Om terapin som narkotikum (2002)

Härom eftermiddan hade jag V hemma på skorpor. Skorpor är ett underskattat njutningsmedel. För all del fick hon te också, men framförallt fick hon prata av sig om Y. Hon vill gärna göra det ibland. Y är en av V:s gamla kompisar. Jag känner henne inte, men jag vet, o gud jag vet, att hon går i samtalsterapi. Sen jag kom till Stôckhôlm har jag fattat att folk gör det. Tveklöst är terapi i allmänhet nyttigt (ilskna mejl från Samtalsterapeuternas Riksförbund undanbedes alltså), men den kan, precis som det mesta, användas som en drog. Y snedtänder liksom på den.

Y har problem med att Inse Sitt Eget Värde (ett problem som hon delar med mänskligheten utom Jan Guillou). Det har kostat henne sexhundra spänn i veckan i två år att få reda på det.

– Nu har hon och terapeuten kommit på att hennes syskon inte älskar henne, sa V tungt. Dom visar det nämligen inte på det sätt som Y behöver och det är vad Y upplever som räknas. Hennes föräldrar älskar henne inte heller, för dom ville att hon skulle gå i hjälpklass för trettio år sen för att det tog tid för henne att lära sig läsa, och alltså accepterade dom inte henne som den hon är. Hon är oälskad.
– Hm! sa jag.

– Jag tror inte att Y vet vad jag sysslar med nuförtiden, sa V. När jag blev uppsagd i höstas sa hon ”ja ja” och berättade om hur dom på hennes jobb inte får henne att känna sig uppskattad. När jag berättar om att jag och T bråkar suckar hon som en trött labrador på en brasmatta och frågar om jag inte inser att det sårar henne att jag gnuggar min pojkvän i ansiktet på henne när hon är singel. När jag sa att jag gick ner fyra kilo av magsåret så borde jag förstå att det känns som ett hån för henne som är överviktig när jag som är så smal berättar om att jag magrar.
– Schysst, sa jag.

– Hon var en underbar människa förut, men nu är hon kroniskt insnöad på sitt eget lidande och sitter bara där och ser hur det fortsätter snöa, sa V. Jag läste om en hypokondriker som efter sitt första besök hos sin terapeut märkligt nog fick i läxa att be en polare skriva ner sina alla fysiska symptom under en dag. När hypokondrikern sedan läste listan från ”kl. 7.14 - lite huvudvärk” till ”22.50 - aningens magknip, skum känsla i benet” blev det början till slutet på hypokondrin. ”Du är ju sjukare än jag”, sa hon imponerat till polaren. Hon förstod att alla människor känner av att de har en kropp, att det inte var något unikt för just henne. Förmodligen funkar det även på självömkansknarkare om de inte har sjunkit för djupt i träsket. Om Y skulle be mig skriva ner de Känslor av Otillräcklighet som angriper mig under en dag så skulle hon se det som övergrepp på sin ömtåliga själ när hon läste listan.
– Förmodligen, sa jag.
– Hon tror att allt på något sätt alltid handlar om henne, sa V. Det är hennes ena allvarliga vanföreställning. Den andra är att hon tror att hon är en osjälvisk människa som det är stimulerande att umgås med, jag menar lyssna på.

V suckade så skorpsmulorna rök. Vi summerade månadens urladdning om Y. Sen talade jag en stund om mitt liv och mina världsliga bekymmer. När V gick hem hade vi båda dels talat, dels lyssnat och båda hade fått ut något av samvaron. Det är såvitt jag begriper ungefär det som är skillnaden mellan att tala med mig och att tala med Y. Men så har jag inte heller fått hjälp med att inse vilken känslig natur jag egentligen är.