Världen förändras hela tiden, men det är ändå svårt att veta när saker och ting verkligen är annorlunda och när det egentligen är man själv. Typexemplet på det senare är stenarna där barn man lekt, för att inte tala om träden där barn man klättrat eller backarna där lådbil man åkt (det är inte lätt att lyckas få Heidenstams ande att sväva över varje enskild formulering). Det som verkade gigantiskt 1979 är inte alls lika imponerande i dag, och då kan man ju ta i beaktan att åtminstone träden rimligen borde ha växt sedan dess. Det beror på perspektiv, helt enkelt. Det gör det mesta.
Men jag svär på att somligt trots allt är annorlunda nu för tiden. Allt kan inte bero på hur man själv väljer att betrakta det. Till exempel hävdar jag att parkbarbarer och sopklåpare har ökat i antal och slappnat i sin medmänsklighet under det senaste decenniet, och jag tror det är värre än någonsin förr denna vår.
Vi bor invid ett av 08-områdets, kanske rikets, allra mest älskade och befolkade naturområden i urban miljö. Folk i stora horder vallfärdar alltså hem till oss, eller i alla fall nästan, för att grilla, äta picknick och halsa ljummet rosévin ur tetra. Även det allra närmaste närområdet runt (trettonvånings)pörtet är fullt av grillplatser, bänkar och gräsmattor som inbjuder till picknickfiltars från Clas Ohlson utbredande. Och allt detta kunde ju för all del vara trevligt om det stannade vid ett frenetiskt folkliv. Jag tillhör den minoritet som tycker att grillos luktar gott och att glada skratt – ja, till och med sliriga promilletrubadurers systematiska misshandlande av Cornelis – kan vara trevliga inslag i vardagen (åtminstone fram till max 23:45, något tidigare vardagar). Men jag står inte ut med parkbarbarer och sopklåpare.
Människor är rent allmänt slarvigare med sopor och skräp på allmän plats numera. Jag vet inte om det är den stränga sopsorteringen som råder hemma hos folk, så att säga, som får dem att fly ut i gatubilden och preja offentliga papperskorgar fulla med hushållssopor (på väg till jobbet idag såg jag en papperskorg där någon hade försökt trycka ner ett tomt ekonomipack tvättmedel i en öppning på 15 x 15 centimeter). Och lägg så picknicksäsongen till detta. Tomflaskor till förbannelse – jag räknade till 48 stycken under en annan papperskorg igår, uttjänta engångsgrillar, halvtomma potatissalladslådor, chipspåsar, fruktskrutt och -skal, kotlettben, begagnade preventivmedel, läskburkar, snusdosor, glasspapper, fimpar och alla övriga sorters lämningar som uppstår efter att en samling svenskar har haft en trevlig afton i naturen. I min egenskap av matte måste jag också anföra särskilda invändningar mot att det alltid, alltid ska grillas kyckling och fläskkarré – som bekant får hundar av invärtes hälsoskäl inte äta ben som börjar med F, till exempel Fläsk eller Fågel, och det är så jobbigt att var femtionde meter behöva göra mammakrokfinger inne i gapet på kåsörtaxen för att hindra honom från att glufsa i sig förföriskt utspridda rester efter stekt gris och fjäderfä.
Men det värsta av allt är själva inställningen: parkbarbarerna och sopklåparna expanderar sitt livsrum på min, och taxens, och grannarnas, och hela världens bekostnad, till fromma för blott råttor och måsar. De måste rimligen tycka att det är viktigare för dem att slippa ta hem sitt eget skräp än för oss andra att slippa bo i en soptipp. Det är ytterst sällan jag känner mig ”kränkt”, men när jag vadar upp till fotknölarna i lata människors skulor – ja, det är snudd på.
torsdag 25 juni 2009
torsdag 18 juni 2009
Fler åsikter angående missssommar (2009)
Man kan ha många åsikter om midsommar. Jag har tidigare berättat om E som hänvisar till tilldragelsen ifråga som ”misssommar!” uttalat med samma tonfall som ”dra åt helvete” – hon är en s.k. inbiten singel som trivs fint med sitt liv under hela året utom just då omvärldens krav på romantik, tvåsamhet och familjeliv står henne mer än upp i halsen. Jag känner andra, också kvinnor, som älskar midsommar mer än sig själva och går upp i atomer över att barna ska ha konstfärdiga kransar och det ska hoppas grodor och varas lyckliga tills hela stämningen är spänd och nervös och alldeles för många, inklusive i regel de själva, börjar gråta.
Själv är jag neutralt positiv. Det är egentligen bara en sak jag ställer mig tvekande till: kombinationen av vad man äter och hur man äter det.
Midsommar är enligt min erfarenhet ofta en sån där kompis- eller storfamiljsfest där det kan vara rätt många tillresta barndomsvänner och/eller generationer närvarande. Det beror troligen på just årstiden: man får ju lätt en vision av att det är så Enkelt att Träffas Allihop när man kan Sitta Ute (och det vet vi ju hur det brukar gå: min absolut mest kongeniala midsommarbild är av ett treårigt kusinbarn som sitter på en utemöbel med nosen precis stickande fram ur en drypande regnkapuschong medan hon, lugubert och med en sån där luttrad tusenårsblick som barn kan ha, gnager på en prinskorv med takdropp). I sådana sammanhang känns det grymt att lägga all matlagning på värdfolket och alltså blir det knytkalas. Och naturligtvis ska det ändå vara sån mat som det ska vara. Och det betyder att det blir precis likadant vartenda år.
För det första blir det alltid nåt fel i synken av vem som tar med och gör vad, det spelar ingen roll om det är en strateg och logistiker av kalibern min kompis M som styr upp det. Hon skulle ha kunnat göra hedervärda insatser vid Lützen eller vid annat valfritt fältslag, men hon kan ändå inte undanröja risken för att fyra fruntimmer plötsligt står i varsitt hörn och hackar rödlök. Det finns en universell princip som gör att man alltid när man sätter sig till bords har en liter hackad rödlök till sitt förfogande men ingen gräslök. Dessutom har man sällan erforderliga resurser tillhands, typ de fyra köksspisar som egentligen skulle gå åt, eftersom man oftast är i någons sommarstuga där det knappt finns el och vatten. Därför bestämmer man att den som har längst att resa ska ta med sig den mest intrikata och komplicerade maträtten, modell en svampomelett på 1,5 kvadrat som ”bara ska värmas” men som oftast välter ner i en babyresesäng i bagageutrymmet på Volvo Kombin i första kurvan efter att man har svängt ut hemifrån.
Vidare spelar det ingen roll vad M eller annan befälsperson har meddelat: alla har räknat olika på det att det snart visar sig att man har lax till något mindre än en grupp, sill till en pluton, korv till ett kompani och potatis till ett helt regemente, för att fortsätta bygga ut militärmetaforen, samt att man är femton personer. (Sen är det alltid nån galopperande galning som har tagit med sig discosill med smak av frukt, bär, barbecue och pepparmint eller vilket blommande vansinne som nu råkar vara modernt för året och handgemäng uppstår när alla desperat kastar sig ner i den enda matjesburken.)
Nej, skulle man styra upp midsommar på ett enda sätt så vore det genom att införa den traditionella pastasalladen. Alternativt hämtpizzan. I övrigt tycker jag att det är en i stort sett okej högtid.
Själv är jag neutralt positiv. Det är egentligen bara en sak jag ställer mig tvekande till: kombinationen av vad man äter och hur man äter det.
Midsommar är enligt min erfarenhet ofta en sån där kompis- eller storfamiljsfest där det kan vara rätt många tillresta barndomsvänner och/eller generationer närvarande. Det beror troligen på just årstiden: man får ju lätt en vision av att det är så Enkelt att Träffas Allihop när man kan Sitta Ute (och det vet vi ju hur det brukar gå: min absolut mest kongeniala midsommarbild är av ett treårigt kusinbarn som sitter på en utemöbel med nosen precis stickande fram ur en drypande regnkapuschong medan hon, lugubert och med en sån där luttrad tusenårsblick som barn kan ha, gnager på en prinskorv med takdropp). I sådana sammanhang känns det grymt att lägga all matlagning på värdfolket och alltså blir det knytkalas. Och naturligtvis ska det ändå vara sån mat som det ska vara. Och det betyder att det blir precis likadant vartenda år.
För det första blir det alltid nåt fel i synken av vem som tar med och gör vad, det spelar ingen roll om det är en strateg och logistiker av kalibern min kompis M som styr upp det. Hon skulle ha kunnat göra hedervärda insatser vid Lützen eller vid annat valfritt fältslag, men hon kan ändå inte undanröja risken för att fyra fruntimmer plötsligt står i varsitt hörn och hackar rödlök. Det finns en universell princip som gör att man alltid när man sätter sig till bords har en liter hackad rödlök till sitt förfogande men ingen gräslök. Dessutom har man sällan erforderliga resurser tillhands, typ de fyra köksspisar som egentligen skulle gå åt, eftersom man oftast är i någons sommarstuga där det knappt finns el och vatten. Därför bestämmer man att den som har längst att resa ska ta med sig den mest intrikata och komplicerade maträtten, modell en svampomelett på 1,5 kvadrat som ”bara ska värmas” men som oftast välter ner i en babyresesäng i bagageutrymmet på Volvo Kombin i första kurvan efter att man har svängt ut hemifrån.
Vidare spelar det ingen roll vad M eller annan befälsperson har meddelat: alla har räknat olika på det att det snart visar sig att man har lax till något mindre än en grupp, sill till en pluton, korv till ett kompani och potatis till ett helt regemente, för att fortsätta bygga ut militärmetaforen, samt att man är femton personer. (Sen är det alltid nån galopperande galning som har tagit med sig discosill med smak av frukt, bär, barbecue och pepparmint eller vilket blommande vansinne som nu råkar vara modernt för året och handgemäng uppstår när alla desperat kastar sig ner i den enda matjesburken.)
Nej, skulle man styra upp midsommar på ett enda sätt så vore det genom att införa den traditionella pastasalladen. Alternativt hämtpizzan. I övrigt tycker jag att det är en i stort sett okej högtid.
torsdag 11 juni 2009
Jag betraktade honom eftertänksamt, den grillande mannen. Anledningen var just den att han grillade, och det var tankeväckande ur två aspekter. Han satt i utkanten av Pelousen i Hagaparken, den stora vackra gräsmattan framför Koppartälten, och han hade en stor präktig klotgrill framför sig. Jag kan inte begripa annat än att han hade släpat den med sig på buss 515 från Odenplan, alternativt – och detta vore nästan ännu märkligare – skjutit den framför sig på de små vingliga hjulen från något av de närliggande bostadsområdena som en barnvagn eller ett positiv.
Lika tankeväckande var ändå att han alls satt där, entusiastiskt pustande och frustande över kolen så gnistorna rök över nejden, under en helg då man måste vara analfabet för att inte begripa att det rådde eldningsförbud i hela 08-området. Faktum är att man till och med måste vara oförmögen att tolka symboler: de vänliga dagstidningarna brukar illustrera väderkartorna med mycket tydliga symboler med överkorsade flammande brasor. Dessa påbud berörde uppenbarligen inte den här mannen. För honom var eldningsförbud något som gällde andra, något som gällde pappskallar. På en direkt fråga är jag övertygad om att han hade svarat något i stil med ”men jag eldar ju försiktigt” (på vilket jag hade svarat pyttsan; ”över nejden” som sagt).
Man ser dem allt som oftast, de där som betraktar lagar, regler, förordningar och tyvärr även sunt förnuft som rekommendationer för pappskallar men inte just dem. Jag har hört att en namnkunnig speedwayförare på 80-talet torgförde åsikten att det borde finnas två hastighetsgränser: en för dem som kan köra bil och en för dem som egentligen inte kan men kör ändå. Det är en intressant tanke som är dels god, dels dålig, men det finns hur som helst rätt många som tillämpar den praktiskt.
Jag har berättat det förut, men jag glömmer henne inte: den unga chica kvinnan som på ett varuhus i Helsingfors bestämt placerade sin chihuahua mitt på skylten ”Vi får inte vara här” som satt på en disk på avdelningen för husdjurstillbehör. Sen dess har jag också träffat en dvärgtax i en väska på K-rauta och en yorkshireterrier på Ikea. Kalla mig konservativ, men jag tycker inte att det är riktigt okej så länge det inte går an att drälla omkring därinne med en tankspridd Sankt Bernhard. Dessa hundägare tycker antagligen att det är tillåtet för dem (och deras ”snälla” hundar) men inte för pappskallar.
Hundägare är för övrigt ett rart släkte i ordets dubbla bemärkelse, törs jag säga emedan jag är en själv. Ingenstans får man låta vovven springa lös under sommarhalvåret då naturen är en enda stor kindergarten – men om man för det på tal för dem som låter sina storpudlar och varghundar galoppera fritt i snåren, utom synhåll halvtimmesvis, åberopar de att de ju kan kalla in sin hund vilket ögonblick som helst. ”Förutsatt att den är på armlängds avstånd och du står och vinkar med en oxfilé”, vill man tillägga, men gör det inte. Man vet att de tycker att kopplingstvång är för pappskallar.
När det gäller dykförbud, bälteslag, hjälmtvång och dylikt är jag ärligt talat inte så kinkig. Det går an att skylla sig själv om man gör en egen riskbedömning och den slår fel. Men om det handlar om att elda upp parker, jaga oskyldiga dräktiga rådjur och sätta smutsiga tass-spår på tresitssoffan Kramfors är det bara att gilla läget: lagar och förordningar gäller inte bara pappskallarna utan även dig. Och din hund.
Lika tankeväckande var ändå att han alls satt där, entusiastiskt pustande och frustande över kolen så gnistorna rök över nejden, under en helg då man måste vara analfabet för att inte begripa att det rådde eldningsförbud i hela 08-området. Faktum är att man till och med måste vara oförmögen att tolka symboler: de vänliga dagstidningarna brukar illustrera väderkartorna med mycket tydliga symboler med överkorsade flammande brasor. Dessa påbud berörde uppenbarligen inte den här mannen. För honom var eldningsförbud något som gällde andra, något som gällde pappskallar. På en direkt fråga är jag övertygad om att han hade svarat något i stil med ”men jag eldar ju försiktigt” (på vilket jag hade svarat pyttsan; ”över nejden” som sagt).
Man ser dem allt som oftast, de där som betraktar lagar, regler, förordningar och tyvärr även sunt förnuft som rekommendationer för pappskallar men inte just dem. Jag har hört att en namnkunnig speedwayförare på 80-talet torgförde åsikten att det borde finnas två hastighetsgränser: en för dem som kan köra bil och en för dem som egentligen inte kan men kör ändå. Det är en intressant tanke som är dels god, dels dålig, men det finns hur som helst rätt många som tillämpar den praktiskt.
Jag har berättat det förut, men jag glömmer henne inte: den unga chica kvinnan som på ett varuhus i Helsingfors bestämt placerade sin chihuahua mitt på skylten ”Vi får inte vara här” som satt på en disk på avdelningen för husdjurstillbehör. Sen dess har jag också träffat en dvärgtax i en väska på K-rauta och en yorkshireterrier på Ikea. Kalla mig konservativ, men jag tycker inte att det är riktigt okej så länge det inte går an att drälla omkring därinne med en tankspridd Sankt Bernhard. Dessa hundägare tycker antagligen att det är tillåtet för dem (och deras ”snälla” hundar) men inte för pappskallar.
Hundägare är för övrigt ett rart släkte i ordets dubbla bemärkelse, törs jag säga emedan jag är en själv. Ingenstans får man låta vovven springa lös under sommarhalvåret då naturen är en enda stor kindergarten – men om man för det på tal för dem som låter sina storpudlar och varghundar galoppera fritt i snåren, utom synhåll halvtimmesvis, åberopar de att de ju kan kalla in sin hund vilket ögonblick som helst. ”Förutsatt att den är på armlängds avstånd och du står och vinkar med en oxfilé”, vill man tillägga, men gör det inte. Man vet att de tycker att kopplingstvång är för pappskallar.
När det gäller dykförbud, bälteslag, hjälmtvång och dylikt är jag ärligt talat inte så kinkig. Det går an att skylla sig själv om man gör en egen riskbedömning och den slår fel. Men om det handlar om att elda upp parker, jaga oskyldiga dräktiga rådjur och sätta smutsiga tass-spår på tresitssoffan Kramfors är det bara att gilla läget: lagar och förordningar gäller inte bara pappskallarna utan även dig. Och din hund.
torsdag 4 juni 2009
Det skas has bikiniångest (2009)
Hur är det, has det bikiniångest? Det skas det has, står det i pressen (betydligt oftare än någon rimligen kan orka läsa). Bikiniångest – eller ska jag säga ”bikiniångest”? – irriterar mig så här års mer än mycket annat, studentflak och fästingar inräknade.
För det första är ”bikiniångest” en konstlad, krystad och skapad neuros. För lite sen berättade jag om den fina fyrfärgshelsidesannonsen i en engelsk damtidning som hade rubriken ”I år ska jag …”, men jag drar en repris: efter detta följde ett antal sannolikt komplett fiktiva kvinnors nyårslöften varav ett lydde ”I år ska jag byta ut tankinin mot bikini”. (En tankini är en tämligen värdelös uppfinning som förenar det sämsta i bikini och hel baddräkt: den består av ett par bikinibyxor och ett långt linne i baddräktstyg och glipar således oskönt obekvämt i midjan samtidigt som man inte får sol på hela ryggen/magen).
Eftersom annonsens syfte var att få folk, jag menar kvinnfolk, att skriva in sig i en bantningsklubb så var den underförstådda logiken att man får lov att ha tankini tills man blir så mager att man liksom har förtjänat sin bikini. Trams och trefalt trams, säger jag, och upprepar att stränder, pooler, plaskdammar, hav, vattengympor, och insjöar är fulla av trevligt runda magar i bikini. Att på allvar tro att någon skulle stirra extra mycket på just ens egen mage i detta gytter av magar tyder på en narcissistisk egofixering som man bör göra sig av med långt innan man skriver in sig i någon bantningsklubb; det är en universell princip att man måste se till att man är lycklig innan man får börja koncentrera sig på att bli smal. ”Bikiniångest” är för folk som har för mycket tid att göra slut på. Andra bekymrar sig för restskatten, skolmaten, klimatförändringen, eurofrågan, sina liktornar eller att missa bussen. Alla dessa frågor är var och en för sig intressantare ”bikiniångest”.
Fast man förstår ju varifrån folk får såna här dumheter. Till stor del kan det härledas till en enda reklamfilm som har retat mjältbrand på mig under hela våren. Av min godhet ska jag undvika att nämna firmanamnet, men jag kan bifoga upplysningen att jag helt rabiat har slutat köpa flingorna fast de egentligen är mina favoriter rent smakmässigt. Det handlar förstås om den här kvinnan som inte har ätit den här fabrikantens frukostflingor (om man tror att några jämrans cornflakes är vad som är skillnaden mellan mitt midjemått och Dita von Teeses är man antagligen lyckligt nylobotomerad, men låt oss inte fastna i den argumentationen). Hon smyger omkring på en badstrand och har ångest över att hon har bikini, kan man anta; hon har väl lagt av tankinin innan hon var mentalt mogen.
Och varför provocerar detta mig, kan man fråga sig? Jo, naturligtvis för att det är ett försök att slå fast att badstrandsångest är normalt och bör hysas av fullkomligt normala människor – så länge de är kvinnor. Cornflakestokan på stranden gömmer sig på ett förment humoristiskt vis bakom diverse saker, bland annat en luftmadrass som bärs av en karl med stöddig ölmage och berömvärd attityd. Han visar inte minsta tecken på ”badbyxångest”, han ska ner till sjön och paddla badmadrass, han. Och givetvis är det han som är den normala, ja föredömliga, i detta scenario. Vad han äter till frukost har jag ingen aning om, men om det är det som har givit honom hans självkänsla och avslappnade nonchalans så tar jag en portion jag också. Och uppmanar dig, medsyster med ”bikiniångest”, att göra sammaledes. Det är ju för guds skull bara en baddräkt.
För det första är ”bikiniångest” en konstlad, krystad och skapad neuros. För lite sen berättade jag om den fina fyrfärgshelsidesannonsen i en engelsk damtidning som hade rubriken ”I år ska jag …”, men jag drar en repris: efter detta följde ett antal sannolikt komplett fiktiva kvinnors nyårslöften varav ett lydde ”I år ska jag byta ut tankinin mot bikini”. (En tankini är en tämligen värdelös uppfinning som förenar det sämsta i bikini och hel baddräkt: den består av ett par bikinibyxor och ett långt linne i baddräktstyg och glipar således oskönt obekvämt i midjan samtidigt som man inte får sol på hela ryggen/magen).
Eftersom annonsens syfte var att få folk, jag menar kvinnfolk, att skriva in sig i en bantningsklubb så var den underförstådda logiken att man får lov att ha tankini tills man blir så mager att man liksom har förtjänat sin bikini. Trams och trefalt trams, säger jag, och upprepar att stränder, pooler, plaskdammar, hav, vattengympor, och insjöar är fulla av trevligt runda magar i bikini. Att på allvar tro att någon skulle stirra extra mycket på just ens egen mage i detta gytter av magar tyder på en narcissistisk egofixering som man bör göra sig av med långt innan man skriver in sig i någon bantningsklubb; det är en universell princip att man måste se till att man är lycklig innan man får börja koncentrera sig på att bli smal. ”Bikiniångest” är för folk som har för mycket tid att göra slut på. Andra bekymrar sig för restskatten, skolmaten, klimatförändringen, eurofrågan, sina liktornar eller att missa bussen. Alla dessa frågor är var och en för sig intressantare ”bikiniångest”.
Fast man förstår ju varifrån folk får såna här dumheter. Till stor del kan det härledas till en enda reklamfilm som har retat mjältbrand på mig under hela våren. Av min godhet ska jag undvika att nämna firmanamnet, men jag kan bifoga upplysningen att jag helt rabiat har slutat köpa flingorna fast de egentligen är mina favoriter rent smakmässigt. Det handlar förstås om den här kvinnan som inte har ätit den här fabrikantens frukostflingor (om man tror att några jämrans cornflakes är vad som är skillnaden mellan mitt midjemått och Dita von Teeses är man antagligen lyckligt nylobotomerad, men låt oss inte fastna i den argumentationen). Hon smyger omkring på en badstrand och har ångest över att hon har bikini, kan man anta; hon har väl lagt av tankinin innan hon var mentalt mogen.
Och varför provocerar detta mig, kan man fråga sig? Jo, naturligtvis för att det är ett försök att slå fast att badstrandsångest är normalt och bör hysas av fullkomligt normala människor – så länge de är kvinnor. Cornflakestokan på stranden gömmer sig på ett förment humoristiskt vis bakom diverse saker, bland annat en luftmadrass som bärs av en karl med stöddig ölmage och berömvärd attityd. Han visar inte minsta tecken på ”badbyxångest”, han ska ner till sjön och paddla badmadrass, han. Och givetvis är det han som är den normala, ja föredömliga, i detta scenario. Vad han äter till frukost har jag ingen aning om, men om det är det som har givit honom hans självkänsla och avslappnade nonchalans så tar jag en portion jag också. Och uppmanar dig, medsyster med ”bikiniångest”, att göra sammaledes. Det är ju för guds skull bara en baddräkt.
torsdag 28 maj 2009
Inte tillståndet utan omställningen (2009)
Det jobbiga med att vara bosatt i planeten Tellus frysfack är egentligen inte att det ofta är så mörkt och kallt, det är själva skillnaden som är det uppslitande. Som svensk måste man liksom hålla sig med toppluva, oljerock och bikini (åtminstone om man är en optimistiskt lagd svensk, en sån som inte menar att vi nu för tiden bara har två årstider, ett långt gråbrunt hösthalvår och ett gråbrungrönt något kortare vårhalvår, och att man de flesta år så att säga klarar sig med bara oljerocken).
Men om vi nu utgår från att vi ganska ofta har fyra årstider så innebär det ju alltså ett element av omslag, övergång och tillvänjning. Folk som drabbas av årstidsrelaterade känslosvängningar har det inte alls värst när det är som mörkast/dystrast utan snarare när det ljusnar i en rasande fart (det ligger alltså en del i att det gör ont när knoppar brister). Även om man råkar ha ett humör som liksom ligger jämt utsmetat över tolv månader kan det vara lite meckigt när det börjar våras och somras. Ett klassiskt predikament är den oftast alltför långa perioden då man fyra dagar i veckan huttrar i tunn bomullskappa och övriga tre svettas i ylle-: jag tror den meteorologiska termen är ”april”.
Kåsörtaxen Anton har också en omställningsperiod i början av sommaren, och det är ju sannolikt värre för honom eftersom hela han så att säga är ylle eller åtminstone päls. Visserligen fäller han som en gammal julgran på våren – om man kliar honom på vårt opraktiskt ljusa köksgolv lämnar han en krans av svarta strån runt sig, ungefär som en sån där kontur som dom ritar runt mördade människor på gatan i amerikanska tv-serier. Men det tycks inte hjälpa. Han gillar fint väder och solar sig gärna som en katt, men sådär i maj-juni får han inte riktigt till det. Han är liksom både lycklig och olycklig när han går ut på balkongen och letar upp en lämplig solstrimma att trampa runt och bädda i innan han med en behagfull suck sträcker ut sig … för att femton sekunder senare resa sig, ruska på sig och traska in i vardagsrummet … där han ligger i ungefär femton sekunder innan han ser en varm mysig solfläck ute på balkongen. Etcetera.
Hans värsta trick i början av sommarhalvåret är ändå det som får en själv att känna sig som en hundplågande barbar som grannarna kommer att skriva insändare om i lokalpressen. Om man går ut efter 9.00 eller före 21 tycker han alltid att det är fruktansvärt stekhett på hemvägen oavsett om promenaden har varat en kvart eller en timme. När vi viker in på cykelvägen hemmavid smyger han hukande i skuggan under syrénbuskarna och tittar under lugg och ser ut som om han ser hägringar. När vi kommer in i trapphuset och väntar på hissen kastar han sig undantagslöst på sidan på den kalla marmorn och flåsar med öppen mun och ser ut som ett fall för djurakuten. När en tant kom och snörpte på mun åt mig för lite sen hade vi varit på en vädringsrunda på exakt fem minuter. Kåsörhunden såg ut som om han hade kört taxvärldens motsvarighet till Ironman och som om det var jag som hade tvingat honom. Så fort tanten hade försvunnit ansåg han sig avsvalkad och spratt upp och gjorde ett antal av sina karaktäristiska glada höga upphopp i hissen. Och när det bara har gått några veckor och blivit riktig sommar bekommer det honom inte längre. Då bara trivs han.
Det är antagligen i vissa avseenden lättare att vara inuit, eller bosatt vid ekvatorn, oavsett om man är tax eller människa. Det tuffa är, här som så ofta annars, liksom inte tillståndet utan omställningen.
Men om vi nu utgår från att vi ganska ofta har fyra årstider så innebär det ju alltså ett element av omslag, övergång och tillvänjning. Folk som drabbas av årstidsrelaterade känslosvängningar har det inte alls värst när det är som mörkast/dystrast utan snarare när det ljusnar i en rasande fart (det ligger alltså en del i att det gör ont när knoppar brister). Även om man råkar ha ett humör som liksom ligger jämt utsmetat över tolv månader kan det vara lite meckigt när det börjar våras och somras. Ett klassiskt predikament är den oftast alltför långa perioden då man fyra dagar i veckan huttrar i tunn bomullskappa och övriga tre svettas i ylle-: jag tror den meteorologiska termen är ”april”.
Kåsörtaxen Anton har också en omställningsperiod i början av sommaren, och det är ju sannolikt värre för honom eftersom hela han så att säga är ylle eller åtminstone päls. Visserligen fäller han som en gammal julgran på våren – om man kliar honom på vårt opraktiskt ljusa köksgolv lämnar han en krans av svarta strån runt sig, ungefär som en sån där kontur som dom ritar runt mördade människor på gatan i amerikanska tv-serier. Men det tycks inte hjälpa. Han gillar fint väder och solar sig gärna som en katt, men sådär i maj-juni får han inte riktigt till det. Han är liksom både lycklig och olycklig när han går ut på balkongen och letar upp en lämplig solstrimma att trampa runt och bädda i innan han med en behagfull suck sträcker ut sig … för att femton sekunder senare resa sig, ruska på sig och traska in i vardagsrummet … där han ligger i ungefär femton sekunder innan han ser en varm mysig solfläck ute på balkongen. Etcetera.
Hans värsta trick i början av sommarhalvåret är ändå det som får en själv att känna sig som en hundplågande barbar som grannarna kommer att skriva insändare om i lokalpressen. Om man går ut efter 9.00 eller före 21 tycker han alltid att det är fruktansvärt stekhett på hemvägen oavsett om promenaden har varat en kvart eller en timme. När vi viker in på cykelvägen hemmavid smyger han hukande i skuggan under syrénbuskarna och tittar under lugg och ser ut som om han ser hägringar. När vi kommer in i trapphuset och väntar på hissen kastar han sig undantagslöst på sidan på den kalla marmorn och flåsar med öppen mun och ser ut som ett fall för djurakuten. När en tant kom och snörpte på mun åt mig för lite sen hade vi varit på en vädringsrunda på exakt fem minuter. Kåsörhunden såg ut som om han hade kört taxvärldens motsvarighet till Ironman och som om det var jag som hade tvingat honom. Så fort tanten hade försvunnit ansåg han sig avsvalkad och spratt upp och gjorde ett antal av sina karaktäristiska glada höga upphopp i hissen. Och när det bara har gått några veckor och blivit riktig sommar bekommer det honom inte längre. Då bara trivs han.
Det är antagligen i vissa avseenden lättare att vara inuit, eller bosatt vid ekvatorn, oavsett om man är tax eller människa. Det tuffa är, här som så ofta annars, liksom inte tillståndet utan omställningen.
torsdag 21 maj 2009
Pryttlar och pinaler (2007)
Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.
Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.
Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.
Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.
Nationalmuseum har just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.
Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.
Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.
Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.
Nationalmuseum har just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.
torsdag 14 maj 2009
Om den så kallade allmänbildningen (och om ultradumskallarna) (2009)
Redan för femton år sen förutspådde A ultradumskallarnas genombrott i Sverige. Han sitter numera allt oftare och nickar och säger ”vad var det jag sa”? Man får ju egentligen inte säga högt att det finns folk som är dumskallar även om alla vet att det förhåller sig på det sättet, så vi kan väl för all del linda in det hela genom att istället uttrycka det som att det finns folk som, likt Nalle Puh, ofta har otur när dom tänker.
A:s definition av ultradumskallar är ”folk vars allmänbildning brister på ett amerikanskt sätt”. Svenskar älskar som bekant att raljera över amerikaner och myser varje gång en svensk journalist hittar en bonde i bortre Appalacherna som tror att Sverige är känt för banker, skidorter och gökur trots att vi istället borde vara imponerade över att han trots allt kan så pass mycket om Schweiz (svenskar som vet vad det är för skillnad på Poughkeepsie och Portland växer minsann inte på träd, men detta faktum är inte alls lika intressant att tala om).
Jag vet inte om A har rätt. Möjligen är den så kallade allmänbildningen inte lika utbredd i nationen nu som den var i höjd med Hylands hörna, men å andra sidan blir det ju bara mer och mer att hålla reda på. Den som däremot håller med honom och vill ha vatten på sin kvarn gör klokt i att besöka en av mina favorithemsidor alla kategorier: www.tjuvlyssnat.se.
Idén med Tjuvlyssnat är, som så ofta när resultatet blir genialiskt, oerhört enkel. Folk skickar in saker som de har hört på bussen eller på ICA och det är det hela. Och har man suttit en stund framför Tjuvlyssnat – det är inte svårt – så blir det lätt så att man börjar känna att A har inte bara har rätt utan tar i i underkant. Här har vi till exempel de två tonårspojkarna som filosoferar över att Expedition: Robinson är baserat på den där boken om ”en man som bodde på en öde ö – Tom Cruise”, tjejen som tror att Mussolini är en pastasort och hon som tror att Macbeth är en hamburgare. En flicka påstår sig se ut som en ”moské” en kylig dag (eskimå, ja). Somliga är inte så säkra på sin sak, som hon som inte riktigt visste vem som är Rysslands premiärminister ”så jag skrev Stalin”. Andra är mer styva i korken, till exempel hon som menar att det måste bara fel att Malmbanan går från Narvik i norr till Luleå i söder: ”Luleå ligger ju inte i söder!”
Geografi tycks vara ett ämnesområde där dimman ligger tätare än annorstädes.
En finfin tjuvlyssning från en buss rör två killar vars kamrat har flyttat och där förvirringen är total eftersom den ena inte kan skilja på Ukraina och Kiruna. Två tjejer har hörts diskutera vart öster ligger i Uppsala (”Om man står på stan i Uppsala så måste ju öster ligga åt höger, eller hur? … Men om man står nån annanstans, ligger öster åt ett annat håll då?”). I och för sig är det klent beställt även med matematiken; en gosse har räknat ut att det borde finnas en miljon singlar i Sverige eftersom det finns nio miljoner människor totalt (det tog mig ett tag att luska ut logiken men den finns där, i sin allra luddigaste form: en miljon blir över). Min absoluta favorit är de unga kvinnorna som ska göra tacos och tycker att creme fraiche är så fett att de köper fem deciliter istället för tre eftersom 30 % fett då blir ”utspätt på en större yta”.
Vill man ha kvar sin barnatro på att moderna svenskar alltid är klipska, genomtänkta och välformulerade kanske man ska undvika Tjuvlyssnat.se – men alla ni andra gör klokt i att besöka den. Ni kommer att tala tystare på bussen i flera veckor efteråt, men det är sannolikt en positiv bieffekt.
A:s definition av ultradumskallar är ”folk vars allmänbildning brister på ett amerikanskt sätt”. Svenskar älskar som bekant att raljera över amerikaner och myser varje gång en svensk journalist hittar en bonde i bortre Appalacherna som tror att Sverige är känt för banker, skidorter och gökur trots att vi istället borde vara imponerade över att han trots allt kan så pass mycket om Schweiz (svenskar som vet vad det är för skillnad på Poughkeepsie och Portland växer minsann inte på träd, men detta faktum är inte alls lika intressant att tala om).
Jag vet inte om A har rätt. Möjligen är den så kallade allmänbildningen inte lika utbredd i nationen nu som den var i höjd med Hylands hörna, men å andra sidan blir det ju bara mer och mer att hålla reda på. Den som däremot håller med honom och vill ha vatten på sin kvarn gör klokt i att besöka en av mina favorithemsidor alla kategorier: www.tjuvlyssnat.se.
Idén med Tjuvlyssnat är, som så ofta när resultatet blir genialiskt, oerhört enkel. Folk skickar in saker som de har hört på bussen eller på ICA och det är det hela. Och har man suttit en stund framför Tjuvlyssnat – det är inte svårt – så blir det lätt så att man börjar känna att A har inte bara har rätt utan tar i i underkant. Här har vi till exempel de två tonårspojkarna som filosoferar över att Expedition: Robinson är baserat på den där boken om ”en man som bodde på en öde ö – Tom Cruise”, tjejen som tror att Mussolini är en pastasort och hon som tror att Macbeth är en hamburgare. En flicka påstår sig se ut som en ”moské” en kylig dag (eskimå, ja). Somliga är inte så säkra på sin sak, som hon som inte riktigt visste vem som är Rysslands premiärminister ”så jag skrev Stalin”. Andra är mer styva i korken, till exempel hon som menar att det måste bara fel att Malmbanan går från Narvik i norr till Luleå i söder: ”Luleå ligger ju inte i söder!”
Geografi tycks vara ett ämnesområde där dimman ligger tätare än annorstädes.
En finfin tjuvlyssning från en buss rör två killar vars kamrat har flyttat och där förvirringen är total eftersom den ena inte kan skilja på Ukraina och Kiruna. Två tjejer har hörts diskutera vart öster ligger i Uppsala (”Om man står på stan i Uppsala så måste ju öster ligga åt höger, eller hur? … Men om man står nån annanstans, ligger öster åt ett annat håll då?”). I och för sig är det klent beställt även med matematiken; en gosse har räknat ut att det borde finnas en miljon singlar i Sverige eftersom det finns nio miljoner människor totalt (det tog mig ett tag att luska ut logiken men den finns där, i sin allra luddigaste form: en miljon blir över). Min absoluta favorit är de unga kvinnorna som ska göra tacos och tycker att creme fraiche är så fett att de köper fem deciliter istället för tre eftersom 30 % fett då blir ”utspätt på en större yta”.
Vill man ha kvar sin barnatro på att moderna svenskar alltid är klipska, genomtänkta och välformulerade kanske man ska undvika Tjuvlyssnat.se – men alla ni andra gör klokt i att besöka den. Ni kommer att tala tystare på bussen i flera veckor efteråt, men det är sannolikt en positiv bieffekt.
torsdag 7 maj 2009
Ät broccoli och lev längre!! (2009)
Detta med livslängd är fascinerande. Då tänker jag inte bara på Facebooktestet ”When will you die?” som stora delar av bekantskapskretsen gjorde i februari och som gav vid handen att förvånansvärt många kunde räkna med att lägga näsan i vädret någon gång under hösten 2008 och alltså uppenbarligen satt och fyllde i webbformulär vid en tidpunkt då de var saligen avsomnade sedan ett drygt kvartal tillbaka. Framförallt tänker jag på hur gärna vi vill förlänga livet, helt oreflekterat och till varje pris som helst.
Nu senast var det en kvällstidningsbilaga som slog fast hur man kan tjäna in 14 års extra livstid genom att lägga om stil. För all del kan man hävda att det faktiskt är en hel del. Det vanliga i dessa sammanhang brukar vara två–tre år vilket inte är fullt lika imponerande (man behöver inte vara disputerad i praktisk logik för att inse att dessa extra år statistiskt sett kommer att infalla på hemmet Höstsol nån gång mellan säg 83 och 85 års ålder; det är inte Mallisresan 1987 som magiskt kommer att återupprepas).
Lägg till detta att det som krävs ofta är en tämligen minutiös efterlevnad av något dietliknande, typ ”Ät broccoli och lev längre!” Det upphör aldrig att förvåna mig att det uppenbarligen tycks finnas folk som tycker att det verkar lockande, även såna som inte har en pervers fixering vid broccoli. Om man är halvljummet inställd till broccoli och ändå är beredd att sätta i sig säg tre portioner i veckan måste man enligt min ringa mening ansättas av en nästan sjuklig livslust. Och det verkar ju inte friskare om man föreställer sig att det man visualiserar när man tuggar i sig varje portion är ”Ha! Nu lurar jag döden!”
För att öka sin livslängd med inte tolv, inte tretton men fjorton år (för att tala med TV-shop) räcker det dock inte med något enstaka stånd broccoli. Visserligen anges konkreta recept – närmare bestämt bulgursallad med nötter, chiliräkor med ”fräscha grönsaker” och blåbärsdessert – men jag tror inte att ens denna kvällstidningsbilaga menar att man ska livnära sig på enbart dessa tre rätter för resten av livet. Nej, det handlar om att förhindra osynlig inflammation (skyll inte på mig; jag bara citerar!) Detta gör man genom att hålla sitt midjemått under 80 cm (kvinnor) och 94 (män) – alldeles oavsett hur lång man är, vilket är intressant; samma siffra gäller alltså för Magnus Samuelsson som för killen som spelar Mini-Me. Dessutom ska man äta långsamma kolhydrater, fisk, skaldjur, frukt, bär och ”till exempel gurkmeja” (sic), undvika transfetter och rökning, minska stressen, sova tillräckligt samt röra sig en halvtimme om dagen.
Fördelen med denna åtgärdslista är att den objektivt sett är klok och förnuftig (bortsett från midjemåttet och gurkmejan om ni vill ha min personliga åsikt). Men nu kommer kuggfrågan: Hur blir det om man redan beter sig på det viset? Jag känner massvis av folk som lever ungefär efter den där listan. Hur gamla blir de – kan de ta sikte på SCB:s prognos och lägga till 14 eller kan det hända att deras personligen stipulerade livstid var betydligt kortare och så kanske de 14 extra redan håller på att rinna ut fast de knappt är folkpensionärer? Och vad händer om man blir skitstressad av alla råd men fixar resten av listan: förfaller alla 14 eller ska man bara räkna av ett par?
Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det klokaste är att bara försöka leva fullt ut de dagar man faktiskt får tillgodo. Om det råkar serveras bulgursallad emellanåt får man väl stå ut med det också.
Nu senast var det en kvällstidningsbilaga som slog fast hur man kan tjäna in 14 års extra livstid genom att lägga om stil. För all del kan man hävda att det faktiskt är en hel del. Det vanliga i dessa sammanhang brukar vara två–tre år vilket inte är fullt lika imponerande (man behöver inte vara disputerad i praktisk logik för att inse att dessa extra år statistiskt sett kommer att infalla på hemmet Höstsol nån gång mellan säg 83 och 85 års ålder; det är inte Mallisresan 1987 som magiskt kommer att återupprepas).
Lägg till detta att det som krävs ofta är en tämligen minutiös efterlevnad av något dietliknande, typ ”Ät broccoli och lev längre!” Det upphör aldrig att förvåna mig att det uppenbarligen tycks finnas folk som tycker att det verkar lockande, även såna som inte har en pervers fixering vid broccoli. Om man är halvljummet inställd till broccoli och ändå är beredd att sätta i sig säg tre portioner i veckan måste man enligt min ringa mening ansättas av en nästan sjuklig livslust. Och det verkar ju inte friskare om man föreställer sig att det man visualiserar när man tuggar i sig varje portion är ”Ha! Nu lurar jag döden!”
För att öka sin livslängd med inte tolv, inte tretton men fjorton år (för att tala med TV-shop) räcker det dock inte med något enstaka stånd broccoli. Visserligen anges konkreta recept – närmare bestämt bulgursallad med nötter, chiliräkor med ”fräscha grönsaker” och blåbärsdessert – men jag tror inte att ens denna kvällstidningsbilaga menar att man ska livnära sig på enbart dessa tre rätter för resten av livet. Nej, det handlar om att förhindra osynlig inflammation (skyll inte på mig; jag bara citerar!) Detta gör man genom att hålla sitt midjemått under 80 cm (kvinnor) och 94 (män) – alldeles oavsett hur lång man är, vilket är intressant; samma siffra gäller alltså för Magnus Samuelsson som för killen som spelar Mini-Me. Dessutom ska man äta långsamma kolhydrater, fisk, skaldjur, frukt, bär och ”till exempel gurkmeja” (sic), undvika transfetter och rökning, minska stressen, sova tillräckligt samt röra sig en halvtimme om dagen.
Fördelen med denna åtgärdslista är att den objektivt sett är klok och förnuftig (bortsett från midjemåttet och gurkmejan om ni vill ha min personliga åsikt). Men nu kommer kuggfrågan: Hur blir det om man redan beter sig på det viset? Jag känner massvis av folk som lever ungefär efter den där listan. Hur gamla blir de – kan de ta sikte på SCB:s prognos och lägga till 14 eller kan det hända att deras personligen stipulerade livstid var betydligt kortare och så kanske de 14 extra redan håller på att rinna ut fast de knappt är folkpensionärer? Och vad händer om man blir skitstressad av alla råd men fixar resten av listan: förfaller alla 14 eller ska man bara räkna av ett par?
Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det klokaste är att bara försöka leva fullt ut de dagar man faktiskt får tillgodo. Om det råkar serveras bulgursallad emellanåt får man väl stå ut med det också.
torsdag 30 april 2009
Angående några av mina på skam komna fördomar (2009)
Det visade sig vara mycket som jag inte visste om Beatrice Ask, men det är ju alltid trevligt när man får fylla ut luckor i sin bildning. Innan jag fick anledning att fundera över det som jag nu har begrundat hade jag ingen särskild insikt eller åsikt om justitieministern (men i en diskret parentes kan jag peta in att jag har haft nöjet att träffa henne i audiens, höll jag på att säga, på departementet när jag satt med i en grupp som jobbade med upphovsrättsfrågor – mitt intryck från den gången är att hon var vänlig och snabbtänkt, men det är ju ingen unikt skarpsinnig spirituell iakttagelse).
Men så läste jag ett porträtt av ministern i DN, signerat Ewa Stenberg. Där fick jag för första gången veta lite mer om människan B.A. och hennes bakgrund, och sånt tycker jag är intressant när det handlar om de kvinnor (och män) som i någon mån och viss utsträckning styr världens öden. Justitieministern är, har jag nu lärt mig, mer eller mindre uppväxt på en damfrisering. Hennes mamma öppnade sin egen salong strax innan hon fick lilla Beatrice – som ensamstående och nitton år, kan man tillägga – och redan efter tio dagar var hon tvungen att börja arbeta igen, så dottern fick helt sonika följa med. ”När jag flyttat hemifrån och längtade hem gick jag förbi en frisersalong”, säger ministern. ”Jag tycker fortfarande att Bonacure luktar bättre än alla andra märken. Det är som mammas köttbullar för andra.” Pappan jobbade på kraftverk och sågverk och bodde aldrig med sin dotter, men var kärleksfull och beundrad.
Efter en utbytesstudentsutflykt till Ohio började Beatrice Ask läsa internationell ekonomi, men hon tog ingen examen utan började arbeta som biträdande borgarrådssekreterare och sen blev det politiken. När hon fick sin yngste son bodde hon inte ihop med hans far, och pappan till hennes äldste son lämnade henne för en annan man. Justitieministern har alltså levt ett på många sätt färgstarkt liv, men på ännu fler sätt är hon alldeles väldigt vanlig. Hon är en av alla de tusen sinom tusen vanliga starka kvinnor som är barn till vanliga hårt arbetande föräldrar och skaffar sig utbildning och får jobb och egna barn och blir lite kantstötta i processen men ändå lyckliga. Och det var alltså just detta vanliga som förvånade mig. Och givetvis är det direkt genant att det gjorde det.
Det var helt enkelt så att jag på mitt korttänkta vis hade föreställt mig att en moderat justitieminister skulle ha en annan bakgrund. Villa i borgerlig småstad, tjänstemannapappa och hemmafrumamma och kontakter och privilegier och silversked i mun, och sen universitetet och gifta sig med Nippe som har gått på Handels och sen kanslihuset och så var det klappat och klart. Jag tror ändå inte att jag är ensam om att döma hunden efter håren, alltså (parti)färgen på desamma: antagligen tror rätt många att Mona Sahlin är en knegarbrud från knappa förhållanden som segat sig in i partitoppen som den okända Nackabönan ur folkleden och har inte en aning om att hon är dotter till Hans Andersson som var sakkunnig hos Ingvar Carlsson (mamman var föreståndare för Folkets Hus i Stockholm). Det gör inte Sahlin till en sämre människa lika lite som en sågverksarbetarfarsa gör någon till en bättre, men jag tror att rätt många vardagsfördomsfulla tycker att det känns lite otippat.
Om jag visste att ni skulle förlåta mig den tveksamma metaforen skulle jag säga att silverskeden i munnen ibland ligger i den fördomsfulle betraktarens öga – det är egentligen bara det jag menar.
Men så läste jag ett porträtt av ministern i DN, signerat Ewa Stenberg. Där fick jag för första gången veta lite mer om människan B.A. och hennes bakgrund, och sånt tycker jag är intressant när det handlar om de kvinnor (och män) som i någon mån och viss utsträckning styr världens öden. Justitieministern är, har jag nu lärt mig, mer eller mindre uppväxt på en damfrisering. Hennes mamma öppnade sin egen salong strax innan hon fick lilla Beatrice – som ensamstående och nitton år, kan man tillägga – och redan efter tio dagar var hon tvungen att börja arbeta igen, så dottern fick helt sonika följa med. ”När jag flyttat hemifrån och längtade hem gick jag förbi en frisersalong”, säger ministern. ”Jag tycker fortfarande att Bonacure luktar bättre än alla andra märken. Det är som mammas köttbullar för andra.” Pappan jobbade på kraftverk och sågverk och bodde aldrig med sin dotter, men var kärleksfull och beundrad.
Efter en utbytesstudentsutflykt till Ohio började Beatrice Ask läsa internationell ekonomi, men hon tog ingen examen utan började arbeta som biträdande borgarrådssekreterare och sen blev det politiken. När hon fick sin yngste son bodde hon inte ihop med hans far, och pappan till hennes äldste son lämnade henne för en annan man. Justitieministern har alltså levt ett på många sätt färgstarkt liv, men på ännu fler sätt är hon alldeles väldigt vanlig. Hon är en av alla de tusen sinom tusen vanliga starka kvinnor som är barn till vanliga hårt arbetande föräldrar och skaffar sig utbildning och får jobb och egna barn och blir lite kantstötta i processen men ändå lyckliga. Och det var alltså just detta vanliga som förvånade mig. Och givetvis är det direkt genant att det gjorde det.
Det var helt enkelt så att jag på mitt korttänkta vis hade föreställt mig att en moderat justitieminister skulle ha en annan bakgrund. Villa i borgerlig småstad, tjänstemannapappa och hemmafrumamma och kontakter och privilegier och silversked i mun, och sen universitetet och gifta sig med Nippe som har gått på Handels och sen kanslihuset och så var det klappat och klart. Jag tror ändå inte att jag är ensam om att döma hunden efter håren, alltså (parti)färgen på desamma: antagligen tror rätt många att Mona Sahlin är en knegarbrud från knappa förhållanden som segat sig in i partitoppen som den okända Nackabönan ur folkleden och har inte en aning om att hon är dotter till Hans Andersson som var sakkunnig hos Ingvar Carlsson (mamman var föreståndare för Folkets Hus i Stockholm). Det gör inte Sahlin till en sämre människa lika lite som en sågverksarbetarfarsa gör någon till en bättre, men jag tror att rätt många vardagsfördomsfulla tycker att det känns lite otippat.
Om jag visste att ni skulle förlåta mig den tveksamma metaforen skulle jag säga att silverskeden i munnen ibland ligger i den fördomsfulle betraktarens öga – det är egentligen bara det jag menar.
torsdag 23 april 2009
This year I want to ... (2009)
På ett flyg häromsistens bläddrade jag förstrött i en engelsk blank snygg månadstidning och fastnade för en sida som hette ”This year I want to”. Och föll i en tankegrop. På denna sida berättade ett gäng kvinnor i snärtiga oneliners vad deras föresatser för det nya året är (detta var februarinumret; antingen var de lite sent ute eller också bara av den ovanliga sort som hänger fast vid sina nyårslöften även på andra sidan sportlovet). ”I år ska jag älska med lampan tänd!” jublade den första signaturen otvunget, med utropstecken och allt. ”I år ska jag vara självsäker nog att säga ja när en kille bjuder ut mig” lovade en annan.
”I år ska jag byta ut tankinin mot bikini”, påstod en tredje. (Eftersom planet jag satt på var ett solcharterdito och jag nyss hade shoppat inför denna resa råkade jag veta vad en tankini är: ett par bikinibyxor i kombination med en hellång topp = en ovanligt misslyckad korsning som förenar det sämsta i baddräkt och bikini. Jag köpte, givetvis, ingen sådan bastardensemble.) ”I år ska jag ta ungarna till badhuset när dom vill gå dit istället för att hitta på en massa ursäkter … springa och leka med dem i parken … åka ut och cykla … vara en riktig mamma innan det är för sent”, säger en fjärde.
Och sen fattar man sent omsider. Det är, förstås, en annons – som summerar med att ”De lyckades allihop med Bantningsklubben. Du kan också lyckas!” och så webbadress och gratis prova-på. Det är mycket, mycket intressant när man börjar analysera det hela. Ganska många människor, till exempel copywritern och uppdragsgivaren på Bantningsklubben, måste ju rimligen tycka att annonsen inte är det minsta konstig och att alla dessa nyårslöften (?) är helt logiska i sammanhanget. Jag gör det inte. Ta det första flickan: det enklaste sättet att älska med ljuset på är ju att helt enkelt tända det (eller låta bli att släcka, beroende på omständigheterna). Om hon tror att karlen, eller fruntimret, jag menar den tilltänkta partnern, skulle ha några invändningar måste det ju bero på att han/hon aldrig har sett henne i dagsljus – om hon är knubbig påklädd är hon ju sannolikt inte smalare naken och är man i läget att man famlar efter lysknappen så brukar det betyda att man trots allt är fascinerad av helhetsintrycket. Bantningsklubbar har föga med saken att göra. Hon med dejten är ännu dummare i huvet/räddare för att ha lite kul och kanske bli lite lycklig. Om nån bjuder på bio och ens spontana känsla är att man bör svara ”nej tack, jag är för fet” är det terapi som är svaret. Inte diet.
Hon som inte vill ha bikini innan hon har blivit mager får skylla sig själv. Badstränder och simhallar världen över är full av trevligt runda magar i bikini (en av dem är min). Om hon tror att folk skulle stirra på just henne bland alla dessa, så – ja, vräng på dig dendär ”tankinin” om det känns bättre. Eller lägg buntvis med hundralappar på ett bantningskoncept som i alla fall inte kommer att ge dig den självkänsla du så desperat behöver.
Mamman med barnen är sorgligast av alla. Om hon inte väger 350 kilo och behöver vård så borde givetvis även hon satsa på sin självkänsla, men inte minst på sin kondition. Kondition får man av att träna, inte av bantning. Och en mamma som inte vill gå till simhallen för att hon inte ser ut som Angelina Jolie är, förlåt mig, möjligen en smula självisk.
Nåväl – folk får banta om dom vill, och det vill dom som bekant så gärna. Men jag tror personligen att det är klokt att försöka bli lycklig innan man försöker bli smal.
”I år ska jag byta ut tankinin mot bikini”, påstod en tredje. (Eftersom planet jag satt på var ett solcharterdito och jag nyss hade shoppat inför denna resa råkade jag veta vad en tankini är: ett par bikinibyxor i kombination med en hellång topp = en ovanligt misslyckad korsning som förenar det sämsta i baddräkt och bikini. Jag köpte, givetvis, ingen sådan bastardensemble.) ”I år ska jag ta ungarna till badhuset när dom vill gå dit istället för att hitta på en massa ursäkter … springa och leka med dem i parken … åka ut och cykla … vara en riktig mamma innan det är för sent”, säger en fjärde.
Och sen fattar man sent omsider. Det är, förstås, en annons – som summerar med att ”De lyckades allihop med Bantningsklubben. Du kan också lyckas!” och så webbadress och gratis prova-på. Det är mycket, mycket intressant när man börjar analysera det hela. Ganska många människor, till exempel copywritern och uppdragsgivaren på Bantningsklubben, måste ju rimligen tycka att annonsen inte är det minsta konstig och att alla dessa nyårslöften (?) är helt logiska i sammanhanget. Jag gör det inte. Ta det första flickan: det enklaste sättet att älska med ljuset på är ju att helt enkelt tända det (eller låta bli att släcka, beroende på omständigheterna). Om hon tror att karlen, eller fruntimret, jag menar den tilltänkta partnern, skulle ha några invändningar måste det ju bero på att han/hon aldrig har sett henne i dagsljus – om hon är knubbig påklädd är hon ju sannolikt inte smalare naken och är man i läget att man famlar efter lysknappen så brukar det betyda att man trots allt är fascinerad av helhetsintrycket. Bantningsklubbar har föga med saken att göra. Hon med dejten är ännu dummare i huvet/räddare för att ha lite kul och kanske bli lite lycklig. Om nån bjuder på bio och ens spontana känsla är att man bör svara ”nej tack, jag är för fet” är det terapi som är svaret. Inte diet.
Hon som inte vill ha bikini innan hon har blivit mager får skylla sig själv. Badstränder och simhallar världen över är full av trevligt runda magar i bikini (en av dem är min). Om hon tror att folk skulle stirra på just henne bland alla dessa, så – ja, vräng på dig dendär ”tankinin” om det känns bättre. Eller lägg buntvis med hundralappar på ett bantningskoncept som i alla fall inte kommer att ge dig den självkänsla du så desperat behöver.
Mamman med barnen är sorgligast av alla. Om hon inte väger 350 kilo och behöver vård så borde givetvis även hon satsa på sin självkänsla, men inte minst på sin kondition. Kondition får man av att träna, inte av bantning. Och en mamma som inte vill gå till simhallen för att hon inte ser ut som Angelina Jolie är, förlåt mig, möjligen en smula självisk.
Nåväl – folk får banta om dom vill, och det vill dom som bekant så gärna. Men jag tror personligen att det är klokt att försöka bli lycklig innan man försöker bli smal.
fredag 17 april 2009
Därför är hon så arg (bland annat) (2009)
Har schabblat med uppdateringen -- tack, Agne! Ska inte hända igen ...
Vårdguiden är en liten skrift från Landstinget, en blandning mellan telefonkatalog och magasin, och det finns säkert nåt på nätet också antar jag (vissa kunskapsluckor är man mest glad över, till exempel de som uppstår för att man sällan har halsfluss). Detta är antagligen en bra sak, men där jag bor gör dom väldigt märklig reklam. En affischkampanj härjar när detta nedtecknas, och en del är helt begripligt och entydigt, till exempel ”Vart ska jag gå? Vårdguiden” – underförstått att nämnda V. kan svara på denna egentligen djupt existentiella fråga om den avser vart man ska ta vägen när man har till exempel just halsfluss. Men så finns det en annan: ”Varför är hon så arg? Vårdguiden”.
Jag får ingen riktig rätsida på den trots att jag har grunnat. Möjligen förstår man varför det inte står ”Varför är han så arg?” – plötsligt blir det lite mer ”mäns våld mot kvinnor”, som det brukar heta, och det blir konstigt alltsammans. Men ”hon” är inte sådär enormt begripligt heller. Vilken ”hon” avses? En babyflicka som kan tänkas ha ont i magen? En femtifemplussare som kanske eller kanske inte ansätts av klimakteriebesvär (fast då kan man ju tycka att det är bättre att fråga Berit själv än att börja slå i Vårdguiden)? En äldre dam som har blivit så vresig att barna börjar misstänka en begynnande demens? Jag antar att svaret i alla fall inte förutsätts vara ”För att hon är underbetald och underskattad på jobbet och alltid får ta hand om disken hemma”.
Eller också är det just vad det är. Det är ju nämligen så nuförtiden att det allra mest mänskliga vardagliga kan förvandlas till en Sjukdom bara man vänder ryggen till. Jag har nyss läst om en amerikansk bok som heter ”Shyness: How Normal Behaviour Became a Sickness” (fritt översatt ”Blyghet: Hur en vanlig läggning blev en sjukdom”). ”Innan du kan sälja in medicinen måste du sälja in sjukdomen” är författarens tes – och nån måste ha lyckats tämligen bra med både det ena och det andra i USA eftersom det som tidigare kallades blyghet och var normalt numera allt oftare kallas social fobi och medicineras (vilket innebär att en hel massa människor uppfattas, och än värre uppfattar sig själva, som sjuka fast de bara är som de är).
För lite sen läste jag också om något som kallas z-koder i Socialstyrelsens klassificering, det vill säga sådant som anses innebära risk för sjukdom. Om man får tro den artikeln – man vill inte gärna göra det, men jag säger om – så riskerar man sjukdom om man är oenig med chefen, byter jobb, misslyckas på ett prov eller är oense med grannarna. Själv är jag möjligen onaturligt hurtfrisk men jag menar att oenighet med chefen faktiskt kan sluta med en löneförhöjning eller en befordran (om det visar sig att man har rätt och om man har en klok chef; sådana förekommer). Att framställa det som farligt att byta jobb är något mitt emellan vansinnigt och ansvarslöst och om bara de som alltid har lyckats på prov vore friska vore sannolikt hela världen sjuk. Fast det kanske det är just vad den är? Om den egentligen tänker efter?
WHO:s häcklade hälsodefinition från 1946 känns inte så långt borta: ”Hälsa är inte bara frånvaron av sjukdom och handikapp utan fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”. ”Frisk är bara den som inte är tillräckligt undersökt” säger ett cyniskt talesätt, men det är sannolikt värre än så: frisk är bara den som lever i total och komplett extas på alla tänkbara mänskliga plan. Övriga kan konsultera Vårdguiden. Ni som är lite arga, till exempel.
Vårdguiden är en liten skrift från Landstinget, en blandning mellan telefonkatalog och magasin, och det finns säkert nåt på nätet också antar jag (vissa kunskapsluckor är man mest glad över, till exempel de som uppstår för att man sällan har halsfluss). Detta är antagligen en bra sak, men där jag bor gör dom väldigt märklig reklam. En affischkampanj härjar när detta nedtecknas, och en del är helt begripligt och entydigt, till exempel ”Vart ska jag gå? Vårdguiden” – underförstått att nämnda V. kan svara på denna egentligen djupt existentiella fråga om den avser vart man ska ta vägen när man har till exempel just halsfluss. Men så finns det en annan: ”Varför är hon så arg? Vårdguiden”.
Jag får ingen riktig rätsida på den trots att jag har grunnat. Möjligen förstår man varför det inte står ”Varför är han så arg?” – plötsligt blir det lite mer ”mäns våld mot kvinnor”, som det brukar heta, och det blir konstigt alltsammans. Men ”hon” är inte sådär enormt begripligt heller. Vilken ”hon” avses? En babyflicka som kan tänkas ha ont i magen? En femtifemplussare som kanske eller kanske inte ansätts av klimakteriebesvär (fast då kan man ju tycka att det är bättre att fråga Berit själv än att börja slå i Vårdguiden)? En äldre dam som har blivit så vresig att barna börjar misstänka en begynnande demens? Jag antar att svaret i alla fall inte förutsätts vara ”För att hon är underbetald och underskattad på jobbet och alltid får ta hand om disken hemma”.
Eller också är det just vad det är. Det är ju nämligen så nuförtiden att det allra mest mänskliga vardagliga kan förvandlas till en Sjukdom bara man vänder ryggen till. Jag har nyss läst om en amerikansk bok som heter ”Shyness: How Normal Behaviour Became a Sickness” (fritt översatt ”Blyghet: Hur en vanlig läggning blev en sjukdom”). ”Innan du kan sälja in medicinen måste du sälja in sjukdomen” är författarens tes – och nån måste ha lyckats tämligen bra med både det ena och det andra i USA eftersom det som tidigare kallades blyghet och var normalt numera allt oftare kallas social fobi och medicineras (vilket innebär att en hel massa människor uppfattas, och än värre uppfattar sig själva, som sjuka fast de bara är som de är).
För lite sen läste jag också om något som kallas z-koder i Socialstyrelsens klassificering, det vill säga sådant som anses innebära risk för sjukdom. Om man får tro den artikeln – man vill inte gärna göra det, men jag säger om – så riskerar man sjukdom om man är oenig med chefen, byter jobb, misslyckas på ett prov eller är oense med grannarna. Själv är jag möjligen onaturligt hurtfrisk men jag menar att oenighet med chefen faktiskt kan sluta med en löneförhöjning eller en befordran (om det visar sig att man har rätt och om man har en klok chef; sådana förekommer). Att framställa det som farligt att byta jobb är något mitt emellan vansinnigt och ansvarslöst och om bara de som alltid har lyckats på prov vore friska vore sannolikt hela världen sjuk. Fast det kanske det är just vad den är? Om den egentligen tänker efter?
WHO:s häcklade hälsodefinition från 1946 känns inte så långt borta: ”Hälsa är inte bara frånvaron av sjukdom och handikapp utan fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”. ”Frisk är bara den som inte är tillräckligt undersökt” säger ett cyniskt talesätt, men det är sannolikt värre än så: frisk är bara den som lever i total och komplett extas på alla tänkbara mänskliga plan. Övriga kan konsultera Vårdguiden. Ni som är lite arga, till exempel.
torsdag 9 april 2009
Mina åsikter om "spetsgymnasier" (2009)
Vissa saker får man tycka om medan man inte alls får tycka om andra, och logiken i det där intrikata systemet är ofta ännu mer invecklad än vad man tror. De oskrivna reglerna för kvinnor och män är som bekant lite olika, och det är väldigt lätt att tro att om man inte är karl så är det inte riktigt okej att tycka om grovsnus och kampsport. Men sen hejdar man sig och tänker efter: i vida kretsar och många sammanhang är det snarare lite tufft; det ”bygger ett spännande personligt varumärke” om en tjej kampsportar och grovsnusar. Vad man däremot verkligen inte får tycka om utifall att man är fruntimmer i dagens Sverige är att vara hemma och laga mat och snyta barn (jag säger nu inte att alla kvinnor ska vara hemma och laga mat och snyta barn, eller att alla kvinnor nödvändigtvis ens måste ha barn att snyta, jag hävdar bara att man inte får säga det högt om så skulle vara fallet).
På samma sätt är det med ungar och vad de får och inte får vilja. Det är lätt att lura sig att tro att folk i allmänhet tycker att det är fint att ha läshuvud och sådär, men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Grovt räknat finns det två saker som barn och tonåringar får intressera sig för och som samhället och vuxenvärlden vill uppmuntra, och det är idrott och kultur. Bandy, showdans, hästhoppning och foto är fina saker att gilla – men till exempel fysik och samhällskunskap är det inte. Jag skulle vilja påstå att det finns massor av folk i Sverige som tycker fysikfnyksungar inte riktigt har samma rättigheter som sina bandyspelande kamrater.
Åtminstone finns det massor av folk som reagerar blixtsnabbt negativt när man pratar om ”spetsgymnasierna” som ska komma att finnas på ett antal orter i Sverige. Den som brinner för till exempel matematik ska kunna söka dit och med lite tur (eller snarare skicklighet) bli antagen och sen få ägna tre år åt sin passion och sannolikt få ett fenomenalt bra avstamp för att ta sig vidare mot ett arbetsliv med matematiken i fokus. Hade ungen ifråga istället brunnit för fotboll hade samma människor märkligt nog tyckt att det var helt i sin ordning även om logiken är exakt densamma på till exempel fotbolls- och musikgymnasier. Den som älskar att räkna anses på något sätt ta brödet ur munnen på sina sämre lottade kamrater, men man talar sällan om orättvisor eller ”resurser” när det handlar om någons rätt att under tre år koncentrera sig på att spela forward (eller altfiol). Mig veterligen finns det åtminstone en gymnasieutbildning i Sverige där man lär sig att bli gamer, alltså professionell dataspelare, och jag har aldrig läst en enda insändare om att det skulle vara en felsatsning. Ordet ”elitskola” används aldrig när det handlar om sport och kultur, men låt mig säga att inte ens i den mest ultrademokratiska av utopier hade jag blivit antagen till en balettlinje.
Är det inte snarare en ganska sund idé att dels se till att lära alla ungar grunderna i ämnen som matematik, estetisk verksamhet och idrott, dels låta dem som är exceptionellt intresserade och begåvade – förlåt den politiskt inkorrekta termen – få ägna extra tid och energi åt sina specialämnen? Jag tycker att det är enfaldigt att tycka att det är sämre att gilla matte än att gilla fotboll. Jag är inte helt säker på att man får tycka så heller … men det tycker jag inte man behöver bry sig sådär ohyggligt mycket om.
På samma sätt är det med ungar och vad de får och inte får vilja. Det är lätt att lura sig att tro att folk i allmänhet tycker att det är fint att ha läshuvud och sådär, men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Grovt räknat finns det två saker som barn och tonåringar får intressera sig för och som samhället och vuxenvärlden vill uppmuntra, och det är idrott och kultur. Bandy, showdans, hästhoppning och foto är fina saker att gilla – men till exempel fysik och samhällskunskap är det inte. Jag skulle vilja påstå att det finns massor av folk i Sverige som tycker fysikfnyksungar inte riktigt har samma rättigheter som sina bandyspelande kamrater.
Åtminstone finns det massor av folk som reagerar blixtsnabbt negativt när man pratar om ”spetsgymnasierna” som ska komma att finnas på ett antal orter i Sverige. Den som brinner för till exempel matematik ska kunna söka dit och med lite tur (eller snarare skicklighet) bli antagen och sen få ägna tre år åt sin passion och sannolikt få ett fenomenalt bra avstamp för att ta sig vidare mot ett arbetsliv med matematiken i fokus. Hade ungen ifråga istället brunnit för fotboll hade samma människor märkligt nog tyckt att det var helt i sin ordning även om logiken är exakt densamma på till exempel fotbolls- och musikgymnasier. Den som älskar att räkna anses på något sätt ta brödet ur munnen på sina sämre lottade kamrater, men man talar sällan om orättvisor eller ”resurser” när det handlar om någons rätt att under tre år koncentrera sig på att spela forward (eller altfiol). Mig veterligen finns det åtminstone en gymnasieutbildning i Sverige där man lär sig att bli gamer, alltså professionell dataspelare, och jag har aldrig läst en enda insändare om att det skulle vara en felsatsning. Ordet ”elitskola” används aldrig när det handlar om sport och kultur, men låt mig säga att inte ens i den mest ultrademokratiska av utopier hade jag blivit antagen till en balettlinje.
Är det inte snarare en ganska sund idé att dels se till att lära alla ungar grunderna i ämnen som matematik, estetisk verksamhet och idrott, dels låta dem som är exceptionellt intresserade och begåvade – förlåt den politiskt inkorrekta termen – få ägna extra tid och energi åt sina specialämnen? Jag tycker att det är enfaldigt att tycka att det är sämre att gilla matte än att gilla fotboll. Jag är inte helt säker på att man får tycka så heller … men det tycker jag inte man behöver bry sig sådär ohyggligt mycket om.
torsdag 2 april 2009
En ny pappa! med utropstecken och allt (2009)
A satte en skrift under näsan på mig.
– Läs, sade hon. Läs och skriv. Skriv en fin indignerad krönika om sidorna 10 till 13 – nej, förresten, bara läs och skriv som det känns sen.
– Kan jag väl, sa jag. Jag är inte omöjlig. Och jag uppskattar att jag får ta vilken ton jag vill.
– Ja, sa hon. Men jag blir besviken om du inte blir indignerad.
Skriften var en liten bok som A hade fått hos barnmorskan; lilla a förväntas komma till världen i sommar. Den känns mycket seriös även om avsändaren är ett blöjföretag; förstasidan listar faktakonsulter, barnmorskor och chefspsykologer och Lennart Nilsson. Det som handlar om vaccinationer, flaskuppfödning och mor- och farföräldrar har jag inte många åsikter om, men jag förstår A:s infallsvinkel på somligt på sidorna som handlar om En ny pappa! med utropstecken och allt.
Ta till exempel faktarutan om vad som kännetecknar en bra pappa (vara engagerad, ha tid, vara kärleksfull och så vidare). Det är väl inget märkligt med det, men det finns inte ett ord – vare sig i detta kapitel eller något annat – som handlar om en bra mamma. Skönt att veta: fortfarande år 2009 är det valfritt om man blir en ”bra pappa” eller ej, medan en ”bra mamma” antas uppstå med automatik så fort det föds eller adopteras ett barn. (För att den ”bra pappan” ska bli verklighet måste man dessutom delta i föräldragrupp och be om hjälp från sjukhuspersonalen, vilket ger vid handen att fäder generellt lämnade en del övrigt att önska på den tiden då varken det ena eller andra fanns.)
Strax därefter kommer en verkligt förtjusande fråga: ”Men vad får pappor ut av att ta hand om ett spädbarn?” Den behöver egentligen inte kommenteras, men det kommer inte som en överraskning att frågan naturligtvis inte ställs om mammor. Men, tröstar man ”/a/lla undersökningar visar att pappor är fullt kapabla till att ha huvudansvaret för ett barn ända från födseln”. Man utgår nämligen från att läsaren var övertygad om att något annat var fallet.
Och sen kommer det som fick A att gå i spinn: ”Att bli pappa kan utveckla drag hos mannen son står i direkt motsättning till de våldsamma tendenser som finns hos vissa män.” Jag undrar hur det känns att höra till ett kön som man kan behandla på det här sättet i en förment neutral text skriven i utbildningssyfte. När en enda egenskap ska lyftas fram hos män drar man till med våldsamhet, som väl rätteligen måste betraktas som en defekt hos ett försvinnande litet antal människor (flest män, men det är en annan femma). Smaka på meningen ”Att bli mamma kan utveckla drag hos kvinnan som står i direkt motsättning till de irrationella tendenser som finns hos vissa kvinnor” – tror ni den skulle passera förstakorrektur? Knappeligen, och den värderingen är ändå inte lika kränkande. (Och hur troligt är det att hunnen Attila förvandlades till en harmlös lammunge när han fick barn, om han nu fick det …)
En genomsnittlig man, läser jag mellan raderna, är vad vi hemmavid kallar ”helt bet”, alltså handlingsförlamad/handfallen, samt dessutom sannolikt aggressiv och renons på beskyddarinstinkt och ömsinthet. Om detta är sant har jag haft en väldig tur med min far, min bror, min man, mina vänner, min chef, mina kolleger, min frisör, vår vicevärd samt ytterligare ett antal tusen personer jag har haft att göra med. Dom är nämligen som folk allihop trots sina Y-kromosomer.
Indignerad, jag vet inte – men jag tycker att det är skönt att veta att lilla a:s pappa också är en typisk karl. Det vill säga en sån som det inte alls står om i bebisboken.
– Läs, sade hon. Läs och skriv. Skriv en fin indignerad krönika om sidorna 10 till 13 – nej, förresten, bara läs och skriv som det känns sen.
– Kan jag väl, sa jag. Jag är inte omöjlig. Och jag uppskattar att jag får ta vilken ton jag vill.
– Ja, sa hon. Men jag blir besviken om du inte blir indignerad.
Skriften var en liten bok som A hade fått hos barnmorskan; lilla a förväntas komma till världen i sommar. Den känns mycket seriös även om avsändaren är ett blöjföretag; förstasidan listar faktakonsulter, barnmorskor och chefspsykologer och Lennart Nilsson. Det som handlar om vaccinationer, flaskuppfödning och mor- och farföräldrar har jag inte många åsikter om, men jag förstår A:s infallsvinkel på somligt på sidorna som handlar om En ny pappa! med utropstecken och allt.
Ta till exempel faktarutan om vad som kännetecknar en bra pappa (vara engagerad, ha tid, vara kärleksfull och så vidare). Det är väl inget märkligt med det, men det finns inte ett ord – vare sig i detta kapitel eller något annat – som handlar om en bra mamma. Skönt att veta: fortfarande år 2009 är det valfritt om man blir en ”bra pappa” eller ej, medan en ”bra mamma” antas uppstå med automatik så fort det föds eller adopteras ett barn. (För att den ”bra pappan” ska bli verklighet måste man dessutom delta i föräldragrupp och be om hjälp från sjukhuspersonalen, vilket ger vid handen att fäder generellt lämnade en del övrigt att önska på den tiden då varken det ena eller andra fanns.)
Strax därefter kommer en verkligt förtjusande fråga: ”Men vad får pappor ut av att ta hand om ett spädbarn?” Den behöver egentligen inte kommenteras, men det kommer inte som en överraskning att frågan naturligtvis inte ställs om mammor. Men, tröstar man ”/a/lla undersökningar visar att pappor är fullt kapabla till att ha huvudansvaret för ett barn ända från födseln”. Man utgår nämligen från att läsaren var övertygad om att något annat var fallet.
Och sen kommer det som fick A att gå i spinn: ”Att bli pappa kan utveckla drag hos mannen son står i direkt motsättning till de våldsamma tendenser som finns hos vissa män.” Jag undrar hur det känns att höra till ett kön som man kan behandla på det här sättet i en förment neutral text skriven i utbildningssyfte. När en enda egenskap ska lyftas fram hos män drar man till med våldsamhet, som väl rätteligen måste betraktas som en defekt hos ett försvinnande litet antal människor (flest män, men det är en annan femma). Smaka på meningen ”Att bli mamma kan utveckla drag hos kvinnan som står i direkt motsättning till de irrationella tendenser som finns hos vissa kvinnor” – tror ni den skulle passera förstakorrektur? Knappeligen, och den värderingen är ändå inte lika kränkande. (Och hur troligt är det att hunnen Attila förvandlades till en harmlös lammunge när han fick barn, om han nu fick det …)
En genomsnittlig man, läser jag mellan raderna, är vad vi hemmavid kallar ”helt bet”, alltså handlingsförlamad/handfallen, samt dessutom sannolikt aggressiv och renons på beskyddarinstinkt och ömsinthet. Om detta är sant har jag haft en väldig tur med min far, min bror, min man, mina vänner, min chef, mina kolleger, min frisör, vår vicevärd samt ytterligare ett antal tusen personer jag har haft att göra med. Dom är nämligen som folk allihop trots sina Y-kromosomer.
Indignerad, jag vet inte – men jag tycker att det är skönt att veta att lilla a:s pappa också är en typisk karl. Det vill säga en sån som det inte alls står om i bebisboken.
torsdag 26 mars 2009
Hur man blir en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv (2009)
Nu är tiden för postorderkatalogers dunsande genom brevinkastet, onaturligt men snabbt övergående långa köer till de jobbigaste maskinerna på gymmet och en allmän känsla av nystart. Nu är det nästan vår och nu ska krafttag min sju tagas med livet i allmänhet.
In genom brevinkastet dunsar även studieförbundens vårprogram: det finns fler sätt att bli en ny människa än genom en färgglad tunika och svällande biceps. Faktum är att det finns så pass mycket intressant att jag inte vet hur jag ska hinna med det vanliga arbetet i saltgruvan.
Betonggjuteri, till exempel, det kan man gå på kurs om. Faktum är att jag tycker att alla som inte har provat det ska göra det; jag provade i somras och blev tokförälskad. ”Nej, har du blivit en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv?” frågade min hjärtans käre lille broder som alltid har varit mer frispråkig än finkänslig, och svaret på detta är ett oförblommerat ”ja, för tusan”. Det är fånigt roligt att gjuta saker av betong och man kan göra mycket praktiskt och fint att ge bort. Står man bara ut med att julklappssäcken väger 175 kilo finns det egentligen inga skäl att avstå en sådan kurs.
Men det finns ju så mycket annat. Somligt förstår jag inte, till exempel kurserna i ”Dreamweaver CS3”, ”Ikebana” och ”Sticka manligt” – de två första får ni slå upp nånstans och den sistnämnda är helt enkelt en handarbetskurs, men rubriken leder lätt tankarna i riktningen mot nåt Pistvaktaktigt (”och så är det viktigt att man inte får snus i löpmaskorna”).
Somligt eggar fantasin redan från rubriken: ”Fånga det snabbflyende vinterljuset på Fårö!” är en fotokurs som låter smäktande poetisk med en touch av ett sånt där omöjligt uppdrag som de elaka delar ut till de korttänkta, typ ”Kila ner till Bauhaus och köp en synvinkel!”. Annat är för de oinvigda blott ett språk av fikon: American Tribal Style Bellydance är till exempel en orientalisk dans med starka influenser från såväl flamenco och indisk dans som locking och ticking (sic). Detta studieförbund avslutar sina danssidor med uppmaningen att man ska höra av sig om man saknar någon dans så ordnar de en kurs till nästa termin, och jag överväger att skriva dit och be om elektroschottis med limboswing nästa år.
”Sy din egen BH” (1150:- för två gånger) fascinerade den oäkta hälften, som däremot inte hade tänkt sig att slöjda så mycket som att hjälpa till med måttagning och liknade. Jag hotade med att istället skriva in honom på ”Cirkuskurs, prova på” – han är lika rädd för cirkus som andra är för döden och ensamheten. ”Scenskräck workshop” är helt enkelt bara väldigt roligt, ungefär på samma sätt som ”Dragspelsworkshop med intensivt ensemblespel”. Jag ser för mig två galopperande helveten men av väldigt olika karaktär.
”Skymningsmåleri på Grand Hotel i Saltsjöbaden” blir inte så humoristiskt förrän man försöker visualisera hur det skulle vara om jag helt allvarsamt skulle skriva in mig där, jag som inte kan rita av en tändsticka så folk ser vad det liknar (fast det kanske är bra att det är tänkt att utspelas i skymningen). ”Prova på långfärdsskridsko och plurra i isvak” låter ungefär som ”Prova på boxning och svälj en stifttand”; man får kanske lite mer än vad man är beredd att betala för.
Min favorit alla kategorier är i alla fall ”Afterskigitarr”. Jag kan inte tänka mig något annat än att det går ut på att lära sig plinka gura med träningsvärk, armen i mitella och 0.6 promille. Jag ler när jag tänker på det. Detta om något vore ett nytt avstamp inför 2009.
In genom brevinkastet dunsar även studieförbundens vårprogram: det finns fler sätt att bli en ny människa än genom en färgglad tunika och svällande biceps. Faktum är att det finns så pass mycket intressant att jag inte vet hur jag ska hinna med det vanliga arbetet i saltgruvan.
Betonggjuteri, till exempel, det kan man gå på kurs om. Faktum är att jag tycker att alla som inte har provat det ska göra det; jag provade i somras och blev tokförälskad. ”Nej, har du blivit en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv?” frågade min hjärtans käre lille broder som alltid har varit mer frispråkig än finkänslig, och svaret på detta är ett oförblommerat ”ja, för tusan”. Det är fånigt roligt att gjuta saker av betong och man kan göra mycket praktiskt och fint att ge bort. Står man bara ut med att julklappssäcken väger 175 kilo finns det egentligen inga skäl att avstå en sådan kurs.
Men det finns ju så mycket annat. Somligt förstår jag inte, till exempel kurserna i ”Dreamweaver CS3”, ”Ikebana” och ”Sticka manligt” – de två första får ni slå upp nånstans och den sistnämnda är helt enkelt en handarbetskurs, men rubriken leder lätt tankarna i riktningen mot nåt Pistvaktaktigt (”och så är det viktigt att man inte får snus i löpmaskorna”).
Somligt eggar fantasin redan från rubriken: ”Fånga det snabbflyende vinterljuset på Fårö!” är en fotokurs som låter smäktande poetisk med en touch av ett sånt där omöjligt uppdrag som de elaka delar ut till de korttänkta, typ ”Kila ner till Bauhaus och köp en synvinkel!”. Annat är för de oinvigda blott ett språk av fikon: American Tribal Style Bellydance är till exempel en orientalisk dans med starka influenser från såväl flamenco och indisk dans som locking och ticking (sic). Detta studieförbund avslutar sina danssidor med uppmaningen att man ska höra av sig om man saknar någon dans så ordnar de en kurs till nästa termin, och jag överväger att skriva dit och be om elektroschottis med limboswing nästa år.
”Sy din egen BH” (1150:- för två gånger) fascinerade den oäkta hälften, som däremot inte hade tänkt sig att slöjda så mycket som att hjälpa till med måttagning och liknade. Jag hotade med att istället skriva in honom på ”Cirkuskurs, prova på” – han är lika rädd för cirkus som andra är för döden och ensamheten. ”Scenskräck workshop” är helt enkelt bara väldigt roligt, ungefär på samma sätt som ”Dragspelsworkshop med intensivt ensemblespel”. Jag ser för mig två galopperande helveten men av väldigt olika karaktär.
”Skymningsmåleri på Grand Hotel i Saltsjöbaden” blir inte så humoristiskt förrän man försöker visualisera hur det skulle vara om jag helt allvarsamt skulle skriva in mig där, jag som inte kan rita av en tändsticka så folk ser vad det liknar (fast det kanske är bra att det är tänkt att utspelas i skymningen). ”Prova på långfärdsskridsko och plurra i isvak” låter ungefär som ”Prova på boxning och svälj en stifttand”; man får kanske lite mer än vad man är beredd att betala för.
Min favorit alla kategorier är i alla fall ”Afterskigitarr”. Jag kan inte tänka mig något annat än att det går ut på att lära sig plinka gura med träningsvärk, armen i mitella och 0.6 promille. Jag ler när jag tänker på det. Detta om något vore ett nytt avstamp inför 2009.
torsdag 19 mars 2009
Om spolformade sociala smådjur (2002)
Man har svagheter, det har man, fler än man önskade. En av mina råkar vara spolformade små djur -- jag hittar ingen annan gemensam nämnare än formen när jag ska förklara min förtjusning över till exempel taxar och uttrar. Taxar är helt enkelt förträffliga hundar, så enkelt är det med det, och jag är fascinerad av uttrar också. Jag har till och med en brosch med en stiliserad utter. En period under min lärartid hade jag den ganska ofta i skolan tills en yngling en dag hov upp sin stämma.
-- Höddudu, sa han, jag har länge tänkt på det här: den där apan du har på kavajen, varför håller han i en fisk?
Det är en stiliserad utter, som sagt.
Jag blev alldeles lycklig när jag fick se riktiga vilda uttrar i Oregon. Dom låg och plaskade i en bäck i ett naturrreservat, och hade inte den oäkta hälften lurat mig därifrån genom att lova mig en fin bilderbok (eller "fotobok" heter det väl när det är till vuxna) om uttrar när vi kom fram till informationscentret så hade jag stått där än.
Och hur glad blev jag när septembernumret av National Geographic anlände och visade sig innehålla ett fotoreportage (signerat Mattias Klum, för övrigt) om surikater? Mycket glad! Nej, inte ett fotoreportage om små bitar torkad frukt, suckat heter det -- surikat är såna där ökendjur som liknar hermeliner. En sån som Timon i "Lejonkungen", små rackare som reser sig käpprakt upp på bakbenen på ett lustigt vis. (Man kan se dem på www.nationalgeographic.com/ngm/0209 om man vill, och det vill man förstås.) Reportaget är 22 sidor långt, och ändå visar den sista bilden i tidningen, "Final Edit", också en grupp surikater i solnedgången. Under bilden beskrivs hur någon på redaktionen gruffade över att det väl fanns surikater så det räckte i månadens nummer. "Man får aldrig för många surikater!" svarade chefredaktören. Han tycker nog om taxar också.
När man har läst reportaget står det fullkomligt klart varför man ska tycka om surikater. Det är inte bara spolformade och brottsligt söta, de är också bland jordens mest sociala djur. De lever i flockar på uppemot 40 individer, och en del av dem är helt enkelt dagispersonal till professionen: de skyddar och uppfostrar andras ungar medan föräldrarna är ute och skaffar mat. Det verkar strida mot evolutionen att ta hand om andras avkomma, står det i artikeln, men för surikaterna är det ren strategi. Alla tjänar på att leva i en stor grupp -- ju fler som tar hand om valparna, desto bättre mår de och desto snabbare växer de upp till stora starka vuxensurikater. Dessutom vaktar surikater varandra; en klättrar upp på den högsta punkten i landskapet och varnar polarna när det dyker upp fiender.
Surikaterna är förstås inte bara rara. Men även om de emellanåt hemfaller till naturligt brutalt beteende som inte alls passar för mysdjur så tycker jag ändå att surikaterna är mycket bättre än de i mitt tycke överskattade delfinerna, som alla vill simma med och tatuera på sig och ha på sammetsaffischer och högakta för deras intelligens. Intelligens i all ära, men jag gillar sammanhållning och ta hand om valparna också. Man kanske skulle låta tatuera en surikat nu när man inte jobbar i skolan längre? Annars vet man ju hur det skulle bli: "Det där långa platta marsvinet du har på armen, varför står det på bakbenen?". Jag tycker faktiskt om elever också, fast dom sällan är spolformiga. Dom är så uppriktiga.
-- Höddudu, sa han, jag har länge tänkt på det här: den där apan du har på kavajen, varför håller han i en fisk?
Det är en stiliserad utter, som sagt.
Jag blev alldeles lycklig när jag fick se riktiga vilda uttrar i Oregon. Dom låg och plaskade i en bäck i ett naturrreservat, och hade inte den oäkta hälften lurat mig därifrån genom att lova mig en fin bilderbok (eller "fotobok" heter det väl när det är till vuxna) om uttrar när vi kom fram till informationscentret så hade jag stått där än.
Och hur glad blev jag när septembernumret av National Geographic anlände och visade sig innehålla ett fotoreportage (signerat Mattias Klum, för övrigt) om surikater? Mycket glad! Nej, inte ett fotoreportage om små bitar torkad frukt, suckat heter det -- surikat är såna där ökendjur som liknar hermeliner. En sån som Timon i "Lejonkungen", små rackare som reser sig käpprakt upp på bakbenen på ett lustigt vis. (Man kan se dem på www.nationalgeographic.com/ngm/0209 om man vill, och det vill man förstås.) Reportaget är 22 sidor långt, och ändå visar den sista bilden i tidningen, "Final Edit", också en grupp surikater i solnedgången. Under bilden beskrivs hur någon på redaktionen gruffade över att det väl fanns surikater så det räckte i månadens nummer. "Man får aldrig för många surikater!" svarade chefredaktören. Han tycker nog om taxar också.
När man har läst reportaget står det fullkomligt klart varför man ska tycka om surikater. Det är inte bara spolformade och brottsligt söta, de är också bland jordens mest sociala djur. De lever i flockar på uppemot 40 individer, och en del av dem är helt enkelt dagispersonal till professionen: de skyddar och uppfostrar andras ungar medan föräldrarna är ute och skaffar mat. Det verkar strida mot evolutionen att ta hand om andras avkomma, står det i artikeln, men för surikaterna är det ren strategi. Alla tjänar på att leva i en stor grupp -- ju fler som tar hand om valparna, desto bättre mår de och desto snabbare växer de upp till stora starka vuxensurikater. Dessutom vaktar surikater varandra; en klättrar upp på den högsta punkten i landskapet och varnar polarna när det dyker upp fiender.
Surikaterna är förstås inte bara rara. Men även om de emellanåt hemfaller till naturligt brutalt beteende som inte alls passar för mysdjur så tycker jag ändå att surikaterna är mycket bättre än de i mitt tycke överskattade delfinerna, som alla vill simma med och tatuera på sig och ha på sammetsaffischer och högakta för deras intelligens. Intelligens i all ära, men jag gillar sammanhållning och ta hand om valparna också. Man kanske skulle låta tatuera en surikat nu när man inte jobbar i skolan längre? Annars vet man ju hur det skulle bli: "Det där långa platta marsvinet du har på armen, varför står det på bakbenen?". Jag tycker faktiskt om elever också, fast dom sällan är spolformiga. Dom är så uppriktiga.
onsdag 11 mars 2009
Kära läsare ...
... jag skulle vilja utlysa en tävling, vinst oklar men jag kommer väl på något:
Hur tänker Googleannonsgrejen när den slumpar upp botemedel för "Hår Avfall" och "panikångest" utifrån semmeltexten; se förra inlägget?
Hur tänker Googleannonsgrejen när den slumpar upp botemedel för "Hår Avfall" och "panikångest" utifrån semmeltexten; se förra inlägget?
Semmelfascistens klagan (2009)
Sanningen ska väl fram förr eller senare: jag är semmelfascist. Ehuru i andra avseenden liberal och frisinnad är jag i detta avseende rigid och principfast på gränsen till dum i huvet. Semlor ska vara vetedeg med mandelmassa och grädde, punkt slut, och de ska inte serveras på annandag jul utan den tid då det framgår av almanackan att de får finnas till. Allt annat är ett brott mot allt som är heligt.
Nu frågar du dig, kära läsare, möjligen vad jag talar om. Vad för slags semlor avses om det nu inte handlar om mandelmassa och grädde? Jo, det ska jag strax berätta: på samma sätt som smörgåsborden även på i övrigt fullt respektabla ställen numera dignar av discosill (typ barbecuesill, lingonsill och hallonsill) finns det numera discosemlor, och inte alltför få sorter heller. Min arbetsplats har i fikatider hemsökts av såväl citron- som chokladsemlor, och den allra hiskeligaste förteckningen hittade jag i en blogg där den prövade skribenten i ett och samma sammanhang hade sammanträffat med hallon-blåbärssemla, citron-, passion- och pistagesemla, hallon-lakritssemla och chokladsemla med hasselnötscreme. Hallon-lakritssemla – föreställ er en sån. Jag tänker osökt på Phoebe i ”Vänner” när hon smakar på något som Monica har bakat med någon sorts ohyggligt chokladsurrogat: ”Gud i himlen, nu har jag känt smaken av Ondskan!”.
Och dessutom alltså tidpunkten – när det frestas med ”semmelpremiär” och man fortfarande inte har hunnit plocka bort adventsljusstaken känns det liksom bara fel i hela mig. Däremot har jag inte alls samma problem med andra säsongsvaror: jag har alltid tyckt att folk som helst bara äter kräftor i augusti inte låter sig själva vara fullt ut lyckliga. Tänker man närmare på saken är jag egentligen i allmänhet ganska mycket för variation i tillvaron. Snarare tycker jag att det generellt är lite skumt med folk som biter sig fast vid en modell av det goda och därefter slutar se sig om (jag har i och för sig i stort sett alltid samma man, men bortsett från det, då). Jag ser inte poängen i att alltid resa till samma ställe på semestern. Jag provar alltid ”ny smak!” på tuggummi och glass, även om det är Rosor och fotogen. Jag har ingen favoritpizza.
Men varför ligger just semmelfrågan mig så varmt om hjärtat? Är jag en sån som äter semlor bittida och sent, hela långa tiden från fasta till påsk? Alls inte, och det är egentligen det som är märkligast av allt. Jag är en inverterad Ture Sventon: jag äter en endaste semla om året och den ska komma från Vetekatten och det ska vara exakt på fettisdagen. Det är lite varning på det också. Jag är kanske inte riktigt så flexibel och frisinnad som jag vill inbilla mig.
Som ett PS till denna epistel bifogas något som jag har fått berättat för mig och som jag gärna vill ska vara sant. Adolf Fredrik åt som bekant ihjäl sig på semlor – eller, rättare, han dog efter ett slaganfall efter en veritabel brakmiddag som innehöll semlor (eller hetvägg, då). ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin” påstås det ha hetat. Men intill helt nyligen har jag inte vetat om att majestätet avnjöt allt detta just hemkommen från någon sorts sinekur på hälsohem. Det är alltså inte nyttigt med späkelse: man kan dö (efteråt). Detta talar i och för sig för att man skulle utsträcka semmelätandet till större delar av året, för att inte chocka kroppen med omställningen. Men å andra sidan, somligt är som sagt heligt.
Nu frågar du dig, kära läsare, möjligen vad jag talar om. Vad för slags semlor avses om det nu inte handlar om mandelmassa och grädde? Jo, det ska jag strax berätta: på samma sätt som smörgåsborden även på i övrigt fullt respektabla ställen numera dignar av discosill (typ barbecuesill, lingonsill och hallonsill) finns det numera discosemlor, och inte alltför få sorter heller. Min arbetsplats har i fikatider hemsökts av såväl citron- som chokladsemlor, och den allra hiskeligaste förteckningen hittade jag i en blogg där den prövade skribenten i ett och samma sammanhang hade sammanträffat med hallon-blåbärssemla, citron-, passion- och pistagesemla, hallon-lakritssemla och chokladsemla med hasselnötscreme. Hallon-lakritssemla – föreställ er en sån. Jag tänker osökt på Phoebe i ”Vänner” när hon smakar på något som Monica har bakat med någon sorts ohyggligt chokladsurrogat: ”Gud i himlen, nu har jag känt smaken av Ondskan!”.
Och dessutom alltså tidpunkten – när det frestas med ”semmelpremiär” och man fortfarande inte har hunnit plocka bort adventsljusstaken känns det liksom bara fel i hela mig. Däremot har jag inte alls samma problem med andra säsongsvaror: jag har alltid tyckt att folk som helst bara äter kräftor i augusti inte låter sig själva vara fullt ut lyckliga. Tänker man närmare på saken är jag egentligen i allmänhet ganska mycket för variation i tillvaron. Snarare tycker jag att det generellt är lite skumt med folk som biter sig fast vid en modell av det goda och därefter slutar se sig om (jag har i och för sig i stort sett alltid samma man, men bortsett från det, då). Jag ser inte poängen i att alltid resa till samma ställe på semestern. Jag provar alltid ”ny smak!” på tuggummi och glass, även om det är Rosor och fotogen. Jag har ingen favoritpizza.
Men varför ligger just semmelfrågan mig så varmt om hjärtat? Är jag en sån som äter semlor bittida och sent, hela långa tiden från fasta till påsk? Alls inte, och det är egentligen det som är märkligast av allt. Jag är en inverterad Ture Sventon: jag äter en endaste semla om året och den ska komma från Vetekatten och det ska vara exakt på fettisdagen. Det är lite varning på det också. Jag är kanske inte riktigt så flexibel och frisinnad som jag vill inbilla mig.
Som ett PS till denna epistel bifogas något som jag har fått berättat för mig och som jag gärna vill ska vara sant. Adolf Fredrik åt som bekant ihjäl sig på semlor – eller, rättare, han dog efter ett slaganfall efter en veritabel brakmiddag som innehöll semlor (eller hetvägg, då). ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin” påstås det ha hetat. Men intill helt nyligen har jag inte vetat om att majestätet avnjöt allt detta just hemkommen från någon sorts sinekur på hälsohem. Det är alltså inte nyttigt med späkelse: man kan dö (efteråt). Detta talar i och för sig för att man skulle utsträcka semmelätandet till större delar av året, för att inte chocka kroppen med omställningen. Men å andra sidan, somligt är som sagt heligt.
torsdag 5 mars 2009
Är ni förändringsbenägen? (2002)
Hur står det till, är ni förändringsbenägen? Jag hoppas det, för det är något av det viktigaste en människa kan vara förutom rik och vacker. Detta har jag lärt mig hos frisören i en damtidning av den där tjocka blanka stiliga sorten som jag sällan anser mig ha råd med (om jag köpte sådana hela tiden skulle jag inte ha råd att färga håret).
Förändringsbenägenhet som nyckel till lyckans lås var temat i ett stort och pampigt reportage om vad man ska göra "när man har allt men ändå inte mår bra". Det handlade om folk som hade hälsan och jobb och pengar och familj och tro och hopp, stryk det som ej önskas höll jag på att säga -- de hade alltså allt det där som dom säger krävs innan man blir riktigt lycklig. Dessa människors räddning ur tristess och depression var att de var förändringsbenägna och sålunda kapabla att ta det sista lilla trappsteget upp till lyckan.
Så vad gjorde människorna i reportaget för att livet skulle kännas lättare? En bantade tjugofem kilo, en blev bondmora på Gotland och en började en designutbildning i New York. Om detta säger jag inget, alltsammans är under olika omständigheter hedervärda sysselsättningar, men jag blir ändå ängslig: av samma anledning som jag blir ängslig av Jalla! Jalla!, en utmärkt film i vilken jag ändå ser ett underliggande budskap om att man blir impotent och olycklig om man inte byter flickvän med jämna mellanrum, av samma anledning som jag blir ängslig över modereportage som heter "Gör om mig!", av samma anledning som jag blir nervös av Madonna som har haft i stort sett alla typer av mänskliga utseenden som finns utom kines.
Den rådande inställningen är att var och en är sin egen lyckas smed och att lyckan som ska smidas heter konstant förändring. Det är konstigt att det har gått så pass bra för mänskligheten hittills. För det stora flertalet gick livet tills helt nyligen ut på att bli stor och skaffa jobb och familj och sedan i stort sett sträva vidare. Tillvaron är smockfull av människor som har levt sina liv med bara -- "bara" -- den förändring som livet självt har en tendens att leverera i form av årstider, sinnesstämningar, födslar och dödslar och ändå -- "ändå" -- varit lyckliga.
Naturligtvis är det sant att "tiden går och vi med den". Om man blir hispig av tanken på att byta jobb eller fru eller bostad någon enda gång i livet så är det ju inte nyttigt det heller, och det är gott och väl att söka förändring om det är förändring man vill ha. Men det är något oroligt med alla dessa människor som jagar förändring för att det värsta de kan tänka sig är vardagen. Låt dem som vill bryta upp och börja ett nytt liv på designskola i New York, men, snälla tjocka stiliga damtidningar, glöm inte bort att påminna om att ibland räcker det med att sätta upp nya gardiner. Som den lille gossen skrev i skoluppsatsen om sitt besök på bondgården: "Om man jämt hade så roligt så hade man aldrig roligt." Om man alltid gick på designskola i NewYork så gick man aldrig på designskola i New York. Liksom.
(Men nej, jag tycker inte att all förändring är av ondo. Gjorde jag det så skulle jag knappast färga håret, se första stycket.)
Förändringsbenägenhet som nyckel till lyckans lås var temat i ett stort och pampigt reportage om vad man ska göra "när man har allt men ändå inte mår bra". Det handlade om folk som hade hälsan och jobb och pengar och familj och tro och hopp, stryk det som ej önskas höll jag på att säga -- de hade alltså allt det där som dom säger krävs innan man blir riktigt lycklig. Dessa människors räddning ur tristess och depression var att de var förändringsbenägna och sålunda kapabla att ta det sista lilla trappsteget upp till lyckan.
Så vad gjorde människorna i reportaget för att livet skulle kännas lättare? En bantade tjugofem kilo, en blev bondmora på Gotland och en började en designutbildning i New York. Om detta säger jag inget, alltsammans är under olika omständigheter hedervärda sysselsättningar, men jag blir ändå ängslig: av samma anledning som jag blir ängslig av Jalla! Jalla!, en utmärkt film i vilken jag ändå ser ett underliggande budskap om att man blir impotent och olycklig om man inte byter flickvän med jämna mellanrum, av samma anledning som jag blir ängslig över modereportage som heter "Gör om mig!", av samma anledning som jag blir nervös av Madonna som har haft i stort sett alla typer av mänskliga utseenden som finns utom kines.
Den rådande inställningen är att var och en är sin egen lyckas smed och att lyckan som ska smidas heter konstant förändring. Det är konstigt att det har gått så pass bra för mänskligheten hittills. För det stora flertalet gick livet tills helt nyligen ut på att bli stor och skaffa jobb och familj och sedan i stort sett sträva vidare. Tillvaron är smockfull av människor som har levt sina liv med bara -- "bara" -- den förändring som livet självt har en tendens att leverera i form av årstider, sinnesstämningar, födslar och dödslar och ändå -- "ändå" -- varit lyckliga.
Naturligtvis är det sant att "tiden går och vi med den". Om man blir hispig av tanken på att byta jobb eller fru eller bostad någon enda gång i livet så är det ju inte nyttigt det heller, och det är gott och väl att söka förändring om det är förändring man vill ha. Men det är något oroligt med alla dessa människor som jagar förändring för att det värsta de kan tänka sig är vardagen. Låt dem som vill bryta upp och börja ett nytt liv på designskola i New York, men, snälla tjocka stiliga damtidningar, glöm inte bort att påminna om att ibland räcker det med att sätta upp nya gardiner. Som den lille gossen skrev i skoluppsatsen om sitt besök på bondgården: "Om man jämt hade så roligt så hade man aldrig roligt." Om man alltid gick på designskola i NewYork så gick man aldrig på designskola i New York. Liksom.
(Men nej, jag tycker inte att all förändring är av ondo. Gjorde jag det så skulle jag knappast färga håret, se första stycket.)
torsdag 26 februari 2009
Möt barnen på deras nivå men se till att de kommer nånstans också (2008)
Som gammal skolfux om än numera i marginalen gör man med jämna mellanrum avstämning: vad är mest typiskt för skolan just nu? Olika människotyper ger olika svar – datorer, individualisering, höga krav, låga krav – men det mest påtagliga för mig är att skolan, och jag menar att jag fortfarande så att säga är en del av den, inte längre tror på förändring. Skolan vill inte alls omdana människor och göra dem till något annat än vad de var från början – det finns otaliga lärare som gör det, men skolan som institution vågar oftast inte riktigt. Vördnaden för Individens Okränkbarhet kommer emellan.
Kalle, en av dem som jag lärde mig mest av när jag var lärare, gav mig en ögonöppnare vad gäller 90-talets skola: från och med då blev klassresan omöjlig, alltså den sociala förflyttning som gör att man får en annan sorts jobb än sina föräldrar. (När man talar om klassresan handlar det alltid om att komma från ett ”arbetarhem” och bli akademiker, antagligen för att skolan inte har några problem med folk som gör det omvända valet.)
Kalle jobbade mest med de gossar som inte direkt stod törstande vid den bokliga bildningens källa. De hade det inte med sig hemifrån, helt enkelt. När han började sin bana förekom det att en del av dessa gossar med tiden kom att finna en viss glädje i att läsa och skriva på en högre nivå än vad som är omedelbart nödvändigt för överlevnaden, och somliga fick med tiden högre lön än sina föräldrar. Det berodde enligt Kalle på att skolan på den tiden fick låtsas om att folk kan bli något annat än vad de ser ut att vara förutbestämda att bli. (Dessutom hade skolan pondus. Om Kalle sa ”läs Röda rummet” till en sextonåring 1973 så gjorde sextonåringen det. Kalles efterträdare skulle antagligen inte ens komma på idén, men han skulle hur som helst inte heller ha minsta lilla möjlighet att se till att sextonåringen gjorde det. Han kan vädja, tjata eller ”tipsa”, men sextonåringen bestämmer själv, och ingen enda individ har någonsin fått sämre betyg i svenska för att han inte har läst Röda rummet, åtminstone inte i Sverige efter 1995.)
Den förlorade auktoriteten är en sak, men förändringsresignationen är ändå inte en nödvändig konsekvens. Varför ska vi hela tiden förstärka vad vi är istället för att nosa på vad vi kan bli? Barn jobbar utifrån ”sina erfarenheter och kunskaper” från förskoleklass till sista ring. Det handlar alltid om att ”jobba enligt sin egen lärstil”, sällan om att prova en ny. Om Jonna gillar fotboll ska hon göra projekt om fotboll. Man förutsätts ha nått sin fulla potential vid sex års ålder och sen ska man tillbringa 9 + 3 år med att polera på detta perfekta jag. Vi tror inte på att också nutidens Emil i Lönneberga en dag kan bli kommunalnämndens ordförande. Precis som någon vis man har sagt: om Harry Martinson hade gått i skolan i dag hade han fått sitta i tolv år och skriva ”Så känns det att vara sockenbarn”.
Å andra sidan är det inte bara skolan: Sverige i dag tror att allt slutar med här och nu (”det kan inte vara annorlunda, för så är det, för på något annat sätt kan det inte vara”). Vi har den skola vi väljer att ha och den är på många sätt bättre än sitt rykte, men ibland kan jag tycka att det vore klädsamt om vi ville rycka upp oss och låta den få bli lite annorlunda. Alla de hjältar som snart ska släpa sig till första lektionen med en väska full av de prov de rättade till 04:45 i natt förtjänar en mer lättandad livsluft och mer framtidstro. Och det gör de som har skrivit proven också.
Kalle, en av dem som jag lärde mig mest av när jag var lärare, gav mig en ögonöppnare vad gäller 90-talets skola: från och med då blev klassresan omöjlig, alltså den sociala förflyttning som gör att man får en annan sorts jobb än sina föräldrar. (När man talar om klassresan handlar det alltid om att komma från ett ”arbetarhem” och bli akademiker, antagligen för att skolan inte har några problem med folk som gör det omvända valet.)
Kalle jobbade mest med de gossar som inte direkt stod törstande vid den bokliga bildningens källa. De hade det inte med sig hemifrån, helt enkelt. När han började sin bana förekom det att en del av dessa gossar med tiden kom att finna en viss glädje i att läsa och skriva på en högre nivå än vad som är omedelbart nödvändigt för överlevnaden, och somliga fick med tiden högre lön än sina föräldrar. Det berodde enligt Kalle på att skolan på den tiden fick låtsas om att folk kan bli något annat än vad de ser ut att vara förutbestämda att bli. (Dessutom hade skolan pondus. Om Kalle sa ”läs Röda rummet” till en sextonåring 1973 så gjorde sextonåringen det. Kalles efterträdare skulle antagligen inte ens komma på idén, men han skulle hur som helst inte heller ha minsta lilla möjlighet att se till att sextonåringen gjorde det. Han kan vädja, tjata eller ”tipsa”, men sextonåringen bestämmer själv, och ingen enda individ har någonsin fått sämre betyg i svenska för att han inte har läst Röda rummet, åtminstone inte i Sverige efter 1995.)
Den förlorade auktoriteten är en sak, men förändringsresignationen är ändå inte en nödvändig konsekvens. Varför ska vi hela tiden förstärka vad vi är istället för att nosa på vad vi kan bli? Barn jobbar utifrån ”sina erfarenheter och kunskaper” från förskoleklass till sista ring. Det handlar alltid om att ”jobba enligt sin egen lärstil”, sällan om att prova en ny. Om Jonna gillar fotboll ska hon göra projekt om fotboll. Man förutsätts ha nått sin fulla potential vid sex års ålder och sen ska man tillbringa 9 + 3 år med att polera på detta perfekta jag. Vi tror inte på att också nutidens Emil i Lönneberga en dag kan bli kommunalnämndens ordförande. Precis som någon vis man har sagt: om Harry Martinson hade gått i skolan i dag hade han fått sitta i tolv år och skriva ”Så känns det att vara sockenbarn”.
Å andra sidan är det inte bara skolan: Sverige i dag tror att allt slutar med här och nu (”det kan inte vara annorlunda, för så är det, för på något annat sätt kan det inte vara”). Vi har den skola vi väljer att ha och den är på många sätt bättre än sitt rykte, men ibland kan jag tycka att det vore klädsamt om vi ville rycka upp oss och låta den få bli lite annorlunda. Alla de hjältar som snart ska släpa sig till första lektionen med en väska full av de prov de rättade till 04:45 i natt förtjänar en mer lättandad livsluft och mer framtidstro. Och det gör de som har skrivit proven också.
tisdag 17 februari 2009
Gordon, Postis, Space-Kadetten och dom andra (2000)
Det är fullt möjligt att bli alldeles betuttad i döda ting. Kanske är det ett cyniskt konstaterande, ungefär som att ”den som påstår att man inte kan shoppa sig lycklig vet bara inte till vilka affärer man ska gå”, men det är likafullt sant. Min första mp3-spelare, det lilla högteknologiska tändsticksplån som ersatte den tämligen värdelösa apparatus som kallas cd-freestyle, kunde jag i början sitta och bara titta på som om vi vore ihop. Min senaste ickebiologiska kärlek är mina föräldrars nya bil. Det är lite som med den oäkta hälften 1998: jag visste inte att det kunde kännas så.
Precis som många människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet är jag något av en animist när det kommer till bilar. Jag tror att de har en själ och döper alla bilar jag känner (se där, bara; det verbet slank med innan jag hann reflektera över det). Kamraten S:s förra bil hette Postis, en förkortning av det varken särskilt spirituella eller vitsiga Postbilen, helt enkelt eftersom den var liten och aggressivt gallgul och precis lik forna tiders posttjorv minus logotypen. Hennes nya kärra namnade jag Gordon på sex och en halv sekund. Färgen ser grön ut men heter ”gekko”, och den populärkulturellt bevandrade upptäcker omedelbart den subtila Wall Street-vitsen.
I garaget i lanthemmet bor Lilla Blå, helt irrationellt döpt efter sagoelefanten med samma namn och egentligen inte av nån annan anledning än att den är liten och blå. Före Lilla Blå hade vi Rock’n’roll-SAAB:en som fick sitt namn framförallt eftersom jag aldrig vare sig förr eller senare har sett, ägt eller ens bara färdats i ett fordon med mindre sex appeal och rock’n’rollfaktor. Innan Rock’n’roll-SAAB:en hade den oäkta hälften en rad osorterade tjänstebilar som helt saknade charm och personlighet (å andra sidan startade de oftast). Själv förvaltade jag Space-Kadetten, min längsta bilrelation, ett fordon som hade så pass mycket charm att det nästan blev övermäktigt emellanåt. Vår sista långresa tillsammans gick till Bohuslän – på tillbakavägen kom vi i alla fall så nära hem som Askersund innan Space-Kadetten bröt samman i ett moln av rök. Det berodde inte direkt på att vi sprängde någon fartgräns: när man trampade gasen i botten så att plåten böljade på utsidan kunde man pressa upp den i nästan 120 och på den tiden vande man sig helt enkelt av med omkörningar om det inte handlade om hölass, företrädesvis hästdragna.
Men så träffade jag som sagt den här nya. Min känsla för det passande förbjuder mig att i denna text avslöja vilken sort det handlar om, men jag har i alla fall aldrig varit med om något så fantastiskt. Den är automatväxlad, något som jag mobbade min far för ända tills jag faktiskt provade att köra den. Den har tusen finesser och slår på vindrutetorkarna själv när det regnar och kan i stort sett fickparkera för egen maskin, åtminstone är jag säker på att den skulle klara det bättre än många bilförare jag känner. Den är sobert bronsfärgad, smidig som en katt och tyst som en frostnatt i Junosuando. Kan man åka länsbuss kan man köra denna bil; jag har svårt att se att det egentligen måste krävas körkort.
Det finns dock ett, ett enda, problem med den, och det är väl ytterst märkligt att sånt aldrig tas upp i motorbilagorna eller på Top Gear: jag vet inte vad den heter. Det märks liksom inte. Den har ännu inte presenterat sig. Jag tror att det är en han, men helt säker är jag inte ens på det. Säga vad man vill men det är väldigt komplicerat, det här med bilar.
Precis som många människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet är jag något av en animist när det kommer till bilar. Jag tror att de har en själ och döper alla bilar jag känner (se där, bara; det verbet slank med innan jag hann reflektera över det). Kamraten S:s förra bil hette Postis, en förkortning av det varken särskilt spirituella eller vitsiga Postbilen, helt enkelt eftersom den var liten och aggressivt gallgul och precis lik forna tiders posttjorv minus logotypen. Hennes nya kärra namnade jag Gordon på sex och en halv sekund. Färgen ser grön ut men heter ”gekko”, och den populärkulturellt bevandrade upptäcker omedelbart den subtila Wall Street-vitsen.
I garaget i lanthemmet bor Lilla Blå, helt irrationellt döpt efter sagoelefanten med samma namn och egentligen inte av nån annan anledning än att den är liten och blå. Före Lilla Blå hade vi Rock’n’roll-SAAB:en som fick sitt namn framförallt eftersom jag aldrig vare sig förr eller senare har sett, ägt eller ens bara färdats i ett fordon med mindre sex appeal och rock’n’rollfaktor. Innan Rock’n’roll-SAAB:en hade den oäkta hälften en rad osorterade tjänstebilar som helt saknade charm och personlighet (å andra sidan startade de oftast). Själv förvaltade jag Space-Kadetten, min längsta bilrelation, ett fordon som hade så pass mycket charm att det nästan blev övermäktigt emellanåt. Vår sista långresa tillsammans gick till Bohuslän – på tillbakavägen kom vi i alla fall så nära hem som Askersund innan Space-Kadetten bröt samman i ett moln av rök. Det berodde inte direkt på att vi sprängde någon fartgräns: när man trampade gasen i botten så att plåten böljade på utsidan kunde man pressa upp den i nästan 120 och på den tiden vande man sig helt enkelt av med omkörningar om det inte handlade om hölass, företrädesvis hästdragna.
Men så träffade jag som sagt den här nya. Min känsla för det passande förbjuder mig att i denna text avslöja vilken sort det handlar om, men jag har i alla fall aldrig varit med om något så fantastiskt. Den är automatväxlad, något som jag mobbade min far för ända tills jag faktiskt provade att köra den. Den har tusen finesser och slår på vindrutetorkarna själv när det regnar och kan i stort sett fickparkera för egen maskin, åtminstone är jag säker på att den skulle klara det bättre än många bilförare jag känner. Den är sobert bronsfärgad, smidig som en katt och tyst som en frostnatt i Junosuando. Kan man åka länsbuss kan man köra denna bil; jag har svårt att se att det egentligen måste krävas körkort.
Det finns dock ett, ett enda, problem med den, och det är väl ytterst märkligt att sånt aldrig tas upp i motorbilagorna eller på Top Gear: jag vet inte vad den heter. Det märks liksom inte. Den har ännu inte presenterat sig. Jag tror att det är en han, men helt säker är jag inte ens på det. Säga vad man vill men det är väldigt komplicerat, det här med bilar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)