Det skas has bikiniångest (2009)

Hur är det, has det bikiniångest? Det skas det has, står det i pressen (betydligt oftare än någon rimligen kan orka läsa). Bikiniångest – eller ska jag säga ”bikiniångest”? – irriterar mig så här års mer än mycket annat, studentflak och fästingar inräknade.

För det första är ”bikiniångest” en konstlad, krystad och skapad neuros. För lite sen berättade jag om den fina fyrfärgshelsidesannonsen i en engelsk damtidning som hade rubriken ”I år ska jag …”, men jag drar en repris: efter detta följde ett antal sannolikt komplett fiktiva kvinnors nyårslöften varav ett lydde ”I år ska jag byta ut tankinin mot bikini”. (En tankini är en tämligen värdelös uppfinning som förenar det sämsta i bikini och hel baddräkt: den består av ett par bikinibyxor och ett långt linne i baddräktstyg och glipar således oskönt obekvämt i midjan samtidigt som man inte får sol på hela ryggen/magen).

Eftersom annonsens syfte var att få folk, jag menar kvinnfolk, att skriva in sig i en bantningsklubb så var den underförstådda logiken att man får lov att ha tankini tills man blir så mager att man liksom har förtjänat sin bikini. Trams och trefalt trams, säger jag, och upprepar att stränder, pooler, plaskdammar, hav, vattengympor, och insjöar är fulla av trevligt runda magar i bikini. Att på allvar tro att någon skulle stirra extra mycket på just ens egen mage i detta gytter av magar tyder på en narcissistisk egofixering som man bör göra sig av med långt innan man skriver in sig i någon bantningsklubb; det är en universell princip att man måste se till att man är lycklig innan man får börja koncentrera sig på att bli smal. ”Bikiniångest” är för folk som har för mycket tid att göra slut på. Andra bekymrar sig för restskatten, skolmaten, klimatförändringen, eurofrågan, sina liktornar eller att missa bussen. Alla dessa frågor är var och en för sig intressantare ”bikiniångest”.

Fast man förstår ju varifrån folk får såna här dumheter. Till stor del kan det härledas till en enda reklamfilm som har retat mjältbrand på mig under hela våren. Av min godhet ska jag undvika att nämna firmanamnet, men jag kan bifoga upplysningen att jag helt rabiat har slutat köpa flingorna fast de egentligen är mina favoriter rent smakmässigt. Det handlar förstås om den här kvinnan som inte har ätit den här fabrikantens frukostflingor (om man tror att några jämrans cornflakes är vad som är skillnaden mellan mitt midjemått och Dita von Teeses är man antagligen lyckligt nylobotomerad, men låt oss inte fastna i den argumentationen). Hon smyger omkring på en badstrand och har ångest över att hon har bikini, kan man anta; hon har väl lagt av tankinin innan hon var mentalt mogen.

Och varför provocerar detta mig, kan man fråga sig? Jo, naturligtvis för att det är ett försök att slå fast att badstrandsångest är normalt och bör hysas av fullkomligt normala människor – så länge de är kvinnor. Cornflakestokan på stranden gömmer sig på ett förment humoristiskt vis bakom diverse saker, bland annat en luftmadrass som bärs av en karl med stöddig ölmage och berömvärd attityd. Han visar inte minsta tecken på ”badbyxångest”, han ska ner till sjön och paddla badmadrass, han. Och givetvis är det han som är den normala, ja föredömliga, i detta scenario. Vad han äter till frukost har jag ingen aning om, men om det är det som har givit honom hans självkänsla och avslappnade nonchalans så tar jag en portion jag också. Och uppmanar dig, medsyster med ”bikiniångest”, att göra sammaledes. Det är ju för guds skull bara en baddräkt.