Män och kvinnor

... om det är nån som minns den här incidenten, eller vad man ska kalla den. Men jag tycker att jag, och Barbro Alving, fortfarande har rätt i sak.

Jag retade upp mig något alldeles överraskande på Barbro Hedvall i Dagens Nyheter när hon kommenterade Anna Sjödinbråket. Jag blev lite paff över att jag kunde irritera mig så pass på just Barbro Hedvall – för mig är hon en sån där skribent som kan bli trist av den enda anledning att jag i regel tycker i stort sett likadant (när det gäller recensenter är det inom parentes däremot väldigt praktiskt att ha några såna där som man är kalibrerad med; C-G Karlsson tycker som jag om film och Johan Croneman om tv-program). Det fungerar onekligen som någon sorts bekräftelse, men man håller sig inte arg och alert av det.


Dock: om man bara väntar länge nog så skriver till slut även den klokaste nåt som man får blodtryck av (därmed kanske inte sagt att Barbro Hedvall är ”den klokaste” alla kategorier). I kölvattnet efter ”SSU-skandalen” skrev hon en snutt som handlade om att detta är väl inte så kul för SSU som har en del att sopa upp efter medlemsregisterskandaler och bidragsfusk; det sistnämnda är i min värld för övrigt mer av en skandal utan citattecken, men den tolkningen torde vara en läggningsfråga. I sin framställning kommer Hedvall så småningom fram till ”… den nya grenen av aggressiv feminism som tycks gå ut på att dricka som en hel karl och på Grynets maner ’inte ta nån skit’ utan hellre slå till med sin styrketränade höger. Ursäkta, men jämställdheten tänkte jag mig inte så.”

Det kan möjligen också vara en läggningssak, men den snutten stör mig. Svaret på den spontana motfrågan ”men hur tänkte du dig feminismen, Barbro?” borde, som jag ser det, bli ”jo, som ett tillstånd där kvinnor har specialregler för alkoholkonsumtion, utövar vekare sporter som pianospel och broderi och i större utsträckning än män bör vara beredda på att lite skit får man ta” (och det där om att en kvinna tål mindre sprit än en man av samma kroppsstorlek är inte vad det här handlar om även om det är sant; här talar vi om moraliska specialregler).

Egentligen har jag ingen kvalificerad åsikt i Sjödin-gate; skuldfrågan undandrar sig min bedömning, som Leif G W antagligen skulle uttrycka det. Men i den mån Anna Sjödin borde veta bättre så handlar det enligt min ringa mening inte om någon som helst aspekt av feminism utan om en variant av den latinska devisen ”quod licet iovi non licet bovi” (”vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen”), fast tvärtom: även om oxen kan rulla hatt i offentligheten gör Jupiter högst antagligt bäst i att låta bli. Däremot är det tveksamt att hävda olika regler för oxar och för kor. Som jag ser bör man inte ha tilläggsklausuler till jämställdhetstanken så att kvinnor får göra allt som män gör så länge de inte är okvinnliga (typ dricker sprit och styrketränar). Att mänskligheten som sådan, inte minst klockan 04.00 runt Stureplan, kunde snygga till sig och bete sig i större utsträckning än vad som nu sker är ett ovedersägligt faktum, men om det skulle åligga kvinnorna att föregå med sorts extra gott exempel torde den uppfattningen utgå från föreställningen att fruntimmer i grundtillståndet är ”finare”och bättre människor, och det tillåter jag mig att betvivla.

Jag är rätt övertygad om att Barbro Hedvall inte egentligen tycker så , men jag är å andra sidan inte helt säker på att hon tycker som jag. Så här tycker jag: 1) Allt som karlar får göra får fruntimmer göra. 2) Det finns en del som alla bör vara restriktiva med, som att supa skallen i bitar. 3) Det finns en del som ingen får göra, som att ropa invektiver och slåss. 4) Om man frontar en organisation, en rörelse eller ett företag bör man med största sannolikhet lägga band på sig mer än en slumpvald bonne. 5) I den händelse någon gör 2) och/eller 3), eventuellt i kombination med brott mot 4), måste bedömningen vara densamma oavsett vederbörandes kön.

En klok tänkare, möjligen Barbro Alving, har sagt något som går ut på att jämställdhet har vi när vi behandlar en kvinnlig pappskalle på samma sätt som en manlig pappskalle. Och det var väl just det. Jämställdheten tänkte i alla fall jag mig så.

Älskade tv

Den här har närmare ett decenniump på nacken, men goddamn, jag tycker likadant idag ...

Uj, vad mycket man tror att man tycker fast man egentligen inte tycker det. Ta till exempel det här med ”dumburken”. Faktum är att det är ett elakt och slarvigt sätt att benämna den förträffliga uppfinningen tv-apparaten.

Vad jag egentligen tycker om tv:n kom över mig när jag å yrkets vägnar redigerade ett antal argumentationsuppgifter till en svenskbok för gymnasiet (det är alltså ungefär det jag försörjer mig på, sånt här skriver jag mest för nöjes skull). En uppgift handlade om tv, och just den dagen hade jag inte ätit lunch och var blodsockerlåg och grinig. ”Barn på 2000-talet ser för mycket på tv”, började det. ”Tv:n anses passivisera barnen och ta värdefull tid från andra sysselsättningar. Argumentera för varför du tycker att barnen ska upp ur tv-soffan. Rubrik: Slå av tv:n!”

Som uppgiften var formulerad fanns det för det första inget utrymme för att tycka något annat än vad uppgiftsförfattaren tycker, och sånt slipper sällan förbi mitt elaka argusöga. Men det var inte bara det. Plötsligt blev jag bara så väldigt trött på människotypen cykelhjälmsprydd sudokolösande motionssimmande radhusboende mittemellan hyperkorrekt medelklass (ungefär som man själv alltså; det är som vanligt den sorten man retar sig sådär primitivt på). Varför är det så fruktansvärt RÄTT att självtillräckligt oreflekterat framstegsfientligt hata tv:n? Tro mig, man kan hitta mer än Paradise Hotel och Unilever-reklam i den, även om man hör till dem som kan få fram mer än SVT ur slangen i väggen.

Jag ser inte särskilt mycket på tv – vilket tar emot att erkänna, eftersom det låter som just den sortens mallaperier som jag är så less på. Men jag tycker väldigt mycket om min tv och det skulle aldrig falla mig in att ”kasta ut den” sådär fint och medvetet som en del gör. Ju mer jag tänker på det, desto mer irriterar mig folk som kastar ut tv:n och skryter om det (om den som gör det inte är rockstjärna och menar det i rent konkret bemärkelse; det känns som en fräsch kontrast till det här svampplockande naturmaterialsdiggande dubbelduktiga som för närvarande står mig upp i halsen). Visst, om man väljer bort alla sociala kontakter, all fysisk aktivitet och all stillhet till förmån för tv:n är det givetvis varken bra eller begåvat (men det är i så fall lika illa att välja bort det till förmån för Kalla fakta och Aktuellt som det är att göra det för Fame Factory och Top Model – det ligger ett inte så litet mått av moralism i tv-hatet). Men om vi förutsätter att man har ett normalt förhållande till sin tv, är den då så kass egentligen?

Jag tycker att tv är en underbar uppfinning. Det står en liten låda i mitt vardagsrum, och om jag trycker på några knappar och tittar in i den så ser jag surikaternas liv i Kalahari, ishockey, Bridget Jones, Hasse Aro, Tom & Jerry, basaren i Istanbul, midnattsmässan från Peterskyrkan, Shakespearepjäser och presidentval på andra sidan jordklotet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det skulle snäva in mitt liv och göra mig dum i huvet. I den mån nutida barn i något avseende skulle vara sämre än dom som växte upp på fyrtiotalet så tror jag att det vore en god idé att utgå från att det inte helt och hållet beror på televisionen.

Och vad skulle man egentligen göra istället för att se på tv? Väl medveten om att det ånyo osar slibbigt självsmicker vill jag hävda att jag hinner jobba, vila, umgås, tänka, träna, läsa OCH se på tv, och de flesta jag känner är ungefär likadana. Varför skulle det göra mig till en bättre människa om jag struntade i att se på tv och istället satt och spelade Avestaforsens brus på kam en stund varje kväll? Tv-hatare har en tendens att betrakta ”förr i tiden” på samma sätt som ångeststressade föräldrar med dåligt samvete gör: de lurar sig själva till att tro att folk förr satt fast på varann som havstulpaner och umgicks umgicks umgicks tills Den Genuina Livskvaliteten lackade ur porerna på dem. Jag tror inte att det nödvändigtvis vore så kul att sitta i armkrok i fotogenlampans sken och göra kor av kottar, och jag tror inte heller att det var så puttrigt dom hade det fordomdags. Jag gillar nuförtiden. Jag tycker att det borde vara tillåtet att tycka att tv är helt okej. Det var för övrigt ungefär vad jag sa till den där författaren också.

Om nån minns fågelinfluensan

... har jag en text här på temat, ja.

Vissa saker man lär sig i barndomen sitter glödristade i hjärnbarken, och då menar jag inte bara Hallands floder och de tjogtals psalmverser som min årskull så vitt jag vet kan ha varit de sista i svensk historia som lärde sig. Framförallt är det sånt som man inte får göra som sitter fast; jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera med folk vilka knäppigheter av den sorten som de själva har kvar. Ajaj-faktorn är mäktig: jag vet medelålders avdelningschefer som fortfarande känner att de Inte Får luta sig ut genom ett fönster, inte ens på nedre botten och om de själva vill.

Personligen har jag stor respekt för saxar, nålar och blomgödning. Man får inte springa med saxar (lusten att göra det har kanske avtagit något sen man var i femårsåldern, medgives), man får inte dricka Blomstra (vilket jag aldrig mig veterligt har fått impulsen att göra, men jag antar att det finns en anledning till allting) och det är livsfarligt att ha nålar i munnen (man kan nämligen svälja dem och så far de ner i magen och ut i blodomloppet och sticker hål på hjärtat, jag inser att den medicinska sakkunskapen kan ha invändningar men så sa min lekisfröken). Och så får man Inte Kladda Med Sånt Som Fåglar Har Varit På.

Som jag ser det finns det två förhärskande inställningar till fågelinfluensan, båda lika fascinerande men på varsitt sätt. Det ena representeras av maken till en perifer bekant. Jag har aldrig träffat honom, alltså maken, men jag har gjort mig en mycket tydlig mental bild så jag skulle barnsligt gärna vilja göra det. Det här är nämligen en man som agerar på alla larmrapporter och gör det ackumulativt, det vill säga att när larmet om sockrets skadlighet kommer minns han fortfarande hur farligt det är med sötningsmedel och hans urval av tänkbara ickedödliga livsmedel smalnar ständigt. Han har lite problem med proteinerna nu, kan man säga, när det är Creutzfeldt-Jakob i korna och PCB i strömmingen och H5N1 i kycklingen.

Det ena sättet att tackla fågelinfluensan – som hittills, om jag är korrekt underrättad, har dödat knappt tvåhundra personer på andra sidan klotet – är alltså att sluta äta chicken mcnuggets och knappt ens våga skicka påskkort med kycklingar på om man inte först har doppat dem i penicillin. (Själv följer jag konsekvent det råd jag fick från en kåsör i en av morgontidningarna, jag tror att det kongenialt nog var Swanberg: ”om du hittar en död vigg, överös den inte med kyssar”.)

Den andra ytterligheten är dom vars mammor inte körde den där om att inte kladda med fåglar. Jag är uppväxt med att man inte ska ta upp fjädrar från marken och att det är absolut förbjudet att ta i fågelbord och talgbollar (i min värld är det fortfarande bara pappa som får göra det och då ska han ha handskar). Det här lärde jag mig trettio år före fågelinfluensan och jag har alltid sett det som en i grund och botten sund hygienfråga; fåglar är snygga på avstånd men lite sådär halvloppiga vid närkontakt och finns det inte nåt som heter papegojsjuka?

Men sådana är nu inte alla. När jag gick runt våra fågelsjöar med kåsörhunden Anton häromdagen såg jag dom som alltid, dom som står med Elliott, 3, och en barnvagn med Melissa, åtta månader, i ett veritabelt moln av lusiga änder, måsar, lommar, viggar, ejdrar, hägrar, svanar, gäss och krickor och gudvetvad – tvåhundrafemtio kilo blandad storfågel, hur som helst, som flaxar, bajsar och nyper Elliott i fingrarna när han inte fort nog släpper ifrån sig det mögliga korvbrödet. När kåsörhunden Anton närmar sig kacklar dom och flyr och luften fylls av de fjädrar som man Inte Får Plocka Upp och Elliott kuttrar glatt och stoppar en i truten (sin egen, inte den som just lyfter med en torr minibaguett).

Varför är folk så konstiga? Varför kan vi aldrig vara sådär svenskt mellanmjölkigt lagom i praktiken som vi sägs vara i teorin? Det är egentligen bara det jag skulle vilja veta. Sen är jag nöjd för i dag.

– Jag måste flytta utomlands, för nu har jag Spraydejtat alla i Stockholm, sa L.

Jag blev glad när hon sa det, för jag insåg att jag hade början på den enda spalt jag någonsin kommer att skriva som kommer att ha något lite gemensamt med något som Carrie Bradshaw hade kunnat skriva i ”Sex and the City”. Och jag blev ännu gladare när hela diskussionen visade sig mynna ut i en reflektion som faktiskt håller som bärande tema för en spalt även i övrigt, nämligen en variant av den eviga frågan om manligt och kvinnligt. Nätdejting är en stor grej i Stôckhôlm, rapporteras härmed från 08-horisonten. I landet i övrigt också, men min bild av stockholmare i trettinåntingåldern är att allt färre blir ihop innan de börjar mejla varandra, om ni förstår hur jag menar.

Nätdejting är givetvis på många sätt smartare/enklare än de två andra gängse metoderna (”gå ut på stan och dricka en massa sprit och vänta på fortsättningen” alternativt ”le åt den som fixar kopieringsmaskinen på jobbet och vänta på fortsättningen”). Ändå följer en hel massa sprillans nya etikett- och förhållningsregler. Vill man ha svar ska man ha en bild, för det första – det finns forskning som styrker att Quasimodo med foto får fler svar än Jake Gyllenhaal utan, så att säga. Och det var dessa nätdejtingsajtsfoton, se där ett nyord, som samtalet med L kom att handla om. L ser nämligen stram ut på sitt foto, och det gnäller somliga över. Detta faktum hade hon diskuterat med andra nätdejtande kvinnliga kamrater, och slutsatsen av den diskussionen hade blivit något i stil med att ”dom som inte står ut med att du ser seriös ut vill du ändå inte ha”.

Och här har vi ett möjligen banalt men ändå intressant fenomen. Det är busenkelt att förstå L:s kamraters åsikt och logik. Det är nämligen med rådande sociala normer ett manligt privilegium att närma sig en okänd kvinna på lokal med den obegripliga öppningsrepliken ”vafan sitter du och ser så sur ut för?”. ”Vafan sitter du och ser så sur ut för?” är en av samtidens mest fascinerande sociala företeelser; det skulle gå att skriva minst en C-uppsats i genusvetenskap om den. Undertexten är såvitt jag begriper det ”… när det är din förbannade skyldighet att se lite pigg och glittrig ut” (alternativt Peter Dalles klassiska replik ur ”Ogifta par”). Den attityden är inte okej, jag håller med L:s kamrater, varken på krogen eller på Internet.

Men å andra sidan, om man hoppar tillbaka till nätdejtingsammanhanget: är det inte rätt naturligt för alla, oavsett kön, att tilltalas av nån som ler på bild snarare än av nån som ser ut att begrunda bruttonationalprodukten? Jag var tvungen att helt ofint fråga L och hon erkände att de killar hon hade kontaktat samtliga hade sett glada ut på sina foton. Å andra sidan menade hon att en karl som ser ut att tänka på BNP kan komma undan som ”djup” och ”spännande”. Ett fruntimmer ser bara surt ut.

Enligt L kan man som nätdejtande kvinna alltså inte vinna vare sig man ler eller inte. Det enklaste är antagligen att slippa nätdejta. Historier som L:s får mig att klamra mig fast vid den oäkta hälften med en annan klassisk filmreplik, nämligen Carrie Fishers i ”När Harry mötte Sally”: ”Tell me I’ll never have to be out there again!”

”Out there” är onekligen intressant på sitt sätt, men det verkar ju så förb*nn*t krångligt i den här nya digitaliserade verkligheten.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är navet kring vilket hela konsumtionssamhället snurrar.

Folk som är som jag är orsaken till att vi har kommit att leva i en marknadsekonomi och anledningen till att vi fortsätter att göra det. Jag ställer inte upp på Ebba-och-Sofistilen där det är normalt att ha en handväska för 15 000 och jag lever inte över mina tillgångar (det gör man inte om man dels dras med en gammaldags bondemoral, dels sällan har så mycket tillgångar att leva över att man skaffar sig några odrägliga vanor). Men kundkort, det är mitt liv det, se.

Jag är mycket för kundklubbar, och jag önskar att jag kunde säga att jag hade några rationella skäl till det. Det har jag egentligen inte – snarare retar det mig att man enkelt kan kartlägga mina inköp och vanor just genom de där korten; i vanliga fall är jag inte så rädd för Storebror men jag gillar inte att han i princip vet vilken hårinpackning jag alltid köper på H&M (jag har ingen aning om vad Han ska göra med den insikten, men det retar mig). Ändå tycks det vara nästan fysiskt omöjligt för mig att få ett ”nej” över mina läppar när den vänliga expediten frågar om jag inte är intresserad av Club Vadfansomhelst. Enda gången jag har sagt ifrån i modern tid var när jag erbjöds klippkort hos en lokal silversmed i en avkrok av stan som jag aldrig har besökt varken förr eller senare, men detta nej tog emot ända ner i mjälten.

Inte heller, tyvärr skulle jag vilja säga, är jag en sådan som sedan alltid glömmer korten hemma och låter dem förfalla och medlemskapet dö sotdöden – nej, jag är övernitisk när jag väl har ett kort. Kundkort ska alltid användas, vilket gör alla kassaköer till ett stressmoment som känns väldigt typiskt för 00-talet. Problemet är att jag är ganska 00-talsmässig också på så sätt att jag inte är en särdeles lojal konsument. Jag handlar på tusen ställen beroende på vad de rear för tillfället och ackumulerar således tusen klubbkort som vart och ett ger mig typ 0,02 % tillbaka på varje handlad krona. Klubbkort med nivåer kan vara lite farliga för mig eftersom jag blir glad som ett (materialistiskt) barn av att flyttas upp en poängnivå, men det är å andra sidan rätt riskfritt eftersom jag sällan kommer så långt att jag närmar mig en poänggräns.

Det mest påtagliga problemet med kundkort bortsett från den mentala delen, det vill säga att det är tungt att inse att man har en missbruksproblematik, är att det faktiskt rent fysiskt också börjar bli tungt. När jag plockar upp det bågnande fodral som mina kundkort bor i tänker jag inte sällan på det där man lärde sig på högstadiet om den tyska inflationen, om hur fruarna gick till marknaden med skottkärran full av pengar och tog varorna med sig hem i börsen. Ungefär så håller det på att bli för mig, men skottkärran kommer i mitt fall att vara full av ni-vet-vad.

De enda ”kundklubbar” som jag faktiskt tjänar nåt på är stämpelkorten jag har i hälsokostaffären och på mitt bästa salladsställe. Ett fullstämplat kort motsvarar 15 % rabatt, och det är onekligen en del. Det intressanta är att de korten bor hos näringsidkarna i en liten låda, det vill säga att detta är de enda kort som jag inte bär av och an i mitt bågnande fodral och de stressar mig aldrig i kassakön. Ändå är det just via dessa kort och inga andra som jag får något som skulle kunna kallas lön för mödan. Är inte det väldigt mycket världen, på nåt vis?

Froggen

I dag ska ni få er till livs en vacker historia om grodor, ogräsgift och ofrivillig kognitiv beteendeterapi. (Kanske är det förresten rättare att säga att ni ska få er till livs den enda historia jag känner till med just de ingredienserna; av den där första formuleringen kan man förledas att tro att jag har ett flertal liknande i min fatabur.)

Fobiträning medelst kognitiv beteendeterapi går enkelt uttryckt ut på att man kan vänja sig vid vad som helst bara man ser till att göra det. Genom att stegvis och planmässigt utsätta sig för sina fasor slutar man förr än man anar det att vara rädd. Man har ju läst om sånt, hur ormfobiker som svimmar vid åsynen av en slingrande vattenslang sitter och klappar en boa constrictor efter fyra timmars träning, men nu vet jag att det fungerar. Och jag har inte betalt ett vitten för min fobiträning. Det är Froggen som har skött det hela på eget initiativ.

Froggen bor i trädgårn i lanthemmet och fick sitt lätt anglifierade namn utan att jag vet hur. Han liksom bara hette Froggen när han kom hoppande över gräsmattan en vacker afton. Jag skrek som en gås, oskönt och oartikulerat, för jag var vid denna tidpunkt för att tala sakprosa skiträdd för grodor. Grodrädsla är antagligen den mest meningslösa djurfobi man kan tänka sig. Ormar och råttor gör mig intet, men menlösa gift- och bakteriefria grodor fick blodet att isa sig i mina ådror – ja, imperfekt är korrekt tempus, för Froggen har genom utmattningstaktiken fått mig att stå ut med sig.

Han kommer muntert hoppande med jämna mellanrum, ibland överraskande ur en rabatt så att jag hoppar själv, men för varje gång hans lilla nylle har stuckit fram bland tulpanerna har jag skrikit mindre och mindre tills jag inte skrek alls. Faktum är att jag en dag var tvungen att gå fram och titta lite närmare på honom. Han är faktiskt riktigt snygg, smäcker och brungulfläckig med ett trevligt litet ansikte. Så länge han finns i trädgården är det dessutom antagligen ett tecken på att det inte finns alltför mycket orm där som kan bita kåsörtaxar i nosen eller oss andra i tårna. Även om man inte har fobi vill man inte direkt ha tjogvis av ormar under Baden-Badenstolarna.

Jag fann honom alltså tilltagande sympatisk, min lille fläckige terapeut. Och så kom den ruskiga dagen med ogräsgiftet. Jag nyttjar tyvärr sånt ibland; när man sköter sin trädgård intensivt en månad om året och sen inte alls måste man emellanåt ta krafttag. Hanteringen omgärdas av förhållningsregler om vindriktning, husdjur och vattendrag, så man förstår ju att det inte är alldeles hälsosamt. Jag brukar ta lite försiktigt och bara runt plattgången. Döm då om min förvåning och ångest när jag just har giftbegjutit en sällsynt envis tuss kvickrot och sedan ser Froggen kika fram mellan bladen! Det var ungefär som att ha svingat ett basebollträ och inse att man har träffat Alf Svensson över näsroten. Froggen satt blickstill och såg liksom sorgset på mig. Jag reagerade dock snabbt och rådigt: vattenslangen fanns nära till hands och strax stod jag i rabatten och sköljde en förgiftad groda, något som jag varken har gjort förr eller senare.

Jag vet inte om det var mitt ingripande eller Froggens goda grundfysik, men jag kan glädja er med att han klarade sig oskadd. Vi har nu ett band mellan oss som jag inte har till så många andra: han har hjälpt mig att växa själsligen och jag tycker om att tänka mig att jag har räddat livet på honom. Och jag är inte rädd för honom. Det är en egendomlig och vacker slags vänskap.

"Varenda människa"

Undan för undan bygger man sig sin egen lilla bild av världen och människorna. Min förhoppning är att jag om sisådär en femtio–sextio år ska ha kommit till Oscar Wilde-stadiet och kan upphöra med all verksamhet utom att sitta i Chesterfieldfåtöljen och spotta ur mig spetsfundiga tvärsäkerheter om mänsklighetens beskaffenhet. Det är min fasta övertygelse att jordens befolkning i stort sett sönderfaller i säg ett trettiotal grundtyper, varav drygt hälften är irriterande.

Den första typen identifierade jag för säkert tio år sedan: den handlingskraftiga klåparen. Få människor är så destruktiva för all slags verksamhet (urtypen är Onkel Podger i ”Tre män i en båt”, om någon minns honom). Han finns i olika versioner och kan vara antingen teoretiker eller praktiker eller i svårartade fall både och. Glatt och sorglöst griper han sig verket an och fördärvar och ödelägger allt från kostnadsbudgetar till får i kål. Hans brist på förmåga går bara att jämföra med hans totala avsaknad av insikt. Klokt folk lär sig snart att sky och frukta honom, och han kan för övrigt lika gärna vara en hon.

En typ där män däremot är påtagligt överrepresenterade är så välkänd att den har ett etablerat namn: Krokodilen. Krokodilen kännetecknas som vi alla vet av en gigantisk käft och i stort sett ickexisterande öron, och har således större fallenhet för output än input. Han återfinns inte sällan på högre positioner i s.k. spetsiga organisationer, vilket är en effekt av den naturliga impulsen att knuffa undan Krokodilen till nåt ställe där han kan hålla sin älskade låda utan att störa hederligt folk. Det innebär att han skuffas uppåt och uppåt tills han så småningom blir VD eller förvaltningschef eller något annat liknande harmlöst. Eftersom ingenting i Sverige egentligen är hierarkiskt i den bemärkelsen att man kan styra genom att byta ut ett par centrala ledare (allt här styrs av omärkliga rörelser bland gräsrötterna som i själva verket gör exakt som de vill) är ledningsgrupper ett utmärkt ställe att gömma Krokodiler.

Min senast identifierade människotyp är en av de läskigaste jag hittills har ringat in: ”Varenda människa”. Det är helt enkelt de som ofta och utan att tveka börjar utsagor med det till synes odramatiska ”Det förstår väl varenda människa …”. Man kan enkelt testa om man själv ligger i riskzonen: det gör man om man utan problem hittar en handfull sätt att avsluta ovan nämnda mening (”… att tomater ska skivas på tvären”, ”att man inte kan lita på folk från Säffle”, ”att dom får skylla sig själva om dom blir överfallna när dom går ensamma på kvällen” etc.)

Felet med ”Varenda människa” – som något oftare är kvinna än man – är att de ständigt gör det logiska felslutet att 1) alla är exakt som de själva och 2) de själva alltid gör det rätta, det sanna och det sköna. De kan vara svåra att identifiera; man kan t.o.m. umgås med en ganska länge innan man inser att de anser sig själva vara alltings mått. Jag tror inte att de är överrepresenterade någonstans utom möjligen i vissa serviceyrken, där de paradoxalt nog gärna ger fritt utlopp åt sin lust att tukta sina kunder, klienter och patienter (”det förstår väl varenda människa att kön går åt vänster”).

Vilken typ man själv är bör man överlåta åt andra att bedöma. Ovanstående är bara tre slumpvalda från en rik provkarta. Jag är såvitt jag vet åtminstone inte ”Varenda människa” – jag har som sagt beslutat att det kan få dröja till framåt 2060 innan jag ska göra anspråk på att ha koll på hela sanningen om mänskligheten.

Bara en utvikning

Vissa saker är så konstiga så jag … förstår dem inte. Den uppmärksamme märkte att jag letade efter en klatschig metafor där, men det blev inget. Jag är så perplex över mänskligheten.

Mänsklighetens märklighet manifesterar sig för närvarande tydligast i Vecko-Revyn. Låt mig först flika in detta: även om jag vet att det hör till god publicistisk sed att spy galla över Vecko-Revyn om man alls nämner den så är det ett faktum att jag läste i stort sett vartenda nummer under hela åttitalet utan att det skadade mig så att jag har märkt det.

Men konstigt blir det ibland. I det nummer som är det senaste när detta nedknackas gör tidningen en mycket originell insats för mångfalden (eller nåt). De viker ut åtta kvinnor som får uttala sig om hur viktigt det är att acceptera sin kropp. Det vore kanske inte så där fruktansvärt långsökt om det inte vore så att det handlade om typiskt snygga brudar av just den sorten som man är van att se halvnaken på bild, Hanna Graaf och lite så där. Jag vet inte riktigt vet vem det är tänkt att trösta när Tilde Fröling frågar sig varför hon skulle vilja ha ” en rumpa som får plats i en äggkopp”, slut citat, och hävdar att det bara är homosexuella parisare som skapar kläder och dom vet föga om hur en kvinna ser ut så det kan ju bara gå på ett sätt. (Min primära invändning mot den klyschan är att det knappast är homosexuella parisare som skapar Lindex och Kapp-Ahls kläder och jag vill vara skapt som en nors om nån människa över storlek 42 kan se klok ut i deras liksom kvadratiska kavajer som alltid, alla säsonger, slutar strax under mjälten … förlåt ett annat slags utvikning men det retar mig våldsamt).

Tilde Fröling är jättesnygg, jättemediamässig och antagligen storlek 38. Varför är jag inte imponerad av hennes utlämnande utvik? Paradise Hotel-Olinda talar vackert om sina små bröst, men det hjälps inte, för hon är jättesmal, jättesnygg och jättemediamässig. På Tjockholmen-Beatrices mage ser man en mikroskopisk bristning och hon är antagligen en 44:a, men i övrigt – ja, ni förstår. ”Att de slänger av sig kläderna är deras sätt att fungera som stöd för unga kvinnor i Sverige”, skrev Aftonbladet när de berättade om denna storstilade insats. Jamen tack.

Varför gör ingen mitt drömreportage: en rent fotografisk ”gör om mig” med folk som verkligen är ljusår från typiska fotoobjekt från början? Med lite god vilja skulle man nämligen kunna visa folk att problemet med våra självbilder är att vi aldrig ser ickemediamässiga personer plåtade som om de vore jättemediamässiga. Ta en ärligt och riktigt tjock, finnig, beige, platthårig Svensson och plåta henne glassigt och storstilat med schysst ljus och rätt ambition – det skulle bli nåt som åtminstone avlägset liknade ett stöd för unga tjejer.

Jag påminner mig att jag nånstans i höjd med ”Atomkraft – nej tack” såg en budskapsknapp med texten ”Att kriga för fred är som att nivetvad för kyskhet” (ordvalet var mer färgstarkt, men jag tar på ett finkänsligt vis hänsyn till att minderåriga kan tänkas läsa denna tidning). Formuleringen faller in i huvudet på mig hela tiden när jag studerar hur den undersköna Lucette Rådström kastar skälmska blickar över axeln där hon står i bara adamsdräkten (evadräkten?) och skyler sig med sina likaledes undersköna händer. ”Att vika ut unga skönheter för att bekämpa utseendefixeringen är som att …” – ja titta, där hängde det upp sig igen. Det har blivit stopp i metaforerna. Jag är ledsen.

Ur led är tiden.

Ett inledande PS: Det måste rimligen ha gått sex j**la år sen jag skrev den här texten (och det var, som synes, t.o.m. en annan årstid). Livet haver icke blivit bättre i just detta avseende.

Jorå, och ur led var den i och för sig redan år 1600 när gamle Will gjorde konstaterandet första gången, men det har inte blivit bättre sen dess. Jag har hört en framtidsforskare konstatera att framtiden inte längre är sig lik, men det är värre än så. Det är något med själva tiden. Den går såvitt jag begriper det med samma hastighet som vanligt i kalendrar och i klockor, men ändå bara svischar den förbi just mig.

I förra veckan, den 11 april, ringde det stora trollet och tackade för julkortet som just hade kommit med posten. Julen varar som bekant ända till påska, men det kändes liksom konstigt ändå, även om tiden som bekant är relativ. Einstein påstås ha sagt ungefär att om man tror att en minut alltid är en minut så kan man söka upp en ung man som sitter bredvid en vacker flicka på en bänk och en annan ung man som står med handen på en spisplatta och fråga om de tycker att den där minuten förflyter lika fort.

Tidens flykt är alltså något komplicerat som har att göra med fysik i Nobelpristagarklass. Förvånar mig icke. På sätt och vis är det ju aplänge sen det var jul – att det stora trollet har väntat på sitt julkort i fyra månader känns som ordentligt länge för en som fortfarande tror på den där gamla skrönan om att A-post kan komma fram över natten. Men å andra sidan var det ju faktiskt jul alldeles nyss. Veckorna känns numera som ett enda måndag–fredag, måndag–fredag; först är det nyår och sen blinkar man och sen är det vecka 13.

Också årstiderna visslar förbi. Jag insåg att det fattas något i min mentala kalender när jag och den oäkte skulle nånstans och jag hade på tungan att föreslå att vi kunde gena över Brunnsviken. För detta hade krävts mirakel à la Joh 6:19: vi genar understundom över Brunnsviken när isen ligger, men när krokusen vänder sitt blålila ansikte mot vårsolens strålar och vågorna muntert klucka mot strand är det lite svårare. Det var en väldigt märklig känsla. Jag vände ryggen till för ett ögonblick och så var det vår. Minns ni den snillrika tidshoppscenen i ”Notting Hill” där Hugh Grant går förbi en gatumarknad och alla fyra årstiderna förflyter under promenaden som tar ungefär en minut i realtid? Ungefär så tycker jag att livet börjar bli.

Och det är ju likadant med åren. Apropå det stora trollet, alltså gossen som kallar den oäkta hälften för pappa: första gången jag träffade honom var han en liten rackare som räckte en till midjan, sen släppte man honom med blicken och nu är han lång som en humlestör och räknar månaderna tills han får börja övningsköra. Det är visserligen fortfarande 25 månader dit, men det är ändå direkt skakande.

Den hemskaste insikten av alla är att man själv åldras i samma hastighet. Det är kanske märkligt att använda uttrycket ”åldras” när man är 34, men jag känner det på mig: jag kommer att slappna av i uppmärksamheten för en sekund och komma till sans och vara 52. Nyss var det 1984 och man satt som bäst och lyssnade på blandband med Howard Jones och Alphaville och var på något konstigt vis exakt samma person som nu.

Jag dryftade ämnet med min kloke far för ett tag sen (för allt vad jag vet kan det ha varit förra veckan eller 1997).
– Det är åldern, sa han. Från och med ungefär nu ska du se att det bara accelererar.
Det var kanske inte exakt vad jag ville höra. Men jag tvivlar inte på att det är sant. Måndag–fredag, jul–midsommar, 1984–2005 … det bara visslar förbi. Jag vet inte om det är trösterikt eller tvärtom att det är roligt mest hela tiden.

Angående gräsänkeståndet

Den oäkta hälften har nu för x:te gången packat sina väskor och dragit i österled. Jag minns inte ens vilket år i ordningen detta är, men varje gång universitetet slår igen far han till Finland och återupptar sin ojämna kamp mot de femton kasusens tungomål (f.n. lutar det åt att han kommer att gå segrande ur striden). Han är alltså borta hela sommaren utom när jag har semester, det vill säga nånstans runt tio veckor. Det bekymrar mig inte särdeles. Dagen när han åker tycker jag att allt är mäkta ensamt och ledset, men det går pinsamt kort tid innan jag blinkar nyvaket mot tillvaron och tycker att den är ganska så prima. ”När det är nån som kommer hem igen, då ska man ju erkänna att det inte är så jäkla dumt att vara ensam” som kollegan S kärnfullt har sammanfattat gräsänkeståndets princip.

Och gräsänkeståndet är intressant att reflektera över. Man får osannolikt mycket tid över, för det första. Antagligen beror det på att man inte har nån att prata med; med den oäkte babblar jag konstant med kortare pauser för andhämtning och födointag. Helgmorgontidningarna tar trekvart istället för tre timmar när innehållet inte måste ventileras vokalt. Jag pratar visserligen en del med kåsörhunden, erkännes, men han har inte så mycket att säga om trängselskatten och den finska sexköpslagen utan tittar mest på mig med ett milt distraherat ansiktsuttryck. För det andra blir det skamligt uppenbart är att jag är en hushållshaverist: varje gång jag ska vara ensam hemma måste jag först få en snabbkurs i hur disk- och tvättmaskinen körs. Att bo ihop med en student rekommenderas varmt, för även om ambitiösa studenter är sysselsatta 40+ timmar i veckan så är de oftast hemma och kan vara sysselsatta samtidigt som diskmaskinen surrar rogivande i bakgrunden. (Dammsugaren är min, men eftersom taxen betraktar den med största skepsis får den bo i sitt skåp för det allra mesta. Man måste vara rädd om de lojala familjemedlemmar som trots allt finns med en året runt.)

Och för det tredje är det fascinerande hur många som tycker direkt synd om mig. Parallellen är kanske drastisk, men jag får plötsligt en vision av hur det kanske kan vara när man är en muslimsk kvinna. Jag kan förklara tiotusen gånger att detta är mitt beslut också, men nej: folk vill trösta mig och hjälpa mig och förklara hur vi borde ordna det, jag kan ju helt enkelt inte tycka att det här är okej, inte egentligen … En del har till yttermera visso svårt att dölja att de tror att det är nåt allvarligt fel på en relation där man gör som man vill så till den grad, vilket förvånar mig. Jag älskar den oäkte mer än mig själv men jag kan ändå inte se poängen i att hindra honom från att lära sig finska.

Det oombedda klemandet med mig kulminerar inför midsommar. När det framgår att vi inte ska fira midsommar ihop ser folk på mig som om jag just har berättat att jag har fått en släng av lepra: klentroget, bestört, beklagande. De kan möjligen acceptera att man kan vara ihop och ändå isär periodvis. Däremot kan de kan inte ställa upp på att vissa tycker att midsommar bara är en vilsam långhelg, inte något Magiskt med Symbolvärde då allt ska vara Amelia-perfekt. Det är lite synd om den oäkte som inte har nån att dansa runt majstången med over there, men å andra sidan dansar han aldrig runt majstången här heller. Och inte kommer han att sitta sysslolös, han som har så mycket stadieväxling och objektsmarkering att engagera sig i. Det ska nog ordna sig det här, helt enkelt. I år med.

"Stort special om män och hur du tolkar deras öron"

Det man läser på gymmet och hos frisören är inte det sämsta. På sådana ställen läser man sånt som man inte annars söker upp själv, och det är den sortens läsning som egentligen lär en någonting. Det är liksom ingen ögonöppnare för en gammal svensklärare att klämma i sig ytterligare en Eyvind Johnson även om det råkar ge fler snobbpoäng än Svensk Damtidning.

Hos frisören orienterar jag mig i Slitz och Cafés underbara värld, och om den kan man säga att det inte är så illa som folk tror men ganska jönsigt i alla fall – samt att själva utviken är intet att uppröras över jämfört med ”opp och hoppa lilla gumman”-tonen som får mig att bli dödsmördarsuffragett. (Att min frisör antagligen är övertygad om att jag tycker om kvinnor på ett annat sätt än vad jag faktiskt gör – nå, det må vara hänt.)

Gymmet svämmar över av tidningar ”för unga kvinnor”. Dessa tidningar har egentligen ingen riktig dragningskraft på mig längre, men det betyder väl att de har utvecklats i någon riktning sen 1989. I dem hittar jag mer att reta mig på än i Slitz, och det säger jag inte för att jag är en sån där patetisk blötvante som är rädd för att folk ska tro att jag är feminist.

Det kassa med tjejtidningarna är inte att de lär läsarna att ha stringtrosor, även om det ofta är där debatten landar. Dels lär sig folk sånt på egen hand, dels finns det inga underkläder som är definitionsmässigt onda. Nä, problemet är att tjejtidningar uppmuntrar nutidskvinnans kanske största fel: tolka-och-antyda-beteendet. Om fler fruntimmer sa vad de menade och frågade vad de ville veta skulle världen vara en enklare plats. Men tjejtidningarna hjälper inte direkt utvecklingen i den riktningen.

Min övertygelse är att det blir lättare att leva om man handlar rationellt. Exempel: om man vill ha reda på mer om en okänd karl är det listigaste är att tala med honom eller i andra hand med hans kamrat. ”Vad heter han, vad gör han, var kommer han ifrån” för att travestera hur det står i visan som är så klok även om den råkar vara diktad av Tomas Ledin.

Ungakvinnorblaskorna är inte mycket för det angreppssättet. De tycker att det är bättre att närma sig problemet på ett skrockfullt, sinnesförvirrat vis: titta på hans skor/öron/husdjur/vantar och läs av hurdan han är i vårt Stora Special om män och deras skor/öron etc. Det är som den gamla fina frenologin.(Jag svär på att jag har läst en artikel om hur man spår i a - - - jag menar utläser en medmänniskas karaktär genom att titta på medmänniskans rumpa.) Man kan också provlukta på hans rakvatten eller läsa hans horoskop. Om folk faktiskt beter sig som det står i dessa tidningar är det märkligt att det ännu finns människor som finner varandra.

I tjejtidningarnas värld är det helt fel att bli oreflekterat glad över en present innan man har Tolkat den. Blommor = oengagerat, choklad = klichéartat, mjukdjur = nedlåtande. Och vill man att en karl ska göra något, bjuda på restaurang eller gå ut med soporna, får man under inga omständigheter säga det. Istället ska man kasta med håret och uttrycka sig menande krypiskt symboliskt antydande. Han får ju lov att Tolka lite han med.

Vägen till den unga kvinnans hjärta var snårig och slingrande redan innan tjejtidningsmarknaden slog ut i blom. Jag är glad att jag inte är en ung heterosexuell man. Det kan inte vara lätt för en sån att lyckas socialt och erotiskt på 00-talet, och lösningen finns definitivt inte i Slitz och Café. Börja gå på gym, unge man, så lyder mitt råd. För gratisläsningens skull, alltså.

Som en tvättlapp i nacken

I torsdags kom en av mina kolleger förbi och loppade lite på blommorna jag har på bokhyllan på jobbet. Det var en ren reflexhandling som jag väl känner igen – många av oss måste rycka bort vissna blad när vi ser dem, det går inte att sätta sig över impulsen. Jag tänkte inte värst på det förrän hon kom på sig själv.

– Jag vet hur irriterad jag blir när min svärmor gör så hemma hos mig, stammande hon.

Jag lugnade henne genom att förklara att det där är en universell princip. Allas svärmödrar plockar vissna blad från deras krukväxter och alla tar det som en liten mild men dock personlig förolämpning. När andra plockar vissna blad tar man det för vad det är, det vill säga något i stil med tics. När en svärmor gör det tolkas det alltid som Ack, Varför Hindrade Jag Inte Min Arma Kent (Britt-Louise) Från Att Slå Sina Påsar Ihop Med Dig?

Det är nåt knepigt med svärföräldrar, det går inte att komma ifrån. Om man vill veta hur det ligger till med något i tillvaron är ett hett tips att googla det, alltså slå in frasen ”X är” på google.com och analysera resultaten. Efter blombladsincidenten gjorde jag experimentet med ”svärmor” respektive ”svärfar”, och om dem har folk inte mycket roligt att skriva.

Det mest neutrala om svärmor är ”min svärmor är storrökare”. Sen följer ”svärmor är inte precis Åsas favoritbesökare”, ”svärmor är ovän med båda dessa två” och ”svärmor är inte speciellt välkommen på besök”. Svärfar blir också hårt åtgången på Internet: ”enligt svärfar är jag konstig” och ”svärfar är portförbjuden” är två smakprov (men jag fascinerades också av det fantasieggande ”Hälsopedagogen tog svärfars våtdräkt. Svärfar är 1.90 och ganska stor” – jag måste kolla upp den träffen någon dag).

Svärföräldraproblematiken är ändå sällan ett jätteproblem, oavsett vad googlingen antyder. De flesta jag känner tycker att deras svärföräldrar är rätt trivsamma, vilket inte är helt otippat eftersom de ju ändå med gemensamma krafter har ruvat fram den man är tillsammans med. Ändå är det något trixigt inbyggt i relationen. När folk pratar om sina svärföräldrar förmedlar de ofta en känsla som påminner om när man har en tröja med en tvättrådslapp som sticks i nacken: det är svårt att inte tänka på att det, men det är liksom inte det jobbigaste man har i livet.

Trots att mina egna svärföräldrar är förträffliga kan jag förstå ovan nämnda känsla. Svärföräldrar triggar insikten om ens egna tillkortakommanden. Det stör mig varken att jag är tämligen klåpig med allt slags handarbete eller att min svärmor är en veritabel hemslöjdsfantom, men summan av detta irriterar mig på ett märkligt vis. Det är tveksamt om den oäkta hälften skulle tycka bättre om mig om jag behärskade tuskaft och rosengång, men detta är ingen rationell känsla. Hemslöjdsfallet är könsrollsstereotypt, men jag vet en soffpotatis vars svärmor är hurtbulle och en tröstlös landkrabba vars svärfar är en salt sjöbjörn – det kan handla om vad som helst, men det handlar alltid om vad man själv inte är.

Om folk har problem med sina svärföräldrar talar mycket för att det kokar ner till två saker: a) man förutsätter att folk inklusive ens respektive älskar sina föräldrar och har dem som möjligen omedvetet med dock ideal och b) man inser alltför väl att man själv inte är fullkomlig. Säga vad man vill om svärföräldraproblematiken, men den bottnar i något ganska mänskligt och trevligt. Åtminstone i stadierna innan det har kommit dithän att man sitter och lägger ut på Internet att ”svärmor är en häxa”.

De förbannade pärmbärarna

Med jämna mellanrum upptäcker man sidor hos sig själv. Det senaste jag upptäckte är något mycket konkret, nämligen att jag i min mimiska repertoar har ett ansiktsuttryck som är snipigt och storsurt och ägnat att stänga ute, skärma av och skrämma på flykten. Faktum är att det tyvärr inte skulle förvåna mig om minen utifrån ser ut som ”våga närma dig och du kommer att få emottaga en hoppspark”. Jag säger inte att det är rekommendabelt att gå och se ut sån, men så har jag inte heller sagt att det bara är fina nya sidor man hittar hos sig själv.

Lyckligtvis är det bara en specifik situation som triggar den minen. Man kan till och med gå så långt som till att hävda att dom som ådrar sig den på sätt och vis får skylla sig själva. De som drabbas är – ja, jag vet inte vad yrkeskåren heter, men jag menar människorna med skjortor i klatschiga färger och en pärm i den ena handen och en penna i den andra och en överhurtig min som närmar sig så fort man sticker näsan in i ett köpcentrum nuförtiden (grammatikaliskt känsliga får själva plocka om i föregående mening tills den utfaller till belåtenhet).

De är ofta unga och söta och har tv-sportsfrisyr om de är pojkar och skuttig hästsvans om de är flickor. Om man inte har hoppsparksminen på sig från början utan ser normalt vänlig och enfaldig ut spanar de in en på långt håll, som när en prärievarg skiljer ut den svagaste i antilopflocken. De trampar med sina små fötter, skakar lite på hästsvansen (tv-sportsfrissan), samlar ihop till ett trevligt leende och så slår de till: ”Ursäkta, får jag fråga vilket telebolag du ringer med?” Det finns alternativ, typ ”Får jag bjuda dig på en gratis månad med Fansådyrt Gold?”, men upptakten är alltid snarlik och syftet är detsamma (dvs. att sälja nånting, ofta av kontrakts- eller avtalstyp: telefoni, bredband, kontokort).

Med dessa människor vill jag inte tala. Inte, inte, inte. Köpcentrum är stressande nog i grundutförandet. Jag får tunnelseende och kan bara ta hand om mig själv. Man får 743595 sinnesintryck i minuten och översköljs av uppmaningar att välja, smaka, prova, lukta och köpa. Jag kan liksom inte hantera den där sortens personlig, offensiv marknadsföring mitt uppe i alltihop. Jag vill slippa värja mig och säga ”nej tack”. Jag vill att de inte ska prata med mig alls.

Den som konstaterar ovanstående är sammansatt och mångbottnad, medges. Det är inte det kommersiella i sig som stör mig. Jag nappar på ”erbjudanden” precis så okritiskt ofta som man bör göra för att marknadsekonomin ska gå runt, jag tycker om jippon av allehanda slag och jag älskar tanterna som står på Coop Forum och delar ut femkronorsstora papptallrikar med en kvarts köttbulle med en tandpetare tvärsigenom och Ny God Sås på. Men jag pallar inte dom där söta med pärmar. Jag känner mig antastad. Det kvittar att dom säkert är underbara människor privat, att dom bara gör ett jobb, att såna där kampanjer säkert ger rasande bra resultat för Fansådyrt Finances och att alla andra i hela Sverige säkert älskar hela grejen – jag för min personliga del blir tokig och vill skrika. Men så ont vill jag inte mina medmänniskor, inte ens om de har valt att arbeta som pärmbärare.

Alltså uppfann jag hoppsparksminen. Jag visste inte att jag gjorde det, men en dag fanns den där och tar man på den i tid slipper man tacka nej till ”billig telefoni” när man är på väg för att köpa plåster och Vademecum. Det är kanske inte en vacker min, men den får pärmbärarna att ge tappt innan dom har börjat. Det räcker för mig.

Hörni, hur vore det om vi slutade låtsas att vi är så fenomenala på engelska?

Jag tror att det vore en fin idé för att inte säga alldeles förbaskat listigt.


För en gångs skull pratar jag nu inte om slöengelskan, den som gör att svarta hål uppstår i hjärnan på reklamfolk så att de lika lätt som en angorakatt gör med en hårboll hostar upp bastardordet ”ready-to-drink” istället för det tusen procent mer funktionsdugliga ”drickfärdig”. Jag pratar inte heller om fränengelskan, den som gör att man framstår som mycket mer kompetent och insatt om man säger ”yes” istället för ”jajamensan” (ett underskattat ord, för övrigt). Jag menar bara vanlig engelska, det där språket som vi tror att vi är så strålande bra på.

Det må vara hänt att svenskar möjligen är bättre på engelska än folk som talar ett världsspråk till vardags. En slumpvald yngre svensk talar kanske bättre engelska än en slumpvald yngre fransman. Men det är ett rätt långt steg från det konstaterandet till att tro att det knappt spelar nån roll vilket språk vi använder. Tendensen är helt i enighet med Teorin om den Bristande Insikten, den som säger att pappskallar generellt överskattar sin förmåga i lika stor proportion som verkligt kunniga människor underskattar sin. Om du hör någon som på allvar hävdar att det inte är någon som helst skillnad att läsa en högskolekurs på engelska kan du på goda grunder anta att vederbörande inte är tillräckligt klipsk för att inse sin begränsning.

Eftersom jag jobbar i ett s.k. multinationellt företag hampar det sig understundom att vi får engelskspråkiga enkäter med 92348 frågor om svårartat företagsekonomiska saker som ska besvaras på det att vi alla må trivas bättre eller jobba snabbare eller vad det nu kan handla om den veckan. De som först ber att få enkäterna översatta är undantagslöst de med 60 poäng engelska eller två års studier i Boston. Teorin håller alltså streck även där.

En svensk klarar sig helt enkelt inte lika bra på engelska som på svenska. Det är märkligt att man ska behöva säga det, men det behöver man. Jag är i botten, som det heter, gymnasielärare i svenska och engelska (vilket i sig inte bevisar någonting, men ändå). Jag har inga problem med att läsa i stort sett vad engelskspråkigt som helst och jag talar hygglig Filip-och-Fredrik-engelska, det vill säga att jag har flyt, hastighet och behärskar en tillräckligt stor uppsättning pausljud för att jag ska passera som skaplig framförallt bland ickeanglosaxer som inte begriper bättre. Men ska jag verkligen kommunicera något kvalificerat, i synnerhet skriftligt och formellt, är jag som Stefan Holm på kryckor. Jag kan, men jag kan inte.

Därför tycker jag att det är låt oss kalla det intressant att vi tycker att språken är utbytbara, att ytterst lite behöver översättas, att hela reklamkampanjer kan rulla på engelska, att vissa skolor finner det begåvat att förmedla grundutbildning i viktiga ämnen via snabbutbildade ”bilinguala” svenskar som står och säger ”give me the räknehäfte plis”. Jag vet en som avbröt bibliotekarieutbildningen (!) för att han inte pallade att så mycket kurslitteratur var oöversatt. Jag har läst att vissa menar att vi har sett våra sista svenska nobelpristagare helt enkelt för att naturvetenskaplig utbildning förmedlas på engelska i så stor utsträckning och från så grundläggande nivå att vi inte kommer att kunna excellera eftersom det är djävulusiskt svårt att excellera på något annat än det språk som ens hjärta, hjärna och sinne är sköljt i sedan dag 1. Jag tror, kort sagt, att vi ska insistera på att få använda svenska de gånger vi förväntas använda hjärnan fullt ut.

Exempel: ta en turk som har levt och bott och språkbadats i Sverige i tolv år. Jag garanterar att de flesta modersmålssvenskar har en tendens att underskatta hans svenska. Minsta brytning får ”mannen på gatan” att avskriva en talare som bakom flötet, oavsett allt annat. Men en svensk unge som under lika lång tid har lärt sig engelska tre timmar i veckan av en inte helt sällan outbildad svensk – ah, det är grejer, det! Om den ungen inte talar och förstår engelska bättre än George W Bush så är det väl i alla fall inte långt ifrån. Men det är förstås en helt annan sak. If you know what I mean.

Angående socialisationsprocessen på S-verket

En gång fick jag en – vänlig, inte näsvis – fråga från en före detta kollega som fascinerandes över hur fort jag går och talar:

– Är det nåt förvärvat eller är det bara medfött?
Svaret är ett tveklöst ”förmodligen”, men frågan är relevant i många andra sammanhang. Jag ställer mig den rätt ofta när jag betraktar mänskligheten, möjligen för att jag läste sociologi i formbar ålder i början av 90-talet. Där fick man lära sig om något som hette socialisationsprocessen och enkelt uttryckt handlar om hur man i samspel med andra människor blir den man blir.

Den oäkte läste för inte så länge sen en bok som heter Nuclear Rights och handlar om ett antal människors utveckling från altruistiska fysiker till kärnvapenforskare. Det är inte helt oväntat en process över tid, ungefär som när folk blir vanerökare: man drar inte upp rullgardinen en vanlig torsdag och bestämmer sig för att idag ska jag allt dra i mig arton John Silver utan filter alternativt gå till jobbet och skapa ett dödligt förstörelsevapen. I båda fallen handlar det om något stegvis.

Senast jag själv tänkte på socialisationsprocessen hade jag varit i kontakt med en av de statligheter som jag inte är riktigt sams med. Jag vill inte peka ut något speciell myndighet, men jag kan säga så mycket som att vi har regelbundna mellanhavanden av kameral karaktär och de börjar på S och slutar på katteverket.

Det beror på tonen, skulle jag vilja säga. Oavsett vem det är som svarar när jag ringer så är det alltid någon som 1) talar till mig som om jag vore a) signaturen ”Sol och vår” eller någon liknande ohederlig namnkunnig karaktär och b) till yttermera visso bakom det metaforiska flötet, och 2) därefter slår mig i huvudet med N3B och K15A och säger saker som ”du förstår säkert att”. Man talar till mig som om jag vore ett knähögt barn och förutsätter samtidigt att jag på mina fem fingrar känner till den blankettbalett som innehåller sånt som ”KU16 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta sjömän”. Jag vet massor av folk som driver företag och kom från Långbortistan i förrgår – dessa människor har min ohöljda respekt; jag är född här och har VG i stilistik och begriper inte hälften av vad S-verket ber mig göra.

Jag har aldrig lagt på luren efter ett sånt där samtal utan att känna mig totalt dum i huvet, och det retar mig att just det retar mig så. En, säger en gång, har jag känt mig normalbegåvad efteråt. Då hade jag pratat med en snäll och begriplig Linda, men det måste ha varit en vikarie; hon var i alla fall bara liksom som en vacker och pastellskimrande parentes. Sen var det Gösta och Ing-Britt och dom andra muntergökarna igen.

Och här kommer alltså kopplingen till kärnvapenforskarna: förklaringen är antagligen att Linda inte var socialiserad än. Jag tror nämligen inte att den samtalsstrategi som jag numera tänker på som katteverkiska är de individuella anställdas fel, jag tror att den sitter i väggarna. Det är inte medfött, det är förvärvat. Gösta och Ing-Britt började säkert som vänligt tillmötesgående klarspråkare med den yttersta respekt för att alla inte är disputerade i Företagsekonomi med Praktisk Bokföring, men nånstans i höjd med telefonsamtal 718 gick det över.

Men för all del – man är själv givetvis minst lika irriterande i ett otal avseenden. Problemet med det man gör utan att märka det är ju liksom att man inte märker när man gör det. Si, så lurigt är det med socialisationsprocessen!

(Det verkligt intressanta med den här texten var vad som hände när den hade gått i tryck: en människa, en underbar en, som jobbade på nämnda myndighet, skrev till mig ... och sa att jag hade rätt.)

– Fan ta systrarna Voltaire, sa L.

Eftersom er förtrogna sätter sanningsenligheten framför allt tvingas hon återge meningen precis sådan som den lämnade L:s läppar. L var vid tillfället lite trött på systrarna Voltaire, dom med restaurangerna och de vackra kokböckerna. Dessutom var hon trött på att vara en 2000-talsmänniska. Det hela visade sig mynna ut i ett djupt postmodernistiskt resonemang, se nedan. (För en närmare beskrivning av postmodernismen rekommenderar jag ett besök på biblioteket eller en slagning på Google; jag har bara 3500 tecken att spendera här.)

Vad hade då systrarna Voltaire gjort kamraten L, en vanligen fridsam kvinna som inte nedkallar förbannelser över folk i onödan? Inget. Deras, eller snarare kokböckernas, existens var nog.

– Det är bilderna och immitjschen, sa L och lyckades uttala lånordet ”image” precis som det förtjänar. Känner DU dig aldrig som om du befann dig i en kokbok av systrarna Voltaire?

Jag var tvungen att erkänna att jag nog hemsöks av diverse känslor, men aldrig av just den.

– När man står och gör en lagom hälsosam pizza på fredan och delar ett glas vin med sin man och barna stojar runt med sina förkläden och så plötsligt undrar man var fotografen är – man upplever inte sitt liv i första hand utan genom en kameralins.

Det här var Seriöst, förstod jag. Tanken var ny för mig, men jag begrep att resonemanget definitivt var släkt med en av mina käpphästar, nämligen den om den fiktionaliserade nutidsmänniskan. Jag hävdar bestämt att vi har läst så mycket böcker och sett så mycket film med ”början, mitt och slut”, att vi har börjat tro att själva tillvaron också är sådär snygg, ordnad och präktigt orsaksstyrd. Sen blir vi olyckliga och måste gå i terapi när det visar sig att vi i själva verket bara lever helt vanliga vilda trassliga ologiska förvirrande liv. Detta tycktes vara en variant av fiktionaliseringsgrejen, fast det hade med stillbild att göra.

– Det räcker inte med att det faktiskt ska fotograferas var sjutton man än går, sa L (som alltså ibland har förmågan att lägga band på sig språkligt). Från förlossning till begravning badas vi i blixtljus och ackompanjeras av blippandet, väsandet och det diskreta morrandet från digitalkameror i olika faser av förevigande. Men inte nog med det. Vi är så vara vid att se bilder på andra, oavsett om det är Carl Larsson eller Procter & Gamble som håller i penseln …

Jag bannade henne milt för den haltande metaforen. Hon tystade mig med en blick, som det heter i romanerna.

– … håller i penseln att vi hela tiden omedvetet tänker på Bilden Av Oss. ”Om någon tog en bild just nu, hur skulle jag då se ut?” Den frågan styr människors liv mer än man skulle önska. Man är så van vid fyrfärgsillustrationer och reklam och att allt ska förevigas och jämföras med andra bilder man har sett, så man är inte ens ifred när man inte har tänkt fotografera.

– Men varför känns det mest när du bakar pizza? undslapp jag mig.
– Bakar pizza, har picknick, seglar, whatever, sa L. När man har sådär riktigt jädrans Pripps Blå-trevligt så det knakar i sömmarna, då kommer man av sig för man vet inte om man verkligen njuter eller om man är kapitalt lurad och bara upplever ett ”Kodak-ögonblick”.
– Du menar att vi inte lever fullt ut eftersom den Universelle Fotografen alltid står i vägen, sa jag
– Just så! ropade L.
– Och det tar du ut på dom arma systrarna Voltaire? sa jag.
– Vem i helvete ska man annars ta ut det på? frågade L. (Sanningsenlighet, som sagt.)

Dialekter och andra lyten

Jag vill egentligen se ”Masjävlar”, men jag vågar inte. Det kan hända att jag blir galen och går bärsärk och det passar inte ihop med min milda image och framtoning. Men krukan går så länge till brunnen att hon slutligen brister – se där ett märkligt talesätt som jag är glad att äntligen få använda – och en vacker dag kommer jag få psykbryt över stassare som skrattar åt dialekter.

Det här med dialekter är en käpphästar på vilken jag har travat runt många varv sen jag flyttade till Stôckhôlm. Med Catos envishet upprepar jag det: För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar. Tyvärr är det ingen som lyssnar på mig. Kartago kunde dom pallra sig iväg och förstöra, men härma ens tjocka L fortsätter folk att göra. Senast igår förargliggjorde sig en människa över en blå bok som jag ville ha. ”Haha, en bLå, en bLå!” tjattrade hon lyckligt. Det finns folk som gör så, jag lovar.

Eftersom jag känner mig förföljd i mitt bergslagsmål har jag börjat slå vakt om skåningar, finlandssvenskar, de arma östgötarna och alla andra. Jag blir alltså upprörd även å andras dialektala vägnar (all insikt om missförhållanden börjar med att man själv personligen blir trampad på sina egna ägandes tår). När vi såg ”Armbryterskan från Ensamheten”, dokumentären om Heidi Andersson, slutade det med att jag blev demonstrativt otrevlig mot folk. Det flabbades och härmades och fnittrades så det stod härliga till – men jag hade kanske inte sagt något om publiken inte till 97 % hade varit medelålders kulturkonsumenter med oljerock, pressveck och blårävskrage (inte samtidigt, men ni fattar). Att flabba när nån talar mål är oförlåtligt om man är äldre än tolv. För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar, anamma!

”Armbryterskan” var alltså en svart bioupplevelse trots att själva filmen var väldigt bra. Jag törs inte tänka på hur det låter i salongen under ”Masjävlar”. Hur det låter på duken kan jag däremot föreställa mig: filmer där lokalfärg är ett viktigt inslag brukar befolkas av scenskoleexaminerade från hela landet som har gått hos en s.k. dialektcoach och låter som Nicke Lilltroll. Alternativt gör man som i ”Populärmusik från Vittula” och åberopar fiktionen: när Matti spekulerar om något i stil med att ”vi i Tornedalen är inte riktigt svenskar och inte riktigt finnar” gör han det med klingande rikssvensk diktion som en ung Sven Jerring. Ni ser hur det har blivit. Jag irriterar mig fast jag har masfilmen komplett osedd. Förlåt, Maria Blom! Det är de okänsliga stassarnas fel.

För lite sen diskuterade jag, den oäkta hälften och svägerskan K det faktum att man inte har några riktigt bra rekylrepliker till folk som fjantar sig över ens dialekt. (En rekylreplik är vad som får ett illasinnat avfyrat uttalande att slå tillbaka i pannan på den uttalande, ungefär som ett kikarsikte på en älgstudsare i handen på en oförsiktig. Här vill jag unna mig att peta in den snyggaste rekylrepliken jag har hört på länge även om den är ovidkommande; vi låtsas att jag vill illustrera principen. Kvinna på krogen får den insinuanta frågan ”Är du gravid?” med undertexten ”jag tycker du har pösmage”. Det enkla svaret: ”Inte ett dugg, men natten är ung!”. Slut parentes.)

– Kanske nåt som anspelar på lyteskomik, funderade den oäkte.
– Nej, varför det, sa K som är en klok och redig människa. Dialekt är ju inte ett lyte.

Jag blev förvånad över att jag blev förvånad över att hon sa det. Jag har bott så länge i stan att jag var övertygad om att så var fallet.

Caesarsallad utan Caesar

Vi har fått ett nytt stamlokus. Det är spännande och intressant och inte på något sätt alldeles olikt Fawlty Towers. Personalen är däremot alldeles olik Basil Fawlty, för dom är två undersköna, gracila och rådjursögda damer i diffus tjugoårsålder.

Moccachinoincidenten var ett av våra första sammanträffanden. Rådjuren har en diger kaffemeny – detta är ett sånt där ställe där personalen om man ber om kaffe svarar ”Alltså kaffe? Vanligt kaffe?”. (Lustigt nog säger såna alltid ”vanligt kaffe” fast man hör att vanligt kaffe är något av det mest exotisk-excentriska de vet.) Jag begärde no 1 på menyn, moccachino.

– Vet du vad det är i en sån? frågade rådjuret bakom disken. Det var något vädjande i tonen.

– Det var en igår som frågade och då visste vi inte heller, sa rådjur nummer två som stack ut sitt vackra huvud genom köksdörren.

Redan där hade jag hunnit ställa mig flera frågor som började med ”vore det då inte en god idé att …” men jag höll inne med dem. Rådjuren är så rara och trevliga.
Jag förklarade vad jag trodde att en moccachino var.
– Det var inte vad vi trodde, sa rådjuren beklagande.
– Jamen jag tar en kaffe istället, sa jag.
– Alltså kaffe? Vanligt kaffe? ekade rådjuren.

Halvvägs hunnen i det vanliga kaffet kom rådjur nr 2 och knackade mig blygt på axeln. Hon hade åstadkommit något inte alldeles oävet av bl.a. oboypulver. Jag tackade henne i alla tonarter. Dom är så rara.

En annan gång bad jag om vatten till maten. Något slog slint i kommunikationen där, det märkte jag. Ett kort hemskt ögonblick undrade jag om jag på något freudianskt vis hade frågat efter ”extrastarkt brännvin”.
– Va?! ropade rådjuret.
– Ja, alltså – vatten att dricka? frågade jag.
– Jahaa, log rådjuret lättat och sen var det ju inte alldeles omöjligt att få just ett glas vatten.

Det allra roligaste är ändå caesarsalladen. Jag har ätit den flera gånger. Första gången jag beställde var det för att jag gillar caesarsallad på det gamla bakåtsträvande viset: romansallad, parmesan, krutonger, caesardressing och t.ex. kyckling. Sen har jag fortsatt att beställa det bara för att se hur Caesar ska manifestera sig just den dagen.

Möjligen borde jag ha anat oråd när jag fick frågan ”ska det vara med eller utan pasta?”. En analogi för den som är obekant med Caesar: det är ungefär som ”lutfisk – ska det vara Risifrutti till det?” Nu har de slutat fråga, men Caesar fortsätter ändra skepnad: idag dök han upp som isbergssallad, tomat, gurka, lök, majs och kyckling. Varannan gång frågar de om man vill ha sötsur sås på kycklingen. Nu har jag börjat säga ja, för det är inte så tokigt även om Caesar, vem han nu är, skulle vrida sig i sin grav.

Caesardressing är också ett komplicerat kapitel av sardeller och dijonsenap etc. Det är ganska mycket dess förtjänst att caesarsallad är just caesarsallad. Så icke hos rådjuren.
– Vilken dressing vill du ha? frågar de. Vitlök, curry, rhode island?
– Är inte caesardressing en bra idé? säger jag.
– Ja, jag tänkte bara … säger rådjur 1 och försvinner in i köket.

För att fortsätta analogin skulle detta motsvara ”lutfisk med vitsås – och bearnaise till fisken, alltså?” Caesardressingen hos rådjuren är något krämaktigt med mycket och stark påsparmesan. I övrigt råder ovisshet. Det är precis exakt på pricken som när Basil Fawlty ska servera Waldorfsallad och urskuldar sig med att det precis har tagit slut på waldorf. Sallad, absolut, men caesar är tveksamt. Dom kanske har glömt beställa. Det är roligt hos rådjuren.

Typ Saida

Det är inte klokt vad det är intressant att sitta och vänta i olika lärarrum. Jag gör det ibland när jag är på tjänsteförrättning. Det är lite etnografiskt fältarbete över det hela, och man hittar så många intressanta saker bara sådär i förbifarten. Senast jag väntade i lärarrum hittade jag en skoltidning som blev underlag för en lång meditation över temat ”läraren som fjärrskådare”.




Skoltidningen innehöll en intervju med en som tidigare hade gått på skolan ifråga. Hans sätt att göra anspråk på att vara hyfsad berömd (se där ett sätt att undvika det egentligen mycket klatschigare ”claim to fame”) var att han var nån sorts assistent på nån filminspelning i USA. En stor del av intervjun handlade om huruvida han hade fått revansch på dramaläraren Våfflan som hade haft osmaken att bara sätta svagt G på honom. Nja, svarade gossen, snarare hade han väl insett att Våfflan var en rätt liten människa som saknade kompetens att bedöma honom och andra som var menade för storhet. Nja, låt udda vara jämt. Mellan raderna stod tydligt att läsa att gossen var rätt nöjd med att tänka på hur Våfflan fortfarande slet sina Birkenstock i korridorerna på Snytebybruksgymnasiet medan gossen frotterade sig med dem som en gång hade klippt sig hos en som var kusin med hon som är gift med Arnold Schwarzenegger.



Gossens övergripande livssyn går att ha överseende med om man föreställer sig att den klingar av med stigande ålder, men hans sätt att se på betyg är knepigt och delas av många. Det sätts säkerligen orättvisa betyg (även om det enligt min ringa mening antagligen i praktiken betyder att många betyg är för höga), men det är inte poängen här. Vore det oförenliga fakta att 1) Våfflan faktiskt var en kompetent lärare och 2) att gossen faktiskt levde på de kunskaper han förvärvade på dramakursen trots att han ”bara” fick G? Nej. Ett betyg avser nämligen en avslutad kurs, punkt. Ett betyg blickar inte in i framtiden och ska inte göra anspråk på bedöma eventuell potential. Ett betyg vt -02 ska tala om hur eleven vt -02 lever upp till kriterierna. Våfflan ska icke sätta upp fingret i vädret och försöka känna av huruvida någon liten gosse kan tänkas komma att jobba i Hollywood år 2005. Betyg är komplicerat på många sätt, men just den här aspekten känns solklar.



Det kan mycket väl ha hänt att jag på 90-talet satte G i svenska på folk som i morgon får Albert Bonniers lyrikpris. Det bevisar inte att de borde ha haft MVG redan i gymnasiet. Folk ska inte få betyg enligt principen ”Jag Vet Att Han Kan Bättre” eller ”Oj, Vad Jag Skulle Känna Mig Flat Om Han Blev Statsminister”. Ett betyg ska tala om hur man fixade en kurs då och där. Man söker vidare på betygen, sant, men ett betyg säger fortfarande ingenting om vad man KAN bli, lära sig eller uppnå. En mäkta framgångsrik företagare med ett gammalt G i Företagsekonomi A är inte ett bevis på en värdelös lärare. Ett G i företagsekonomi är inte heller ett bevis för att man aldrig kan uppnå lysande resultat på det ekonomiska området i framtiden. Ett G är ett G är ett G. Då och där.



En av mina favoritanekdoter är den om Sibelius, som på väg till en sittning på Hotell Kämp hejdades av sin hulda maka som avkrävde honom på besked om när han tänkte återvända till hemmets härd.

– Kära Aino, jag är tonsättare, inte spåman, svarade han.



Ungefär detsamma gällde såvitt jag begriper Våfflan. Hon var dramalärare, inte sierska. Gott. Mycket kan man kräva av ungdomens danare och bildare, men det finns gränser.

"Så är det där jag kommer ifrån" (ungefär så, i alla fall)

Följande lilla historia är faktiskt såsom ett uppmuntrade pyssel så här i oxveckornas början, om det slumpar sig så att du är mer språkligt allmänbildad än undertecknad och har tröttnat på sudoko. Jag skulle nämligen väldigt gärna vilja ha gåtans lösning när det gäller en anekdot som har delgivits mig av vännen K, som har en annan vän som har relaterat nedanstående scen ur verkligheten.


Det utspelar sig på en språkkurs, och det är just detta som är själva knäckpunkten; återkommer till det senare. Språkkurser är som alla vet ganska skojiga alldeles i sig själva och inte minst är det fascinerande vad man har med sig ifrån dem: jag och den oäkta hälften gick på varsin italienskkurs med samma kurslitteratur ungefär samtidigt men på olika orter för vid pass femton år sen. Vi minns fortfarande att signora Rizzi gick in i en bokhandel för att köpa ett vykort och ett frimärke och därefter är resten alldeles som ett gytter. Trevligt hade vi dock båda två på våra resp. kurser även om signora Rizzi är i stort sett det enda vi har med oss därifrån. Det är ett slags ovanligt gemensamt minne såtillvida att vi skaffade oss det långt innan vi träffades.

Den här språkkursen som K:s kompis berättade om var i alla fall nån sorts Svenska för invandrare fast på ett annat språk. På sådana kurser pratar och skriver man, har man sagt mig, inte helt sällan på temat ”så är det där jag kommer ifrån” (den oäkta hälften som har läst liknande finskkurser i Helsingfors brukar tycka att det är lagom kul att han bara kan berätta sånt trist nordligt som alla som bor i Finland redan vet, medan de övriga kursdeltagarna från platser som belyses av Södra korsets stjärnbild alltid har så mycket mer spännande att förtälja). Den här bekantens bekant, vi kan kalla henne X, var alltså svensk i ett utland och skulle därför på förekommen anledning och på främmande tungomål berätta om den typiska svenska kräftskivan. Vi har en särskild sorts fest när vi träffas och äter kräftor varje augusti, sa hon. Folk tycktes fatta ett visst intresse när hon förkunnade detta.

Det är alltid trevligt att ha intresserade åhörare, så hon kom liksom i gasen redan från start. Man kan fånga dem själv, berättade hon, men oftast köper man frysta. Kinesiska eller turkiska är rätt vanligt. Åhörarna nickade eftersinnande. Kinesiska, så pass? Om man har sån tur att man kan fånga dem själv går man ut och sätter ut stora burar, fortsatte hon skildringen. Någon i publiken dristade sig till att fråga om det var bästa sättet, men det försäkrade X att det var. Dom kan krypa in, men dom kan inte krypa ut.

Och sen tar man hem dom och kokar dom med dill, fortsatte hon. Man kokar dom levande, men det är det enda sättet. Levande, ropade en kvinna, kokar ni dom levande? Yep, sa X. Efter ett tag blir dom vackert röda och då är dom klara. Åhörarna hade slutat nicka eftersinnande och tittade nu snarare forskande. X insåg att de hade svårt att smälta dessa barbariska primitiva seder, men vad göra? ”Så går det till där jag kommer ifrån.”

Sen är det en viss ritual när man äter dem, fortsatte X oförtrutet. De flesta sparar stjärten till sist, men man får inte glömma att knapra ur det godaste ur benen och många uppskattar också klorna. Klorna? frågade ytterligare någon, denna gång en man. Ja, det är en hel del mat i dom, sa X. Många uppskattar också att doppa varje exemplar i den salta lagen och liksom sörpla i sig den från undersidan – det måste ses för att man ska förstå det. Det kan jag tro, sa mannen blekt.

Och det är en riktig fest, ska jag säga, sa X. Man har lustiga hattar och sitter tills in på nattkröken och en del entusiaster smäller i sig mängder, men på restaurang får man visst inte fler än sju i en portion. Inte fler än sju?! frågade någon gällt. X började nu på allvar tappa tråden.

Det visade sig så småningom, men förvånansvärt sent i framställningen, att hon istället för att tala om kräftor hade fått fatt i ordet för ”hare” vilket hon konsekvent hade använt under hela föredragningen.

Nu kommer vi fram till själva gåtelementet. Vet du vilket språk detta handlade om? Det visste nämligen inte K. Möjligen berodde förvirringen bara på ett vanligt hederligt hjärnsläpp, som när en amerikansk utbytesstudent i min gymnasieklass till allmän gamman slog fel på ”onion” och ”opinion” i sitt lexikon och hann lägga ut texten en god stund innan någon begrep tillräckligt mycket för att hejda honom – men det kan också bero på att det finns något för mig okänt språk där ”hare” och ”kräfta” ligger nära varann ljud- eller stavningsmässigt. I så fall skulle jag vilja veta det. Men egentligen spelar det ingen större roll. Det är hur som helst en god historia som bevisar hur trevligt det är med språkkurser.

Vi Kvinnor

När jag städade skrivbordet stod jag plötsligt öga mot öga med henne, den glada omslagsflickan på den trevliga hälsotidningen som drev mig till vansinne förra hösten. Jag vet inte riktigt varför jag sparade publikationen ifråga, möjligen för att ha nåt att reta upp mig med inför olika slag förhandlingssituationer på jobbet. Jag fick den tryckt i min hand på förra årets bokmässa i Göteborg – inte i ordets Gutenbergska bemärkelse, men tidningsutdelardamen var verkligen hjärtligt handfast i sitt tidningsutdelande. När det gällde mig, vill säga. Den oäkta hälften som gick alldeles bredvid hoppade hon över med en kommentar som gick ut på att ”hihi, den här är inte till dig”. Om XXX – av någon outgrundlig anledning – skulle stå på en offentlig plats och dela ut Lektyr skulle jag förmodligen säga ungefär likadant till de förbipasserande damerna.


Denna hälsotidning riktar sig alltså primärt till kvinnor. Jag förstod först inte riktigt varför: också män har väl en hälsa, antar man. Men sen började jag fatta misstankar om vad ”könsperspektivet” beror på. Jag kommer att reta halva Mellansverige på mig när jag väl kommer till saken, men jag jobbade själv upp ett hyfsat blodtryck över det här när det begav sig så det blir bara rättvist.

Det hela började med en ledare, skriven av en karl men på det fina gamla temat ”magisk kvinnokraft”. ”…när hon är i sin feminina essens är hon som naturen” är bara ett slumpvalt nedslag. Jag är mycket, MYCKET skeptiskt till det sättet att tänka; jag vill vara skapt som en nors om ett kön är närmare naturen än det andra. Sen kommer en massa reklam, men där är ju i och för sig en ”hälsotidning” med sina preparater inte ett grand bättre än Femina med sina och ingendera kan bevisa att det annonserade har de graal-liknande egenskaper som antyds.

Sen kommer Deepak Chopra, och då börjar jag dra öronen åt mig eftersom jag tycker att han är en kvasivetenskaplig luftgubbe. Sen är det folk som ger boktips, och då talar vi om böcker ”som ser varje människa som ljusets krigare”, slut citat. Sen är det yogaövningar för olika stjärntecken. Sen måste jag lugna mig lite.

Därefter handlar det om drömterapi. Det kunde jag möjligen förlika mig med om det inte handlade om ”symboler”. ”Symboler” får mig ofelbart att tänka på Emma Thompson som den glosögda spådomsprofessorn Trelawny i Harry Potter III. Sen kommer det en insändare om ”bioresonans”. Radannonserna är sedan grädden på moset: änglar, tarot, maraboutspåmän, medier och parapsykologi. Och över alltihopa ligger så att säga ett jämnt lager av mikro-makro-vego-eko-bio-kost, men det känns verkligen som det må vara hänt i den allmänna mentala härdsmältan. Alla som verkligen tror på öronljus, själavandring och tarmrensning mer än på livet självt kan börja skicka ilskna mejl typ nu.

Även om jag är något av en skeptiker brukar jag försöka propagera för det diplomatiska förhållningssättet ”tycker du att det funkar så är det bra”(dvs. det är bra så länge folk inte offrar sin hälsa, sin själsbalans eller tokmycket pengar på alternativt vadetnuär). Vad som blev för mycket för mig denna gång var att jag förutsattes digga detta osorterade ickebevisade just i min egenskap av kvinna. Den oäkta hälften förutsattes INTE digga eftersom han är man. Dom här jobbiga fyrkantiga traditionella männen som inte är i Fas med Naturen utan envisas med att försöka tänka, kanske t.o.m. rationellt, dom förstår inte den här tidningen. Men det gör Vi Kvinnor. Hrmpf, säger jag. På mitt medfött naturliga sätt.

Att ändra sin ursprungliga åsikt

... en nyårsspalt från vid pass 2005, som synes ...

Om jag är riktigt underrättad är det så här års man ska göra bokslut, också i livet och med tillvaron. Oavsett vad man tycker om de klassiska nyårslöftena ligger det något i att det är lättare att introducera vanor per 1/1. Det verkar redigt på något sätt, som något som Per Nuder skulle gilla.


Jag känner folk som planerar att börja föra olika slags dagböcker (väder-, mat- o.d.) på nyårsdagen – det låter intressant, men minst lika intressant ska bli att se hur mycket som är skrivet i dessa böcker den 31/12 2005. Mitt första nyårslöfte har också med skriverier att göra, men i betydligt mer verklighetsanpassad skala. Jag har börjat inse att varken lägenheten eller lanthemmet kommer att förändras om inte vi som bor där griper in och att få är de väggar som tapetserar sig själva på eget initiativ. Jag vågar inte formulera konkreta nyårslöften kring t.ex. den flagnande lekstugan, men jag har tänkt åstadkomma en prioriteringslista över vad som bör åtgärdas den närmaste dekaden. Så långt kan jag sträcka mig. Själva listan är mitt löfte. I övrigt – tja, Orsa kompani.

Men säga vad man vill om omålade lekstugor, människor är dom ju inte. Man får inte glömma medmänniskorna, och nyårslöfte no 2 har med dem att göra. Under 2005 har jag för avsikt att lägga mig till med en vana som jag beundrar hos medmänniskorna, framförallt hos dem som mejlar om sånt som jag skriver i mina krönikor. Det gläder mig att de är många och att de är snälla (alla tycker inte som jag men försvinnande få är ovettiga), men det jag beundrar dem för är initiativet att de faktiskt mejlar. Att vika tre minuter för att få iväg ett par rader till en okänd som har skrivit, sagt, sjungit, målat, spelat, brytt sig om eller tagit strid för något – det är något stort i detta lilla. Jag vet inte varför jag aldrig gör sånt fast jag så ofta tänker att jag skulle.

Jag har alltså en ”Sparat”-mapp full med folk som jag beundrar just för att jag har fått mejl från dem, men en av dem, X, beundrar jag ändå mer än de andra. Vi hade ett meningsutbyte i gränslandet mellan åsikt och sakfråga utifrån en krönika. X mejlade mig och sa att jag hade fel. Hon framförde en handfull stringenta argument, mycket trevligt och verserat. Jag läste och begrundade men stod fortfarande fast vid mitt ursprungliga tyck. Jag returnerade motargument plus lite kringtext (och hoppas att jag också lät trevlig och verserad).

Två dagar senare hade jag svar. ”Jag har aldrig tidigare sett dessa sidor av saken”, skrev X. ”Ingen har förklarat det på detta sätt förut, men sättet du uttrycker det på gör att jag har ändrat min ursprungliga åsikt.”

Man är ju inte en större ande än att man blir hyggligt mallig av dylikt, men när malligheten hade slagit av sig hade jag kvar något mer salongsfähigt: respekt. Mejlet från X är bevis för att det finns människor som inte bara kan ändra sig utan också tillstår det utan vidare spisning. Inte minsta lilla spetsiga adverb, inget väl inlindat tjuvnyp – bara ”jag har ändrat min ursprungliga åsikt”. Jag har mejlväxlat med den personifierade prestigelösheten. Och betänk att hon också hör till den ovannämnda människotypen som tar sig tid att reagera och höra av sig …

X är min personliga Årets svensk. För att återknyta till temat nyårslöften: jag kommer aldrig att kunna bli som hon, men jag lovar att jag gärna skulle vilja vara.

Tillåter mig att tipsa om "Goda sanningar" ...

... en riktigt intressant antologi, och det säger jag inte bara för att jag har skrivit en artikel i den.

http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=266&func=show_i&product_id=4136

Kvinnor, män och matematik

Månadens tema tycks vara insikten om egna tillkortakommanden. Den som läste min drapa på samma plats förra veckan fick sig till livs en portion forskning som förklarar Idol 2004-syndromet, alltså varför folk som är riktigt dåliga på något så ofta tror att de är duktiga. (Svaret är, inte alldeles överraskande, att det helt enkelt beror på att dom är så dåliga.) Och inte hann jag mer än knacka ner den sista punkten i förra spalten förrän jag kom över fler spännande upplysningar om kompetens och tillkortakommanden. Jag kan inte riktigt hålla truten om detta förrän jag har bibringat världen också dem.


Den som upplyste mig den här gången är en väldigt skojig och intressant professor som heter Kimmo Eriksson. Han kan tala om matematik så att en inbiten humanist vill avsvära sig hela sin bana, och nu har jag hört honom berätta om hur förväntningar påverkar folks prestationer.

Det handlar om män, kvinnor och matematik, ett tema som i sig är intressant eftersom så många tror att vilken slumpvald karl som helst räknar bättre än ett lika slumpvalt fruntimmer. (Nyligen hörde jag en skolforskarmänniska sucka djupt och tungt: ”Varför vill alla diskutera könsskillnaden som inte finns i matte när ingen vill lyssna när man berättar att pojkarna snart är totalt frånåkta i svenska?”) I skolan är flickorna något bättre i matte, men ju högre upp i matematiken/utbildningsväsendet man kommer desto färre kvinnor hittar man, och det tycks inte egentligen bero på kvinnors bristande begåvning. Om jag har fattat rätt finns det fler män än kvinnor som är matematiska genier och fler män än kvinnor som är direkt urusla i matematik. Skillnaden därutöver är liten.

Ändå ”vet” vi att kvinnor generellt räknar sämre än män. (Vi ”vet” så mycket nu för tiden – jag lutar mer och mer åt att de där citattecknen är samtidens största problem). Och här kommer Intressant fakta nr 1: Om man tar en könsblandad grupp mattestudenter och ger dem ett prov med instruktionen ”här har ni ett prov där män och kvinnor presterar lika” så går det ungefär lika bra för alla. Om man däremot säger att ”här har ni ett prov som kollar skillnaderna mellan mäns och kvinnors prestationer” blir kvinnorna vips sämre. Och vi talar alltså om samma prov. Det enda som skiljer är vad testledaren säger, och man behöver inte ens säga att han tror att det ska gå sämre för kvinnorna.

Sen kommer Intressant fakta nr 2: Det handlar kanske egentligen inte om manligt och kvinnligt. Det går nämligen att ta grupper med bara män och uppnå samma resultat genom att låta utsagan handla om etnicitet. Om man låter s.k. vita manliga matematiker veta att provet ska utvisa om det finns skillnader mellan dem och asiater blir de nämligen märkbart sämre – framgångsrika asiatiska matematiker är enkelt uttryckt fler och bättre.

För mig landar det här i att man blir dummare om man är rädd att bli vägd och funnen för lätt (men jag antar att professorn kan sammanfatta det elegantare). Det stämmer rätt bra överens med mina egna lekmannaobservationer. Om jag fortfarande hade varit lärare hade jag gärna velat prova att slumpvälja en ny klass och berätta för dem att jag aldrig förr hade sett en samling så intelligenta människor bara för att se hur det skulle påverka dem. Jag törs nästan lova att det hade givit resultat också åt det hållet.

Jag törs också nästan lova att jag nästa vecka ska försöka skriva något lättsamt om snöröjningen eller så. Det finns en gräns för hur mycket forskning man kan begära att medmänniskorna orkar höra om.

(Den här skrev jag för minst en handfull år sen och läste bara i förra veckan en text som refererade till prexis samma sak. Jag var tvungen att gräva fram den, helt enkelt, och den var fortfarande lika intressant. Det har dock ingenting med mig att göra.)

Ja'nte dö

... som Mormor Vädervax säger (den som inte läser Terry Pratchett uppmanas att skyndsamt göra det)

Radioskuggan här har ett antal förklaringar, men samtliga är högst prosaiska saker, typ "jag blir aldrig riktigt sams med blogger-formatet och tycker det är så knöligt så det t.o.m. tar emot att uppdatera" och "detta är huvudsakligen ett textarkiv och jag börjar få ont om tillgängliga, digitala texter" för att inte tala om "eftersom det är just ett textarkiv börjar jag dessutom få svårt att hålla rätt på vilka texter jag har lagt upp tidigare".
Vem vet? Det kanske slutar med att jag får lov att börja realtidsblogga, så att säga ...

Men när jag nu väl sitter här ska jag lägga upp ett lager av torsdagar, i alla fall.

PS: Tack alla ni som har hört av er (med Siv, Skaffaren och Agne i täten; whatever would I be without you? :-)! Att någon saknar en är, sådär i allmänhet men kanske på en blogg i synnerhet, ungefär den finaste komplimang man kan få.