måndag 27 september 2010

Bakom flik 2 i Filofaxen VII







Detta inlägg är antingen för tidigt eller för sent, beroende på vilken vecka man utgår ifrån. Väl bekomme oavsett hur ni väljer att se på det!


Läs en tjusig tidskrift med expertråd om ett land som medföljer en dagstidning utan kostnad!

Ett litet land, antar man, som lätt går att vika in i en tabloid. Andorra?


På Järntorget i centrala Örebro blev en man attackerad av en okänd gärningsman bakifrån. Mannen fick bland annat ta emot en spark på bakbenet.
Man hade velat se en bild på åtminstone offret. Men nej, det fick man inte.


Äkta svenskt smide
Inte så humoristiskt i sig, men milt roande som beskrivning av ett servettställ i furu.


Känslan av lejonpäls väcker liv i goda minnen från X X:s barndom på en bondgård i Andersböle.
Detta handlade om någon sorts sensorisk träning för förståndshandikappade, men mest ställer man sig frågor om bondgårdarna i Andersböle.


Paret förgiftades i sommarstuga – döda i flera dagar
I det här fallet hände det alltså inget alls på den tredje dagen, men ”flera” antyder trots allt att det blev action något senare.


Hovrättsdom för snusk med munkar
Denna rubrik fick jag mig tillsänd per post alldeles lösryckt, så jag vet inte vad texten handlade om. Jag väljer att tro att det inte alls hade att göra med typ gatukök och flottyrkokare, det blir skojigare så.


I onsdagens utgåva av ”Om ett ord” förekom ett stavfel. Matjessil ska stavas med två s och inget annat.
Jo … helst med två l också.


En av systrarna hade visserligen inte glasögonen på så hon såg klart.
Frågan är varför hon någonsin väljer att ta på dem?


Man luktade sprit och körde på bil
En variant av den klassiska rubriken ”Man bet hund”, kan man säga.


Välkänt ansikte fyller 80 år
”Att även kroppen bör gratuleras denna dag ägnar man tydligen inte en tanke”, upprörs den inskickande Kalle.


Våra underleverantörer är lyckligtvis helt kapabla att klara kraven vi ställer på dem.
Detta är inte ett gapskratt, det är bara så föredömligt tillbakahållet för att vara reklam. Dom har inte ”branschens bästa underleverantörer”, dom är bara glada och lite förvånade att ha hittat nån som klarar kraven.


Obehörig sov i källarförråd
Vem utfärdar tillstånd I: … för att gå och knyta sig i källarförrådet?


Stop för rattfyllerister vid idrottsplatser
Vem utfärdar tillstånd II: … för denna ytterst olämpliga utskänkning?


Namnet primula är en ihop skrivning av de latinska orden ”herba primula veris” som betyder ”vårens första ört”.
1) Nej, det är det inte. 2) Är det för mycket begärt att folk åtminstone inte särskriver ordet ihopskrivning?


Knullborgarmärket läggs ner – Victoria tänker inte vara tyst
Jag ber om ursäkt för – tja, världen i stort; det är inte jag som har alstrat detta första ord … men detta är en tämligen intressant kombination av (av varandra egentligen helt oberoende) rubriker från en webbtidning.


Nyttiga idioter åt fullfjädrade ideologer i kulisserna
Detta är en intressant rubrik även om man inte, som jag, målar upp ett kannibaldrama för sin inre syn.


Samlandet fortsätter.



torsdag 16 september 2010

Om vikten av att vara snäll mot moderater









Som trivselskribent uttalar man sig om politik oftare än man tror. Familjefrågor, skolan, trafiken – nästan allt är i någon mening realpolitik, di kallar’t, men själv undviker jag oftast att skriva om något som har en politisk färg.




Dock känner jag mig manad att så göra idag. Jag avser inte att slå fast vilken färg som är bäst (själv är jag politisk zebra rent historiskt; jag röstar inte reflexmässigt lika i riksdag/ landsting/kommun vilket innebär att jag under årens lopp har stöttat i stort sett alla tillgängliga partier) men jag läste en så intressant artikel om tv-serien Svensson, Svensson. Den serien tycker jag är småtrevlig och fyndig, men det tyckte inte skribenten. Inte direkt. Enligt denne är Svensson, Svensson ”borgerlig propaganda”, ”en subtil form av manipulation”, ”en politisk bredsida mot arbetarklassen” och ”en högervriden propagandaapparat”. Det är som man säger ord och inga visor, och det är på något sätt upplyftande att läsa sådant även om man inte håller med i sak, för ett sådant glödande engagemang är mänskligt sällsynt om det inte handlar om hockeyslutspel.



Logiken bakom resonemanget är att huvudpersonen Gustav Svensson är infantil, bakåtsträvande och arbetsskygg (skribentens ord, inte mina) och samtidigt uttalad socialdemokrat. Hans familj framställs däremot som mer duglig: hustrun är uttalad folkpartist och tar med sig pappersarbetet i sängen på kvällen, dottern ”verkar vara någon slags ljuv hemmafru” (som jag minns det är hon i och för sig veterinär, men det kan vara jag som har fel) och svärsonen ”bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomiskt kapital som kompositör”. Ungefär så går argumentationen. Och även om jag alltså alltid uppskattar en god skribent i affekt måste jag komma med invändningar.



För det första: i stort sett all fiktion under Nobelpristagarklass (och en hel del i densamma) handskas med stereotyper. Det är inte alltid vackert – men det är dock inte elakare när man driver med nidbilden av en bakåtsträvande gråsosse än när man driver med en borgerlig karriärkvinna som övernitiskt går till sängs med interpellationssvaren. För det andra: vad är det som säger att svärsonen/kompositören inte är socialdemokrat? Sist jag kollade fanns det en hel del kulturarbetare i S-leden.



Men så har vi det tredje och viktigaste. Varför väcker ironi över socialdemokrater så svallande känslor när det är helt okej att driva med borgerliga? Särskilt populärt är att framställa dem som känslokalla cyniska Krösus Sorkar. Argumentet att man får driva med ”de starka” men inte med ”de svaga”, faller ju duktigt på att det finns mängder av vanligt borgerligt småfolk och dessutom svinrika principiella vänstermänniskor (Henning Mankell, anyone? Liza Marklund?). Det finns en underton i hela den svenska vardagsdebatten som utgår från att en snäll vanlig människa är socialdemokrat. Då gillar man ju ”lojalitet”, ”demokrati” och ”solidaritet” – som det finns hundratusentals borgerliga som har som kärnvärden, men det tror ingen på. De är ju samtliga rika, så de är ju samtliga onda, så dem är det bara snällt att driva med. Solidariskt, liksom.



Enligt min ringa mening får man stå ut med en del stereotypiserande i tv-komedier (och det finns ju dessutom, som man brukar påpeka i såna här sammanhang, en avstängningsknapp). Men ska man ta brösttoner om att Svensson, Svenssons förakt mot arbetarklassen så måste man också ställa upp på att man inte får vara elak mot till exempel centerpartister heller. (Nä, inte ens mot moderater. Faktiskt.)


















torsdag 9 september 2010

Sminkade småtjejer

Det lilla trollet är numera på det artonde. Hon hade mycket riktigt en period nånstans mitt emellan nedanstående och nu då hon också såg ut lite som My little pony.






Jag har tänkt på småflickor på sistone, möjligen för att det lilla trollet, det vill säga styvdottern, har fyllt tretton och inte är så litet som det har varit. Nutidens barn är i allmänhet inte så små som dom har varit. Gissningsvis har sminkåldern sjunkit två år sen 1985. I det lilla trollets klass har dom sminkat sig sen femman, och enligt en bekantskapskretsgallup tycks det vara ett rikssnitt.



En sorts sminkade lite större småtjejer är jag gränslöst förtjust i. Jag vet inte vad de kallas, men jag antar att de har nån sorts subkulturbenämning typ punkare, mods och grilljanne. De är nånstans mellan tretton och sjutton. De kan se väldigt olika ut, men tänk basketkängor, tajts, svart jättestor bomberjacka, sotade ögon, spikigt kolsvart hår, truligt ansikte, skär balettkjol och prinsessdiadem så förstår ni vilken typ jag menar (den populärkulturella referensen är att de ser ut som en blandning mellan My Chemical Romance och My Little Pony). Den som läser detta och inte har varit utanför Snytebybruk sen 1993 tror att jag yrar, men det här är en inte helt ovanlig tjejmodell i stadsmiljö nuförtiden. Något med det där ultrafeminina snuttepluttiga glittret och tyllen i konstrast till de sotsvarta stentuffa draåthvete-kläderna slår an en hjärtesträng hos mig. De provocerar antagligen fler än de slår an hjärtesträngar hos, men också det tycker jag om dem för. De är så rörande mycket tonåring och de är födda i slutet av ett århundrade som kvinnor inte fick rösta i början av. Jag tycker att de faktiskt nästan är viktiga.


En annan sorts sminkad småtjej bekymrar mig mer. Jag gick bakom två av den sorten igår. Visserligen hade de bara läppglans, men å andra sidan var de svårt ansatta av den och å tredje sidan såg man på dem att det bara var något enstaka år kvar tills puder, mascara, kajal och rouge skulle bryta ut. De var sisådär nio år. De gick inte alls ihop med min bild av en nioåring men som gammal pedagog och styvmor har man trots allt öga för människans åldrar. Förmodligen hette de Natalie och Isabelle, men de var klädda som om de hette Anna-Karin och Monika. De hade på intet sätt barnkläder, för det har ju inte barn numera – tajt, kort, allmänt trångt och en smula tantigt tycktes vara ledstjärnan för den som hade ekiperat dem.


Hur de såg ut spelade ändå mindre roll jämfört med hur de verkade, och de verkade komplett 100 % blasé. De släntrade planlöst gatan fram och kastade emellanåt ett och annat kolapapper (vilket jag inte bannade dem för emedan det var det enda barnaktiga beteende jag kunde urskilja hos dem) och konverserade avmätt om vad Emma och Oskar och Filip och Amanda hade sagt och gjort. Nivån på intrigerna tycktes mig tämligen hög; det är dystert att konstatera att lågstadiebarn har ett mer komplext socialt liv än man själv.


Problemet med detta är inte ungdomens förfall eller den degenererade samtiden. Problemet är att tonårstiden, den med läppglans och släntrande, inte längre bara innefattar de åldrar som slutar på -ton – nej, den har sträckts ut och omfamnar nu alla människor från pappslöjden till högskolan. Alltså ska flickstackarna gå och harva på det där sättet, i värsta fall längs exakt samma gata, i vid pass tjugo år till. De kanske sextio påföljande åren har åtminstone i bästa fall slumpmässiga inslag av kaos, passion, restskatt och livskris så att de emellanåt känner att de lever. Jag hoppas de står ut till dess.





torsdag 2 september 2010

Jag har haft massiva problem ...







... med att ens komma åt kontot på sistone, och sistone har varat länge. Mest synd är det antagligen om den fantastiskt tålmodige och trevlige Skaffaren, som har fått sina kommentarer påislagda. Men nu så ...






Skaffa barn (och skaffa hund)







Innan kåsörtaxen Anton kom och lyste upp våra liv genomlevde vi, inte helt överraskande, en period då vi väldigt gärna ville ha en hund. Vi ville gärna ta hand om en ”omplacering”, alltså en vuxen jycke som av någon anledning måste byta hem, så vi tog kontakt med en omplaceringshundförmedling. Där lärde vi oss den hårda vägen att om man vill ha en hund så är det viktigaste av allt att man inte erkänner det (det är nog inte så överallt, men här var det ett faktum). För att bli aktuell som omplaceringshem skulle man, insåg vi så småningom, helst vara två pensionerade friluftsfanatiker i enplansvilla med bakgrund som etolog respektive kennelföreståndare och ha haft sjutton hundar av olika raser – men utslagsfaktorn var ändå att man skulle vara helt renons på längtan efter att själv äga en hund. För att bli godkänd skulle man kunna tänka sig att ”öppna sitt hem för en hund”, det vill säga motvilligt men varmhjärtat ta emot en, helst av en ras som man inte riktigt gillar. En uppriktig önskan att få ha en egen hund går bort, för då skaffar man hund för sin egen skull, och ”för sin egen skull” är det fulaste som finns.



Parallellen haltar lite, men jag kan inte låta bli att tänka att det är ungefär likadant med barn. I en av våra morgontidningar har det gått en artikelserie om kvinnor som skaffar barn själva, alltså medelst insemination utomlands och utan en närvarande pappa. När folk diskuterar den artikelserien är det väldigt populärt att påstå att dessa mammor är själviska monster som ”skaffar barn för sin egen skull”. Resonemanget om att skaffa barn för sin egen skull förekommer inte helt sällan när det handlar om ensamma mammor, äldre föräldrar och regnbågsfamiljer, alltså familjer med samkönade föräldrar. Att jag tycker att resonemanget är så gränslöst intressant beror på att det landar i föreställningen att det finns människor som skaffar barn för någon annans skull än sin egen.


Enligt mitt förmenande kan barn komma till på ett av två sätt: av en slump eller som ett resultat av ett genomtänkt beslut av en eller två personer som av renodlat egoistiska skäl vill ha ett barn. Det fascinerande är att om de som skaffar barnet är ett heterosexuellt gift tjugofemårigt par i nymålat radhus och hon är tre år yngre och sju centimeter kortare än han så är de inte egoistiska. Då anses de på något bakvänt sätt skaffa barn för barnets skull. Man måste inte vara disputerad i praktisk logik för att inse det komplicerade i den tankemanövern. Det är ändå något filosofiskt intressant i tanken, som om alla ofödda barn vore små maskrosbollar i himlen tills någon osjälvisk människa kallade ner dem till jorden – helst motvilligt men varmhjärtat, som sagt, i en anda av det storsvenska ”nämen inte ska väl jag”.


En brysk och brutal hypotes är att man om man tycker att vissa inte borde skaffa barn ”för sin egen skull” så är det en rätt fin indikation på vilken sorts mänskliga egenskaper, i värsta fall människor, man helt enkelt inte gillar. Hur jag än vänder på det kan jag bara se att hela frågan sönderfaller i ett tvådelat svar: 1) Alla som medvetet ”skaffar” barn gör det av egoistiska skäl. 2) Det finns givetvis dåliga föräldrar, men det finns också bra folk av olika sorter och ingen sort är definitionsmässigt mindre kapabel att ta hand om barn. Det är, såvitt jag begriper, varken svårare eller enklare än så.