokuserar stenhårt på folks ”sexuella läggning” (ett märkligt uttryck, för övrigt) så finns det antagligen många, många fler som är likadana. Ibland när man konsumerar media får man bilden av att tillvaron är stadd i förfall och civilisationen är i hjälplös utförsbacke: hatbrotten ökar och klimatet för de homosexuella är svårt och bistert. Men här, som i alla andra fall, krävs en verklighetsavstämning av pessimismen och panikmångleriet. Fram till 1944 var homosexualitet kriminellt. Fram till 1979 var det definitionsmässigt en mentalsjukdom. Fram till Jacob Dahlin fanns det knappast en enda öppet homosexuell person på den offentliga arenan. 2008 går Patrik och Kim i Fatbursparken och är dökära och jag normativa förstockade medelklassmänniska tänker bara på vilken motorisk utmaning det är att hålla handen. Världen blir, mina vänner, i de flesta avseenden finare och finare dag för dag. Det är kanske inte är perfekt än – medgives. Men den är tamejfan bättre än 1944 på fler sätt än jag kan räkna.

Faktiskt inte en text utan snarare ett ... blogginlägg

Nu måste jag för första gången faktiskt skriva nåt här som jag motvilligt skulle kunna gå med på liknar ett blogginlägg (och är ungefär lika intressant som ett genomsnittligt d:o för den bredare allmänheten, dvs. inte så värst):

TACK alla vansinnigt vänliga, trevliga, charmiga och spirituella människor som hälsade på Hilaris på Bokmässan Örebro slott och/eller var på något av mina "prat"! Jag saknar er NA-läsare alldeles våldsamt!

torsdag 6 november 2008

Ut i skogen ska ni gå (2008)

Idag läste jag i tidningen att kontakten med naturen är viktig för människan, en nyhet av digniteten ”solen gick upp även i morse”. Att vistas i naturen förebygger ohälsa och stress, men nutidsmänniskan har hittat på ett antal andra sätt försöka uppnå bättre hälsa och leva naturligt (till exempel att köra bil till gymmet eller åka till fjällen för att fara fram över nejden på skoter). Effekten blir den motsatta. Den påstådda boten blir ytterligare ett stressmoment och ytterligare en konsumtionsvara. Att bara vara ute är däremot underskattat och ovanligt som fritidssysselsättning. Så säger alltså forskarna, och jag håller fullkomligt med.

Det här med att folk inte är ute är nämligen en av våra käraste käpphästar när vi är i lanthemmet, som ligger i en liten by som befinner sig mitt bland djupa skogar och glittrande sjöar och blånande berg. Vi är rätt mycket i skogen när vi är på landet för den oäkta hälften är helt enkelt en sån människa: en överslagsräkning säger att vi avverkar sådär 15–20 skogstimmar i veckan. Det intressanta är att vi så ytterst sällan möter en enda människa när vi är ute. Även om vi som sagt utgår från en liten by så bor det folk mest överallt i trakten, och vi går inte sällan på vandringsleder och banade vägar. Det är långt ifrån varje gång man ser en levande själ bortsett från tjädrar men är det nån alls så är det enstaka hundägare, löpare och gamla farbröder som liksom den oäkte har skogen i sig. Det är en gåta att inte fler bara är i skogen och promenerar, leker häst eller indian, plockar svamp och bär, har utflykt, visar myrstackar för barnen eller bara sitter på en stubbe och glor. Det finns gott om folk som promenerar i omgivningarna runt lanthemmet, men förbryllande många väljer att göra det av och an utmed riksvägen.

Det skulle förvåna mig om inte naturen ger omedelbara mätbara positiva hälsoeffekter även om man så bara går rätt ut i skogen i en kvart, sätter sig på en sten på ett fall och stirrar ut i luften och går hem igen. Människosläktet är onekligen utarbetat för att vistas bland växter och djur och frisk luft; shoppinggalleriorna dök upp så pass sent under evolutionen att de åtminstone inte ännu påverkar oss positivt på det sättet. Skogsmänniskor får dessutom ett osedvanligt fräscht utseende, vilket väl om något borde väl appellera till de fåfänga samtidsmänniskorna. Vi fick ett fint exempel på det senast när vi var i lanthemmet. När vi kom ut ur skogen och upp på en skogsbilväg kom Tage skuttande över en myr som ett aprilväder med en femlitershink i en svångrem runt midjan. Enligt utsago hade han smålänningar (det lät lite som att ha fotsvamp men han menade att han hade dem hemma på besök) och därför ville han få tag i några deciliter av traktens hjortron. Det är en makalös karl att se energisk ut ända ut i lillfingrarna och de yttersta hudlagren, och jag sa just det när han hade hoppat in i bilen och farit iväg för att utfodra sina smålänningar: ”Gud vad jag skulle vilja se sådär frisk ut som Tage” föll mina ord. Sen började jag gapskratta och så även den oäkte. Det var möjligen aningen galghumoristiskt, men ändå: Tage är närmare åttio och under det senaste året har han klarat av en hjärtinfarkt och en cancerbehandling. Det är något milt roande i att en trettiosjuåring längtansfullt säger sig vilja se så frisk ut.

Men faktum kvarstår och jag anser saken vara bevisad: gack ut i skogen och sitt på en stubbe, för det kommer att göra er gott. Har ni tur blir ni på sikt så fräscha som Tage.

Fotnot: Artikeln jag läste var ”Ju mer av grönska desto friskare blir du” av Ingrid Persson i Svenska Dagbladet 080921. Läs den om ni fortfarande inte är överbevisade om stubbsittandets fördelar!