torsdag 25 september 2008

Management by metaforer (2008)

Är man chef så är världen full av böcker som vill en väl. Det kommer en ny störtflod av managementlitteratur varje säsong och allt är alltid nytt och fräscht men samtidigt välbeprövat och effektivt. Häromsistens var jag på en föreläsning om coachande ledarskap, och den välmente föreläsaren började med att fråga publikum varför just det är så aktuellt just nu. Jag fruktade att någon skulle säga sanningen (”ja hörru Staffan, hade det inte varit den här dagsländan så hade det varit nån annan”) men givetvis var det ingen som gjorde det. Och givetvis finns det en hel del som är bra med coachande ledarskap, för alldeles vansinniga är i regel inte ens managementflugor.

Eller nja och njo – en del kanske trots allt är det. Eller också kan man uttrycka det som att somligt lämpar sig särskilt väl att hämningslöst raljera över. Och det jag senast läste om var ungefär management by metaforer. Det verkar som att det finns en kille – det är alltid en kille – som har skrivit en bok om hur man löser jobbproblem med metaforer. Om en medarbetare har missbruksproblem berättar man att han ”sågar av den gren han sitter på” och detta antas hjälpa; jag vet inte hur men nåt trick finns det väl med det hela. Om någon brister ut att ”du kränker mig hela tiden, du är som ett tåg som kör över mig” så ska man glatt konstruktivt svara ”Om du går upp och sätter dig i tåget och åker med oss andra, så riskerar du aldrig att bli överkörd” (och strax därefter är jag rädd att man skulle bli ett ärende för facket och personalavdelningen på grund av sina allvarliga empatiska brister). Om någon säger att ett samtal känns som att sitta i en domstol bollar man snabbt tillbaka en spetsfundighet om att man vill att det ska kännas som om man är vederbörandes försvarsadvokat – som synes bygger modellen på att man omger sig med välformulerade människor som servar upp snygga metaforiska bollar färdiga att ta på volley.

Och slutligen min personliga favorit: om någon är missnöjd med sin löneförhöjning ska man pedagogiskt lugnt berätta att om man singlar slant tre gånger och får klave tre gånger så kommer det att kännas orättvist, men om man singlar tusen gånger får man statistiskt sett rätt ungefär hälften av gångerna. Jag tror mig veta tillräckligt om världen, människorna och löneförhandlingar för att ana mig till att även detta kan leda till att man rätteligen blir ett fackligt ärende: det är väl sisådär att säga till sina medarbetare att vänta du bara, om ytterligare tusen lönerevisioner har nog slumpen gjort att du också har fått lite med.

Kan vi inte lova att vi idag går ut i tillvaron och hjälper och leder våra medmänniskor medelst metaforer? Konsulterar man Wikipedia om metaforer får man sig till livs det klassiska exemplet ”min ros, jag älskar dig!” och sådana spontana utsagor kan onekligen göra omvärlden lite mer lätthanterlig. Därefter listas i nämnd ordning mansgris, skata, skräcködla, luspudel, stolpskott och snedseglare, och säga vad man vill om dessa uttryck men de är intressanta ur managementperspektiv (jag är misstänker att man i vida kretsar skulle kunna bli omtalad som till exempel något av detta om man körde den där löneargumentationen om slantsingligen).



En gång i världen var jag med i ett studentspex där en lång harang av metaforer om att någon hade tagit ner skylten, ställt undan tofflorna och fiskat sik på grannens tomt avbröts av ett bryskt ”han är död” med emfas på varje stavelse. Lite så känner jag det. Det är oftast lika bra att kalla en spade för en spade.

torsdag 18 september 2008

I andra i TIrolen 9 dgr (2007)

Mitt skrivbordsunderlägg är ungefär som Pandoras ask fast roligare. Rent reflexmässigt stoppar jag intressanta urklipp därinunder – jag vet inte varför, det bara känns rätt. När underlägget inte längre ligger på skrivbordet utan på en stor hög av bråte vittjar jag, och vid det senaste fiskafänget i makulaturhögen skrattade jag opassande högt åt en bunt annonser som jag hade glömt att jag mindes (överkänsliga personer varnas, somligt rör sig också om opassande företeelser).

Den första är ett stilistiskt konststycke som presenterar ett för mig nytt sätt att se på livet. Jag ber att få återge det in extenso minus firmanamnet: ”Poetry of Silver. Trend Collection Spring 2007. X Satin. X tillför verkligen något nytt till ditt badrum. Silkeslena X med sin diskreta design får med Poetry of Silver en extra touch av silvergrå elegans. Trots allt är det faktiskt de små detaljerna som gör den stora skillnaden.”



Man kan tro att detta handlar om badlakan i egyptisk bomull, men, kära vänner, det rör sig i själva verket om vad som profant skulle kunna beskrivas som skithuspapper. Visst kan man shoppa sig lycklig, men hur mycket rikare kan egentligen livet bli för att man torkar sig därbak med Poetry of Silver? Jag kan inte, vill inte, annat än tro att detta är ett grymt och ironiskt skämt från reklambyråns sida.

När jag hade smilat klart åt Poetry of Silver hittade jag en annan liten mapp med ett antal annonser som återfanns i ICA-Kuriren en vecka då jag antar att alla datorer löpte amok samtidigt. En av de mer kryptiska återger en bild av en fisk samt rubriken ????fi????? Texten lyder därefter ”löö ööö öö”, slut citat, och har man frågor på det kan man ringa 72-2GG2GGG.



En annan rubrik har fått fler bokstäver men blir ändå inte mer lättläst: ”Öland, römd i gd borti dhövet”. Ett resebolag drog en riktig nitlott och tvingas ståta med inte bara helt oläsliga resor typ ”I inresa till T rnt arT a i ranken” utan dessutom ”I andra i TIrolen 9 dgr” vilket onekligen är tankeväckande.

Den sista annonsen försöker locka folk till en s.k. erotikmässa i Alvik. Såna mässor dyker upp emellanåt och är – jag vet, ty jag har besökt dem – tämligen trista tillställningar. Om detta vore den första insyn folk skulle få i erotiken skulle färre gripa sig an den så helhjärtat, kan man säga: det är ungefär som marknadsafton i Blomstermåla fast en del fnittrar, och klientelet är ungefär detsamma. Denna mässa har dock något extra att erbjuda: ”Special guest star: Mikael Reuter in sex performance”. Kalla mig lättroad, men jag skrattade så jag grät. Humorn förutsätter i och för sig en insikt om den olyckliga personnamnskrocken med Mikael Reuter – det finns uppenbarligen någon sorts erotiker med samma namn, men för mig är det en lärd och värdig medelålders språkvårdare, Finlands representant i Nordens språkråd. Tänk er en annons som försöker locka folk med en liveshow med Horace Engdahl … nä, något så roligt kommer nog tyvärr aldrig mer att hamna under det skrivbordsunderlägget.

torsdag 11 september 2008

Jag vet varför paraplyaralian har sitt namn (2008)

Den här helgen har jag missat den årligen återkommande ”Kropp och Själ Mässa”, slut citat, som den patologiskt minnesgode möjligen vet att jag har skrivit om för längelänge sen. Där får man lära sig massor av saker som man inte kände till och möjligen inte heller behöver veta; det är aurafärger, totemdjur och energier och inte minst ett test som syftade till att upptäcka vitaminbrist och bestod i att offret fick lägga olika pillerburkar mot magen medan själva … experten … provade vederbörandes armstyrka vid olika burkars magkontakt. Om det låter förvirrat är det ändå intet mot själva uppträdet.

Jag är alltså inte sådär jämrans imponerad av new age. (En gång fick jag ett skällbrev om det som gick ut på att det ändå är bättre än att folk knarkar och hetsbantar. Det är ganska sant men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite som att gilla näsblod bara för att det inte är ebola.) Men i år har jag verkligen missat Kropp och Själ Mässan, det är inte bara det att jag inte var där. Det hade varit toppen med åtminstone några teorier om vad som har hänt med mina blommor på jobbet.

Jag har en massa blommor på jobbet – eller rättare, jag har haft. De är av olika sort och ålder och jag har alltid skött dem likadant (vi tar det här grundligt så att ni verkligen får alla fakta i målet). Det var ett par penningträd, en paraplyaralia, en saintpaula, ett par benjaminfikusar och lite annat smått och blandat. Denna minidjungel har jag flyttat med mig inom huset två gånger tidigare: från sydvästfönster till nordostfönster till österfönster … och sen fem meter längre bort i samma fönsterrad i ost. Och det är den sista miniflytten som har fått saker att hända. Och det är här jag börja misstänka att jag hade kunnat få hjälp på den där trolldomstillställningen.

Plötsligt vek alla blommor ner sig nästan samtidigt och i snabb takt. Jag begrep varför paraplyaralian har sitt namn: en morgon såg den ut exakt som ett hopfällt paraply. Sen tappade den stillsamt sorgset två blad om dagen tills den istället blev till en liten snöstör. Penningträden har tidigare varit ett par riktigt anabola exemplar som somliga har komplimenterat mig för med det skrockfulla inpasset att så länge dessa växter håller stilen kommer det inte att fattas mig pengar. Det känns ganska visset (häpp!) nu när de har fällt inte bara blad utan gren efter gren, inifrån ruttnade på ett riktigt spektakulärt sätt, så nu är det väl bara att invänta fogden och fordringsägarna. Saintpaulan har förvandlats till något litet dammtussliknande, snipp snapp snut så var den också slut. Alla benjaminfikusar jag någonsin har ägt har med jämna mellanrum fällt löv som gamla labradorer i mars, ursäkta den blandade metaforen, för att åter vara i nyskick några månader senare, men på jobbfikusarna den här gången rasade allt av och så var det med det. De står fortfarande kvar som lugubra installationer över tidens flykt.

Och då till själva frågan: varför? Inget har hänt, bortsett från femmetersflytten. Men det måste ju vara nånting. ”Currylinjer”, muttrar en kollega som brukar passera. ”Du sitter på ett currykors”. ”Gammal indiansk begravningsmark”, påstår en annan som förmodligen minns Jurtjyrkogården. ”Klart fall av feng shui, prova att flytta papperskorgen eller nåt”, sa en tredje. Själv kan jag inte ens gissa, men den som har några besvärjelser på lut kanske kan mejla över dem? Och för all del, även den som har konkreta kunskaper om krukväxter är välkomna med kvalificerade gissningar.

torsdag 4 september 2008

Nya tiders oknytt (2003)

Tiden lider och allt blir bara modernare. Inte ens skrymt och skrock förblir desamma. På samma sätt som man knappt ser en enda T-Ford i trafiken är det sällan någon numera ser ett skogsrå ens ute i skogen, och det sistnämnda kan ju lika gärna kunna bero på att skogsråna också har gått ur modet som på att de inte fanns förut. Efterfrågan på fruntimmer med rävsvans och hål i ryggen har helt enkelt minskat, och ser man en naken karl spela fiol i ett vattendrag bör man utgå från att det är Kalle Moraeus som har kommit på obestånd och gör reklamuppdrag. Men andra vakanser har uppstått och nya tiders oknytt har klivit fram för att fylla dem.

Förra veckan handlade Nemi i Dagens Nyheter om hårtomtarna. Sms:en gick som en löpeld genom den kvinnliga bekantskapskretsen i 08-området, samtliga på temat ”Kolla Nemi idag, jag visste det!”. Hårtomtarna är de små decimeterhöga hotfullt kamförsedda jäklarna som kravlar fram i nattens mörker för att toktupera ens hår – det finns ingen annan rimlig förklaring till att man kan lägga sig med slätt hår för att sen vakna upp och se ut som Young Einstein, om nån mer än jag såg den filmen, efter en rejäl headspin.

Förra hösten publicerade ett av Helsingforsbladen en skämtteckning av Ipodscouten, trots att han minsann inte är något att skratta åt. Ipodscouten sitter i botten på fickor och handväskor och slår konstfärdiga knopar av hörlurssladdar. Jag känner honom och jag hatar honom. Det där med allmänna tåtar som tycks slå knut på sig själva har för övrigt några år på nacken; Ipodscoutens företrädares existens påvisas bland annat av Jerome K Jerome i Tre män i en båt när han skriver om draglinor till Themsenbåtar. Man kan linda upp en draglina ömsint, som gällde det att ta linnelindorna av en nyfödd tronföljare, och låta två personer sträcka ut den mellan sig rakt över en åker – vänder dessa personer ryggen till i två minuter så ligger där sedan något ihoptvinnat som ser ut som en illa hopkommen dörrmatta.

Kåsörtaxen, som ligger här bredvid och tittar under den lugg han inte har, vill antyda att han ibland baktalas i dessa spalter. Han låter hälsa att han för egen del är välbekant med filtälvorna som kommer och klipper små runda hål i hemtextilier. De är som malar men mycket större, menar han, och han gör sitt bästa för att jaga bort dem men lyckas inte alltid. Jag tror vad jag vill om den saken. Och även om kåsörtaxen är en på alla sätt förträfflig liten hund är hans andedräkt inte alltid såsom ros och hallontårta, och det får mig osökt att tänka på Dieselmannen som under vissa omständigheter och understundom hemsöker folk under småtimmarna och bevattnar deras snarköppna gap med dieselolja. När baksmälleexperten Napoleon Lindeman talar om känslan av att någon nattlig varelse har använt nämnda gap ”som avträde eller krematorium” är det i själva verket Dielsemannens verk han begrundar. Enligt vad jag har hört sämre människor berätta.

Fast det är ju inte alltid som oknytten helt humant låter en slumra vidare. Kanske far John Blund fortfarande omkring och söver folk genom att låta som Lennart Swahn i falsett, men jag har en mer engagerad relation till hans onda kusin Ville Väck som kommer flygande i vargtimmen och bryter upp ens ögonlock och tvingar en att vakna och helt seriöst börja oroa sig över problem typ vad man ska köpa i julklapp åt svärmor 2012.

Och antagligen finns det också någonstans ett väsen som kan uppfinna klatschiga slut på insiktsfulla kåserier. Dock inte i närheten just nu.

måndag 1 september 2008

Nina är en hyvens brud (2008)

Det är illa roligt nuförtiden när man kan köpa lösa låtar för en spottstyver på Internet, för man hittar så mycket gammal skojig musik som man hade glömt bort att man kom ihåg. Häromveckan hittade jag ABBA:s ”Nina pretty ballerina” som gick varm på radion är jag var tre äpplen hög men som jag knappast har hört sen dess. Nu har jag laddat ner den och lyssnat på den tjufjorton gånger och upptäckt att den inte blott fortfarande är en klatschig dänga utan också en filosofisk betraktelse över en mänsklig egenskap som tyvärr alldeles håller på att gå ur mode.

Detta epos handlar alltså om Nina, vilket ju inte är mer än man kan vänta sig. Varje dag är hon på väg till kontoret och, försäkrar Agneta Fältskog, you can see her when she catches the train (du kan alltså se henne när hon hinner med tåget). Hon, det vill säga Nina, är bara ett ansikte bland miljoner ansikten men hon är fortfarande ”very special” och dessutom har hon en hemlighet: på fredagkvällarna blir hon alltså ”Nina pretty ballerina”. Dansgolvets drottning och lite som Askungen och alltsammans är veckans höjdpunkt. (Inom parentes kan jag dela med mig av reflektionen att detta med ballerina faktiskt förbryllar och bekymrar mig nu när jag har specialstuderat lyriken: jag trodde hon var en discobrud men det låter ju faktiskt som om det antyds att hon gör slumpmässiga inhopp – häpp – vid till exempel Operabaletten.)

Ungefär detta får man veta av första versen. Andra versen lär oss att nästa morgon är hon tillbaka på kontoret igen (antingen fanns det inte lediga lördagar 1973 eller också jobbar hon bara på ett väldigt jobbigt kontor). Sen följer en hel vecka av tidiga morgnar och där på kontoret sitter Nina och är tyst och trist, men så blir det fredag igen och hon blir ånyo – tja, ballerina (vi kan väl vara överens om att vi inte har riktig kläm på hur det ligger till med det där). Men det verkligt klipska med Nina är hennes konstaterande i första refrängen när hon tråder dansen: ”this is the part she would like to play / but she knows the fun would go away / if she would play it every day”. Hon inser att om hon hade så här roligt jämt, så hade hon aldrig roligt. Just så är det alldeles för få som är, skulle jag vilja påstå.

Jag minns en kille som jag såg på teve som skulle må väldigt bra av att vara lite mer som Nina (eller åtminstone skulle jag må bättre då för jag skulle inte vilja klå upp honom, vilket jag vill så länge han är som han var i intervjun). Han hade gått någon diffus skapande kultur-utbildning för några år sedan och därefter aldrig haft ett jobb. ”Men kan du inte ta ett annat jobb så länge då?” frågade reportern. ”Skulle aldrig falla mig in”, sa den skapande kultur-arbetaren som alltså aldrig hade skapande kultur-arbetat en dag av sitt liv. Han hånflen när han sa det. Han hade aldrig hört något så dumt som tanken på att jobba med något annat än skapande kultur. Jag hoppas att han hade en rik hustru/make/far/mor som försörjde honom, för om jag är med och gör det via nån sorts trygghetssystem så vill jag klå upp honom ännu mer. Jag är, govänner, varken fin eller ädel.

Nina gör precis tvärtom, hon. Hon har liksom så många av oss andra insett att vissa saker är så pass roliga att det inte är meningen att man ska försörja sig på dem (detta kan tolkas som ett ekivokt skämt eller som en djupt filosofisk utsaga, välj själv). Hon har ett hederligt jobb och dansar sig lycklig, men inte samtidigt. Uj vad jag gillar henne för det!