Reflektioner om Mumin och Moomin Seagal (2003)

Om det känns som om livet skaver litegrann så här på väg in i de långa kalsongernas natt föreslår jag en tripp till Mumindalen. Mumindalen muntrar upp den dystraste. De som påstår sig inte gilla Mumin har antingen stött på honom när de var i för späd ålder eller enbart råkat på de pastellfärgade moderna japanska Mumintrollen; de är minsann ingen lisa för själen.

Jag är våldsamt förtjust i Mumintrollen och deras bekanta och jag är postumt tokkär i deras andliga mor. Någonstans läste jag att när Tove Jansson åkte ifrån sitt skärgårdsställe för vintern så lämnade hon det olåst med en lapp på dörren: ”Brännvinet står i skåpet”. Om det är en skröna så är det en skön skröna. Och Sommarboken, alla människor måste läsa Sommarboken!

Men alla människor bör också ge Mumin en chans. Om inte annat så för att världen vore en vackrare plats om fler levde enligt Muminmammans maxim ”allt som är trevligt är bra för magen” – och för att mänskligheten grovt räknat sönderfaller i Mumindalens befolkning. En del är Snusmumrikar med okuvlig vandringslust. Dokusåporna befolkas nästan uteslutande av fåfänga Snorkfröknar. I den riktiga världen finns det däremot en hel del prydliga Filifjonkor som hävdar att man måste sköta sitt hushåll rationellt (”Men kan man inte försöka göra det roligt istället?” frågar Muminmamman). Överallt snavar man över Sniff-typer, lite snåla och om sig, för att inte tala om miserabla Misor som tar det som en pik om de får bo i ett rum med prickiga tapeter (”Jag vet att jag har fräknar! Det är inte mitt fel!”). Och så vidare. Det finns Hemuler, Tofslor och Vifslor, Mårror … Att roa sig med att tolka världen enligt Mumindalen är på intet sätt mycket konstigare än astrologi.

Själv kan jag identifiera mig starkt med själva Mumintrollet. Jo, jag har en anstrykning av Misan, men Mumintrollets visa, den som slutar med att ”jag är ett troll som du och tror / att världen det är där jag bor / just nu”, sammanfattar i stort sett min livsinställning. Faktum är att jag också bor ihop med en som har stark förankring i Mumindalen. På den tiden då den oäkta hälften reste jorden runt och sålde bräder hände det sig en gång att han hade en japan som sin ledsagare i Japan, vilket inte i sig är vare sig märkligt eller särskilt kul. Men efter arton försök att brotta ner Hälftens åbäkiga svenska namn och stycka upp det i hanterbara portioner gav japanen upp och döpte honom till Moomin Seagal – ”you look like Steven Seagal, but with the friendly face of Moomin” (fritt översatt ”Du ser ut som en västerländsk actionhjälte, för du är dubbelt så lång som jag och har hästsvans, men du har Mumins vänliga ansikte”). När jag hörde det första gången skrattade jag så jag fick fläskläpp. Än i denna dag kan jag inte hålla mig allvarlig om jag kommer att tänka på ”the friendly face of Moomin” när jag ser Hälftens ansikte kika upp över morgontidningen.

Men nu har han klippt sig, mina ögons ljus, och har ingen hästsvans längre. Han stod och begrundade det en dag framför spegeln.
– Nu ser jag inte ut som Steven Seagal längre, grunnade han. Så blev han tyst en stund.
– Men jag har fortfarande drag av Mumin. Den runda buken, det bleka ansiktet med det framträdande käkpartiet, de små stickande ögonen …

Jag har knappt hämtat mig efter den munterhetsattacken heller. Den oäkta hälften är en solklar Snusmumrik med inslag av Mumin och Muminpappan, men denna dag var han 100 % Misa. Att det fick mig att bryta ut i gapskratt tyder på att jag har ett stråk av Lilla My i mig.

PS 2008: Allteftersom åren går blir jag mer och mer av en Too-tiki. Hennes öppningsreplik i Trollvinter är numera mitt motto i livet: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”