Möt barnen på deras nivå men se till att de kommer nånstans också (2008)

Som gammal skolfux om än numera i marginalen gör man med jämna mellanrum avstämning: vad är mest typiskt för skolan just nu? Olika människotyper ger olika svar – datorer, individualisering, höga krav, låga krav – men det mest påtagliga för mig är att skolan, och jag menar att jag fortfarande så att säga är en del av den, inte längre tror på förändring. Skolan vill inte alls omdana människor och göra dem till något annat än vad de var från början – det finns otaliga lärare som gör det, men skolan som institution vågar oftast inte riktigt. Vördnaden för Individens Okränkbarhet kommer emellan.

Kalle, en av dem som jag lärde mig mest av när jag var lärare, gav mig en ögonöppnare vad gäller 90-talets skola: från och med då blev klassresan omöjlig, alltså den sociala förflyttning som gör att man får en annan sorts jobb än sina föräldrar. (När man talar om klassresan handlar det alltid om att komma från ett ”arbetarhem” och bli akademiker, antagligen för att skolan inte har några problem med folk som gör det omvända valet.)

Kalle jobbade mest med de gossar som inte direkt stod törstande vid den bokliga bildningens källa. De hade det inte med sig hemifrån, helt enkelt. När han började sin bana förekom det att en del av dessa gossar med tiden kom att finna en viss glädje i att läsa och skriva på en högre nivå än vad som är omedelbart nödvändigt för överlevnaden, och somliga fick med tiden högre lön än sina föräldrar. Det berodde enligt Kalle på att skolan på den tiden fick låtsas om att folk kan bli något annat än vad de ser ut att vara förutbestämda att bli. (Dessutom hade skolan pondus. Om Kalle sa ”läs Röda rummet” till en sextonåring 1973 så gjorde sextonåringen det. Kalles efterträdare skulle antagligen inte ens komma på idén, men han skulle hur som helst inte heller ha minsta lilla möjlighet att se till att sextonåringen gjorde det. Han kan vädja, tjata eller ”tipsa”, men sextonåringen bestämmer själv, och ingen enda individ har någonsin fått sämre betyg i svenska för att han inte har läst Röda rummet, åtminstone inte i Sverige efter 1995.)

Den förlorade auktoriteten är en sak, men förändringsresignationen är ändå inte en nödvändig konsekvens. Varför ska vi hela tiden förstärka vad vi är istället för att nosa på vad vi kan bli? Barn jobbar utifrån ”sina erfarenheter och kunskaper” från förskoleklass till sista ring. Det handlar alltid om att ”jobba enligt sin egen lärstil”, sällan om att prova en ny. Om Jonna gillar fotboll ska hon göra projekt om fotboll. Man förutsätts ha nått sin fulla potential vid sex års ålder och sen ska man tillbringa 9 + 3 år med att polera på detta perfekta jag. Vi tror inte på att också nutidens Emil i Lönneberga en dag kan bli kommunalnämndens ordförande. Precis som någon vis man har sagt: om Harry Martinson hade gått i skolan i dag hade han fått sitta i tolv år och skriva ”Så känns det att vara sockenbarn”.

Å andra sidan är det inte bara skolan: Sverige i dag tror att allt slutar med här och nu (”det kan inte vara annorlunda, för så är det, för på något annat sätt kan det inte vara”). Vi har den skola vi väljer att ha och den är på många sätt bättre än sitt rykte, men ibland kan jag tycka att det vore klädsamt om vi ville rycka upp oss och låta den få bli lite annorlunda. Alla de hjältar som snart ska släpa sig till första lektionen med en väska full av de prov de rättade till 04:45 i natt förtjänar en mer lättandad livsluft och mer framtidstro. Och det gör de som har skrivit proven också.

Gordon, Postis, Space-Kadetten och dom andra (2000)

Det är fullt möjligt att bli alldeles betuttad i döda ting. Kanske är det ett cyniskt konstaterande, ungefär som att ”den som påstår att man inte kan shoppa sig lycklig vet bara inte till vilka affärer man ska gå”, men det är likafullt sant. Min första mp3-spelare, det lilla högteknologiska tändsticksplån som ersatte den tämligen värdelösa apparatus som kallas cd-freestyle, kunde jag i början sitta och bara titta på som om vi vore ihop. Min senaste ickebiologiska kärlek är mina föräldrars nya bil. Det är lite som med den oäkta hälften 1998: jag visste inte att det kunde kännas så.

Precis som många människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet är jag något av en animist när det kommer till bilar. Jag tror att de har en själ och döper alla bilar jag känner (se där, bara; det verbet slank med innan jag hann reflektera över det). Kamraten S:s förra bil hette Postis, en förkortning av det varken särskilt spirituella eller vitsiga Postbilen, helt enkelt eftersom den var liten och aggressivt gallgul och precis lik forna tiders posttjorv minus logotypen. Hennes nya kärra namnade jag Gordon på sex och en halv sekund. Färgen ser grön ut men heter ”gekko”, och den populärkulturellt bevandrade upptäcker omedelbart den subtila Wall Street-vitsen.

I garaget i lanthemmet bor Lilla Blå, helt irrationellt döpt efter sagoelefanten med samma namn och egentligen inte av nån annan anledning än att den är liten och blå. Före Lilla Blå hade vi Rock’n’roll-SAAB:en som fick sitt namn framförallt eftersom jag aldrig vare sig förr eller senare har sett, ägt eller ens bara färdats i ett fordon med mindre sex appeal och rock’n’rollfaktor. Innan Rock’n’roll-SAAB:en hade den oäkta hälften en rad osorterade tjänstebilar som helt saknade charm och personlighet (å andra sidan startade de oftast). Själv förvaltade jag Space-Kadetten, min längsta bilrelation, ett fordon som hade så pass mycket charm att det nästan blev övermäktigt emellanåt. Vår sista långresa tillsammans gick till Bohuslän – på tillbakavägen kom vi i alla fall så nära hem som Askersund innan Space-Kadetten bröt samman i ett moln av rök. Det berodde inte direkt på att vi sprängde någon fartgräns: när man trampade gasen i botten så att plåten böljade på utsidan kunde man pressa upp den i nästan 120 och på den tiden vande man sig helt enkelt av med omkörningar om det inte handlade om hölass, företrädesvis hästdragna.

Men så träffade jag som sagt den här nya. Min känsla för det passande förbjuder mig att i denna text avslöja vilken sort det handlar om, men jag har i alla fall aldrig varit med om något så fantastiskt. Den är automatväxlad, något som jag mobbade min far för ända tills jag faktiskt provade att köra den. Den har tusen finesser och slår på vindrutetorkarna själv när det regnar och kan i stort sett fickparkera för egen maskin, åtminstone är jag säker på att den skulle klara det bättre än många bilförare jag känner. Den är sobert bronsfärgad, smidig som en katt och tyst som en frostnatt i Junosuando. Kan man åka länsbuss kan man köra denna bil; jag har svårt att se att det egentligen måste krävas körkort.

Det finns dock ett, ett enda, problem med den, och det är väl ytterst märkligt att sånt aldrig tas upp i motorbilagorna eller på Top Gear: jag vet inte vad den heter. Det märks liksom inte. Den har ännu inte presenterat sig. Jag tror att det är en han, men helt säker är jag inte ens på det. Säga vad man vill men det är väldigt komplicerat, det här med bilar.

Tänk hästar - eller nåt (2002)

Jag genomgick en kort period av grubbel och vånda för lite sen. Jo, det händer emellanåt, man är ju trots sitt glättiga yttre i stort sett mänsklig. Det var inget existentiellt utan bara lite vinterbetingat ältande av hur destruktiv man är med sin ävlan, ynkliga självkänsla, misstänksamhet, ja, ni vet. Det gick över. Det retliga var att en medmänniska innan dess fick tillfälle att citera mig för mig själv. Sådant är alltid otrevligt.

- Du kör ju jämt med ditt "tänk hästar, inte zebror", sa medmänniskan. Varför gnäller du när jag tänker "zebror" trots att du själv går runt och tänker "brontosaurusar"?

Denna zoologiska observation tarvar eventuellt en förklaring. En gång hörde jag en läkare säga att "när du hör ljudet av hovar: tänk hästar, inte zebror". Det betydde i sammanhanget ungefär att om du känner dig lite hängig en dag så är det mer sannolikt att det är förkylning än att det är ebolavirus, så lägg inte ner för mycket tid på att gruva dig över den där ebolan.

Jag snodde uttrycket och lät det bli mitt sätt att säga "oroa dig inte för sådant som är osannolikt och ta inte ut skit i förväg". Det går att applicera på allt. Om tjejen i kassan är tvär mot dig beror det snarare på hennes restskatt/gallsten än på dig. Om chefen inte svarar på ett mail är det troligare att vederbörande glömde än att det är första vinken om att du kommer att få sparken - etcetera. Den långsökta negativa förklaringen är sällan den sanna, men det är enligt en outgrundlig universalprincip lättare att bygga upp en skräckvision eller reta upp sig än att inse den totalt harmlösa sanningen. Om det finns människor som har en medfödd tendens att tolka allt till det positiva, sådana som hör ljudet av hovar och tänker att här kommer det nog någon ridande för att ge mig serafimerorden och Percy Barneviks pension, så finns de i alla fall bara utanför min bekantskapskrets.

Om häst/zebraprinipens förträfflighet är jag fast förvissad, och jag tycker (tydligen) om att slå folk i huvudet med mitt lilla talesätt.
- Glöm inte det: när du hör hovar ... säger jag allvarsamt men uppmuntrande och ser dem stadigt i vitögat.

Jag kände mig nöjd med detta. Tills nyss, då ovan nämnda medmänniska kom och påstod att när jag hör hovar så tänker jag inte bara "zebror" utan "brontosaurusar", vilket alltså - förklaring för de mindre metaforiskt lagda - betydde ungefär "med vilken rätt säger du 'upp med hakan', gamla dysterkvist?". Det kändes så pass kymigt att jag ruskade på mig och klev ur min självömkan. Och jag fann mig snabbt, för jag är bra på att lägga citat på minnet även om det inte handlar om ljudet av hovar.

-"Du ska göra som jag säger och inte som jag gör", sa jag.

Där tyckte jag att jag klarade mig fint.

Var barn ska vara och inte (2008)

Var barn ska vara och inte vara är en fråga som vid varje given tidpunkt engagerar nationen så att densamma håller på att gå upp i limningen. Barn är nämligen något som man kan ha åsikter om på det sättet – det kan hända att det finns massor av folk som har åsikter om i vilka miljöer man vill se eller slippa till exempel pensionärer och smålänningar, men de uttrycker sig inte lika ofta i pressen.

Svenska Dagbladet har haft en sommarserie om ”Asfaltbarn”, och av den kan man lära sig mycket. Bland annat att folk ljuger när de svarar på enkäter: ja, jag kan faktiskt inte tänka mig annat när 87 % svarar att de inte vill kunna boka barnfri plats på tåg och flyg. Jag är inte en sån som påstår att jag ”tycker om barn” sådär rätt ut i luften, men jag älskar människor och barn är små människor och alltså, rent logiskt, älskar jag barn. Däremot tycker jag inte att det kränker deras medborgerliga rättigheter om det skulle kunna vara möjligt för den som till exempel är på affärsresa, eller har sorg och har nerverna på utsidan, eller har tinnitus, att kunna gardera sig mot att bli sittande vid ett gallskrikande spädbarn på en sextimmarsflygning. Jag tycker att det är en strålande idé. Men det är inte helt okej att tycka det.

Däremot är det helt i sin ordning att tycka att mammor med barn inte ska vara på caféer eftersom det är roligare för barnen att vara i lekparken. Detta är en inte alldeles ovanlig lunchrumsåsikt, men den är enligt min ringa mening ganska konstig. Jag tycker ungar får vara med på café (givet att det finns plats för deras gigantiska Urban Jungle-farkoster). För det första är barnen till de mammor som sitter på café oftast så små att de inte märker om de är på café eller i parken eller på regalskeppet Vasa. För det andra tycks debattörerna utgå från att bebismammorna sitter på café tolv timmar om dan och inte bara när debattörerna ser dem. Med samma logik bör inte sotare sitta på café för de bör vara ute och sota. Folk talar spydigt om lattemorsor – i så fall finns det ju också lattemäklare och lattelärare, men dem ids ingen vara spydig mot.

En annan evig stötesten är barns vara eller icke vara med på bröllop och liknande stora kalas. Där tycker jag definitivt nej (men om man tycker ”ja” så bör man ta höjd för det vid bordsplaceringen; jag vet en som tillbringade nästan två timmar av en bröllopsmiddag ensam som ett fyrtorn vid sitt bord eftersom samtliga övriga vid det bordet hade knähöga knattar som skulle matas, nattas och snytas strax före kaffet). Knähögt folk – folk upp till nånstans i höjd med konfirmationsåldern, ärligt talat – har helt enkelt roligare annorstädes än på halvdagslånga vuxenkalas (och de vuxna har roligare utan dem, Men Det Får Man Inte Säga).

Slutligen såg jag en totalt fascinerande fråga i en etikettspalt häromsistens. Det var en barnlös vuxen kvinna som frågade om det var dålig stil av henne att säga ifrån till det par i kamratkretsen som liksom tvångsrekryterade henne som barnvakt. Hon blev inte tillfrågad, ungen levererades bara när de visste att hon ändå var hemma. Ett inlägg i debatten som följde var att kvinnan ifråga var avrundat till ett egoistiskt svin: ”det går ju an att svära sig fri nu, men du får se hur roligt det är att vara ensam på ålderns höst”.

Det är något av det dummaste jag har läst i år. Men det är ju nu så en gång för alla att om man bara lyckas förmedla att man älskar barn så gör det inget om det märks att man inte respekterar vuxna. Det är intressant, det där.

Angående apatiska hundar (2008)

– Och där ligger du apatisk i alla fall, du otacksamme, sa den oäkta hälften och bligade på den svarta pälsbollen inne i holken.
Två bruna knappögon på halvljus blinkade slött tillbaka. ”Apatisk för dej, va”, sa dom. ”Du vet inte hur det är när en tax är väldigt trött.”

På sistone har vi diskuterat djurskyddslagarna hemmavid. Vi är i princip för dem (även om kåsörtaxen anser dem tandlösa eftersom de inte stipulerar lagstadgad och hög veckoranson av Schmackos, en sorts pressade remsor gjorda av gudvetvad men som kåsörtaxen skulle kunna gå genom eld för). Men man kan ställa sig frågor, det kan man. Nu senast bestämdes det att hundar inte får vara ensamma mer än ett visst antal timmar om dagen, och det är ju i och för sig helt korrekt – fast man trodde kanske att det var tillåtet att använda sitt sunda förnuft till och med innan det stod i lagen, och man kan ju fråga sig om det inte i så fall också borde lagstiftas om hundars rätt till motion. Bor man i Stôckhôlm ser man alltför många jyckar som mest används för att stärka ägarens s.k. image, såväl puffiga minisoffkuddar som mest åker handväska som vapenattrapper med nithalsband som mest står och hänger på Sergels torg.

Direkt fel är det ju alltså inte, detta med regler för djurhållning inklusive lagen om hunds rätt till sällskap. Men när den skulle säljas in till allmänheten blev det för mycket brösttoner. Man kunde läsa artiklar om hur man hade studerat ensamma hundar via webbkamera, och det kändes liksom lite för moralistiskt. ”Ensamma hundar ligger apatiska under stora delar av dagen” stod det och så lades texten ut kring det, och jag skulle vilja påstå att hundar generellt ligger apatiska under stora delar av dagen. Men man säger normalt sett inte så, man säger att de vilar för det är det de gör och det de måste. Alla hundar jag har känt har verkligen förstått att uppskatta och njuta av sin vila, vilket givetvis också i förlängningen gör att en genomsnittlig gråhund är klipskare än en genomsnittlig börsmäklare eller investmentbankir.

Kåsörtaxen har en transportbur i plast, och familjevokabulären är alltså ”holken” för det ser lite ut som en sån. Det var den oäktes snilledrag att skaffa den när kåsörtaxen var ny. ”Han måste ha ett bo som han alltid har med sig”, sa han, ”för det skulle jag vilja ha om jag var han” (kom sen inte och säg att vi saknar empati med faunan även om vi ibland är skeptiska till juridikens argumentation). Precis så har det blivit: ”Här har man alltid med sig”, sjunger dom i Fem myror, och det har kåsörtaxen i allra högsta grad. På tåg, i bil, i lanthemmet, hemma i stan. Han älskar denna holk. Hans holk är hans borg, och där tillbringar han också stora delar av sin dygnsvila, och dygnsvilan är tämligen lång eftersom han är en hund.

Även när vi är hemma hos honom om dagarna så ligger han alltså, om man vill se det så, apatisk. Ibland ligger han på rygg med alla fyra tassarna i vädret och snarkar så det skallrar i holkväggarna. Ibland är han en stillsamt snusande pälsboll. Ibland ligger han på sidan med svansen eller sin långa kran ut genom öppningen. Och om vi skramlar med kopplet studsar han upp som en guttaperka och så går vi två timmar i skogen och när vi kommer hem går han gärna och knyter sig en stund igen. Sens moral: man kan inte lämna en hund lika länge som en kaktus, men man behöver inte försöka skrämma populasen med ”apatisk”. En tax, jag menar hund, behöver sin sömn.

Nationella alkoholneuroser (olika) (2008)

Det är klart att man dricker vin när man är i Paris.

Så skulle man kunna inleda den här texten – om man inte under 22 års aktiv tjänst som krönikör hade fått ett och annat läsarbrev som styr upp en angående vad man får och inte får skriva i tidningen. Man har bland annat lärt sig att alkohol bör behandlas med bildliga silkesvantar. ”Vissa människor, som ärligt och rättframt har svarat på alla frågor i Folkhälsoinstitutets samtliga tester och räknat sina poäng och konstaterat att de inte har alkoholproblem, kan när de är en vecka i Paris, tycka om att dricka ett eller två glas vin – men det betyder inte att alla ska göra det eller att dessa vissa människor inte har den yttersta respekt för människor som har alkoholproblem och alla deras anhöriga” – ungefär så tror jag att man skulle kunna skriva och kunna vinna acceptans hos de flesta, men det skulle fortfarande finnas de som tycker att det bästa är att inte alls skriva om alkohol.

Denna kärnsvenska nervositet i alkoholfrågor stötte jag på när jag nämnde för en halvbekant att vi alltså ska till Paris en vecka för att försöka jaga fram lite livslust så här halvvägs in i de långa kalsongernas natt. ”Å, Paris!” sa hon. ”Promenera, äta god mat, dricka vin …” Sen avbröt hon sig och tittade skyggt och politiskt korrekt på mig under lugg. ”Ja, alltså, jag menar att man kan ju dricka nåt glas om man vill … om man dricker vin alls … menar jag.” Att hon blev besvärad gjorde att jag liksom började överkompensera och kände mig tvungen att försäkra henne om att här skulle min själ drickas vin tills det började läcka ur öronen (något som jag inte alls vet om jag kommer att kunna leva upp till). Hennes oro handlade alltså om att det plötsligt kom för henne att jag, för allt var hon visste, kunde vara fanatisk nykterhetstillskyndare eller ha någon annan typ av komplext förhållande till sprit. Eftersom hon var svensk är hon hårdkodad att alltid tänka den tanken, men denna gång kom den alltså två sekunder för sent och först efter att hon hade talat.

Men den tanken, att man så att säga måste linda in spriten, är inte lika allestädes närvarande i övriga världen. Efter Parisvindiskussionen kom jag att tänka på två sidor jag har rivit ut ur en engelsk damtidning. Jag har tänkt skriva om dessa sidor när jag hittar en bra ingång på dem, och – voila. Den ena är en ”promotionartikel”, alltså lömsk textreklam, med rubriken Wonder Woman: ”När man ständigt går på högvarv är det inget fel i att belöna sig själv för allt hårt arbete man lägger ner. Och när belöningen är det dagliga kvällsglaset av nåt välkylt kan det heller aldrig bli helt fel med vin från XXX” (och sen ska man alltså tävla om att bli ”Superkvinna 2008” hos detta vinhus). I den andra texten jag har sparat är det chefredaktören som i en lätt och ledig ton kåserar om nyårslöften och hur hon ett år lovade att avstå sin dagliga dry martini men sedan insåg att livet måste ha sina guldkanter.

Tänk er en (kvinnlig) svensk skribent som i en bisats berättar om sin dagliga slurk starksprit – hur många timmar till tror ni hon skulle få tillbringa på sin chefredaktörsstol? Och föreställ er en helt neutral, alltså inte modernt provocerande, annons som menar att det är normalt och rekommendabelt att dricka vin varje kväll för att stå ut med vardagen … Säga vad man vill, men i ett land där sådant rasslar ur pressarna utan att det blir folkstorm has det åtminstone inte samma sorts alkoholneuros som vi har i Sverige. Kan det liksom inte bara vara lagom nånstans?

Tumpar du i kallimallivandra? (2008)

- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.

När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.

Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.

Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.

Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.

PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.

Mikrotrender (2008)

Jag har läst en intressant bok, skulle jag vilja påstå. Tyvärr finns den inte på svenska, i alla fall inte än, men den som läser engelska och är intresserad av nya perspektiv på samtiden kan få några trevliga timmar med den: Microtrends av Mark J Penn och E Kinney Zalesne. Den handlar alltså – inte oväntat med tanke på titeln – om mikrotrender, olika subkulturer som är stora rent numerärt (och alltså kan vara betydelsefulla för till exempel marknadsförare och samhällsplanerare). Om man tittar på de tre exemplen ovan så antar jag att de flesta hade ungefär samma fördomar som jag: visst har man sett några tjejsoldater på CNN men de kan ju inte vara mycket fler än en handfull, i stort sett samtliga mexikaner är katoliker och även om man räknar alla anhörigvårdande män i hela världen så får man väl knappeligen ihop mer än några hundra tusen. Och så visar det sig att det finns minoriteter som ibland är lika många som flera gånger Sveriges befolkning.

Microtrends är alltså i stort sett en statistisk redogörelse, men charmfullt kommenterad. Penn och Zalesne har inga underliggande politiska motiv med sina redogörelser; man får göra vad man vill med upplysningarna men man får veta hur landet ligger. Ett avsnitt som handlar om konsumentdemografi visar att kvinnor lägger mer pengar än män på elektronik och att majoriteten av bilköparna i USA är kvinnor. Det handlar inte om nån sorts trendspaning om att ”kanske en dag”; det är ett faktum: fler kvinnor än män köper bilar. Däremot är bilden av en typisk bilköpare så solklar och fastetsad i det kollektiva medvetandet att 70 % av de kvinnor som tillfrågades i en marknadsundersökning uppgav att de kände sig aviga i en typisk bilhandel eftersom bilhandlar i alla avseenden är skapade, utsmyckade och bemannade med testosteron i åtanke – även om till och med bilhandlarna borde inse att mest stålar kommer ur kvinnors fickor.

Andra mikrotrendsgrupper som samlar kopiöst många människor trots att folk knappt tror att de finns är till exempel sekulariserade sansade muslimer, kvinnor som lever med väsentligt yngre män, vuxna som spelar tv-spel, folk som söker sig till långsamma tålamodskrävande aktiviteter (dessa blir fler i ungefär samma takt som tempot i samhället ökar) och strävsamma par som lever ihop utan att dela bostad trots att de bor i samma stad. Det finns fler. Alla är tankeväckande. Skygglapparna som gör att vi inte ser alla dessa människor är våra förutfattade meningar och åsikter om Hur Det Borde Vara.

Naturligtvis finns det mikrotrendgrupper i Sverige också. I vissa fall är de exakt desamma som i USA: vi har ju också sansade muslimer, kvinnliga bilköpare och plikttrogna omvårdande söner, men sannolikt har vi också en hel del andra om man bara tänker efter. Ibland kallar vi dem minoriteter trots att de är numerärt fler än majoriteten – ”det är inte storleken som gör de här grupperna till minoriteter, det är vårt perspektiv”, säger Penn. Det har han alldeles rätt i. Och perspektiv har man som sagt alltid glädje av att få nya. Jag hoppas nån översätter den här boken.

Det. Är. Inte. Schysst. Att. Piratkopiera. (2008)

Varav hjärtat är fullt talar man påstås det, men det är inte alldeles sant. I så fall skulle varenda spalt jag skriver ha minst ett PS som handlar om illegal fildelning och piratkopiering. Så illa ska det inte bli, men ibland måste jag få klämma ur mig åtminstone något när det känns som om hjärtat nästan rinner över. Det gör det när jag läser de allra mest enfaldiga inläggen som handlar om att allt som går att sno och dela över nätet borde vara gratis och lagligt.

Några filosofiska reflektioner först: det är svårt att vara intellektuellt hederlig och samtidigt påstå att vissa (konkreta) produkter får kosta pengar medan andra (abstrakta) ska vara gratis. Det kan kosta lika mycket att framställa ett gäng låtar som att framställa till exempel en klocka, men färre tycker att det schysst att sno en klocka vare sig det är från urmakaren själv, återförsäljaren eller grannen. Guld är värdefullt för att vi har kommit överens om det, och det skulle vara möjligt att få folk att fatta att immateriella rättigheter också har ett värde.

Naturligtvis är grundproblemet att folk inte vill göra rätt för sig, men så säger ju ingen. Vissa påstår istället att kopiorna av ett verk inte är värda något. Det håller inte heller: om du köper en Volvo betalar du inte bara för plåtvärdet utan också för att den är en kopia av en prototyp som företaget har lagt ner massor av forsknings- och utvecklingspengar på. Varje ”kopia”, alltså varje bil, måste ta hem den kostnaden (plus alla andra kostnader som lokalhyror, städning, revision och personalavdelning etc.). Dessutom vill folk tjäna pengar också. Jo, faktiskt. Förläggare och bilfabrikanter också, inte bara altruistiska fildelare (som sannolikt trots allt också har någon typ av försörjning).

Nu nalkas jag pudelns kärna, och jag inser mina argument av vissa anses väga lätt eftersom jag är både förläggare och upphovsman. Dessa kategorier betraktas av vissa som en generell hämsko på det Fria Informationsutbytet (ett dilemma är förstås att den dag vi hämskor saknar incitament, alltså inte kan tjäna pengar på, att producera och ge ut så kommer det inte längre att finnas nåt att sno). Dock: det är alldeles extra enfaldigt att piratkopiera läromedel. Viss kopiering får ske och regleras i BONUS-avtalet mellan utbildningsanordnare och upphovsmannaorganisationer, men vissa skolor kopierar istället för att alls köpa böcker. Det finns skolor där eleverna inte får skriva på kopiorna för att nästa klass ska ha dem. Mindre än 1 % av den totala skolbudgeten, i den händelse ni undrar, går till tryckta och digitala läromedel.

Och vad är det då man vill slippa betala för? Jo, för kvalitetssäkrat pedagogiskt innehåll. Läromedelsförlagens investeringar är inte papper med tryck utan kvalitetssäkring av material som undervisande lärare framställer på sin fritid. Inte sällan har uppemot hundra lärare granskat ett färdigt material. Förlagen och författarna tjänar givetvis pengar, men – faktiskt – mest på de framgångsrika titlarna i stora ämnen. Latinböcker är i dessa dagar inte särskilt lukrativa, men vi gör dem för de behövs och för delar av den vinst vi gör på andra böcker.

Lägg till detta att Sverige är ett mycket litet språkområde men att investeringarna för en bok eller en webbtjänst är lika stora eller större än för t.ex. ett engelskt förlag. Den som gillar tanken på en framtid med ett rikt utbud av svenskproducerade läromedel utan reklam bör alltså stötta idén att det är synnerligen kortsynt och korkat att piratkopiera skolmaterial.

Ja – det var väl i stort sett bara det jag ville ha sagt: det är fult och dumt att stjäla. Jag inser att det är många som inte håller med mig.

Den kvinnliga defekt som är kalashetsen (2008)

Jag har talat om den förr, denna kvinnliga mentala defekt, och med största sannolikhet talte jag även tidigare om den just i jultider: kalashetsen. Vi måste tala mer om den, för vi måste utplåna den om vi ska överleva som nation. Om man tänker sig att svenska kvinnor på sikt ska ha livslust och energi över till att lösa cancerns gåta eller föda fler barn eller bara orka gå till jobbet efter trettonhelgen måste vi – måste, säger jag er – fördriva kalashetsen. Jag vet inte var vi ska göra av den. Kanske kan vi fösa den över Kölen till Norge eller dränka den i Östersjön, men här kan vi inte ha den.

Det blir nämligen nåt fel på somliga fruntimmer så snart julen nalkas. Inte på alla fruntimmer, men å andra sidan stannar det för en del inte vid jul: varje högtid och festlighet framkallar samma mentalt förlamande tillstånd. Som en liten illustration kan jag berätta om den bekant som tillbringade natten före en inflyttningsfest med att gråta hysteriskt och baka hundrafemti små snurriga pajer som var och en var ett veritabelt konstverk och hade kunnat ställas ut på Liljevalchs vårsalong. Att hon grät gjorde inte processen enklare, men det berodde på nervspader: dessa bakverk var den tionde konstfärdiga plockmatssorten hon hade snott ihop samma vecka till det kalaset – efter att hon hade jobbat, hämtat på dagis, gått ut med hunden, matat och snutit och nattat och skickat ett par extra jobbmejl. Hennes man var en typisk medberoende till en kalashetsare: han hjälpte inte till eftersom han tyckte att hon kunde låta bli de förb. pajerna om hon ville. Han uppskattade i och för sig att hon fixade så fint till deras fest, men han menade att hon inte kunde klandra honom för att hon nästan gick i däck för han sa ju mycket riktigt åt henne att tagga ner.

Och detta fick jag alltså veta i efterhand. På själva kalaset stod hon och log brett och vinnande (och lite, lite glasartat) och berättade att ”dom där små pajerna snor man ihop på ingen tid alls!”. Här har vi den första insatsen som jag kräver av alla ansvarskännande medborgare: gå aldrig på den utsagan och fortplanta den framförallt inte själv. Om du har farit runt som en såpad iller för att få ihop ett kalas, säg då som det är. Du kan ju fortfarande understryka att du tycker att resultatet är värt det. Kalashetsare samlar på sig de här luftiga lögnerna om att sno ihop i förbifarten och tror att alla andra ser ut som Angelina Jolie när de mellan 17.00 och 17.35 med en välmanikyrerad vänsterhand gör jul för femton personer medan det bara är de själva som jobbar hela natten med psykbryt och gråtnäsa.

Den andra insatsen är inte så mycket attityd som gerillakrigföring. Låt aldrig en kalashetsare komma åt kvälls- och veckopressens Mysiga Tips! Hittar du en Amelia Jul hemma hos en kalashetsande väninna: döda den, släng den i sopnedkastet och säg att katten åt den. Om du, som jag gjorde nyligen, i en synbarligen fullt klok tidning hittar en liten ruta där det står ”Köp blankt omslagspapper i den temafärg du har valt för just denna jul (sic) och slå in alla glas- och tallriksunderlägg för en trevlig effekt (sic)” så riv ut den utan prut. Om väninnan undrar varför du har stympat hennes tidning, säg att du var tvungen att spara en intressant annons för ett nervhem speciellt för kvinnor som har dukat under i julförberedelserna och att du tänker ge den till en kamrat vars själshälsa du oroar dig för. Lova mig det!

PS: Inga barn har någonsin dött av Mamma Scans köttbullar. Jag är helt säker. God jul!

Nä. Inte ens med moderater. (2008)

Som trivselskribent uttalar man sig om politik oftare än man tror. Familjefrågor, skolan, trafiken – nästan allt är i någon mening realpolitik, di kallar’t, men själv undviker jag oftast att skriva om något som har en politisk färg.

Dock känner jag mig manad att så göra idag. Jag avser inte att slå fast vilken färg som är bäst (själv är jag politisk zebra rent historiskt; jag röstar inte reflexmässigt lika i riksdag/ landsting/kommun vilket innebär att jag under årens lopp har stöttat i stort sett alla tillgängliga partier) men jag läste en så intressant artikel om tv-serien Svensson, Svensson. Den serien tycker jag är småtrevlig och fyndig, men det tyckte inte skribenten. Inte direkt. Enligt denne är Svensson, Svensson ”borgerlig propaganda”, ”en subtil form av manipulation”, ”en politisk bredsida mot arbetarklassen” och ”en högervriden propagandaapparat”. Det är som man säger ord och inga visor, och det är på något sätt upplyftande att läsa sådant även om man inte håller med i sak, för ett sådant glödande engagemang är mänskligt sällsynt om det inte handlar om hockeyslutspel.

Logiken bakom resonemanget är att huvudpersonen Gustav Svensson är infantil, bakåtsträvande och arbetsskygg (skribentens ord, inte mina) och samtidigt uttalad socialdemokrat. Hans familj framställs däremot som mer duglig: hustrun är uttalad folkpartist och tar med sig pappersarbetet i sängen på kvällen, dottern ”verkar vara någon slags ljuv hemmafru” (som jag minns det är hon i och för sig veterinär, men det kan vara jag som har fel) och svärsonen ”bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomiskt kapital som kompositör”. Ungefär så går argumentationen. Och även om jag alltså alltid uppskattar en god skribent i affekt måste jag komma med invändningar.

För det första: i stort sett all fiktion under Nobelpristagarklass (och en hel del i densamma) handskas med stereotyper. Det är inte alltid vackert – men det är dock inte elakare när man driver med nidbilden av en bakåtsträvande gråsosse än när man driver med en borgerlig karriärkvinna som övernitiskt går till sängs med interpellationssvaren. För det andra: vad är det som säger att svärsonen/kompositören inte är socialdemokrat? Sist jag kollade fanns det en hel del kulturarbetare i S-leden.

Men så har vi det tredje och viktigaste. Varför väcker ironi över socialdemokrater så svallande känslor när det är helt okej att driva med borgerliga? Särskilt populärt är att framställa dem som känslokalla cyniska Krösus Sorkar. Argumentet att man får driva med ”de starka” men inte med ”de svaga”, faller ju duktigt på att det finns mängder av vanligt borgerligt småfolk och dessutom svinrika principiella vänstermänniskor (Henning Mankell, anyone? Liza Marklund?). Det finns en underton i hela den svenska vardagsdebatten som utgår från att en snäll vanlig människa är socialdemokrat. Då gillar man ju ”lojalitet”, ”demokrati” och ”solidaritet” – som det finns hundratusentals borgerliga som har som kärnvärden, men det tror ingen på. De är ju samtliga rika, så de är ju samtliga onda, så dem är det bara snällt att driva med. Solidariskt, liksom.

Enligt min ringa mening får man stå ut med en del stereotypiserande i tv-komedier (och det finns ju dessutom, som man brukar påpeka i såna här sammanhang, en avstängningsknapp). Men ska man ta brösttoner om att Svensson, Svenssons förakt mot arbetarklassen så måste man också ställa upp på att man inte får vara elak mot till exempel centerpartister heller. (Nä, inte ens mot moderater. Faktiskt.)

Frrrrruktsmaskare! (2008)

Jag trodde inte att dom fanns, eller rättare sagt trodde jag inte att dom fanns utanför vår familjs inbillningsvärld, förrän jag läste om dom i Metro: fruktsmaskarna. Av en slump greppade jag en gratistidning på pendeltåget en dag och hittade en insändare om fruktsmaskare, och denna text ska jag be att få återge fritt ur minnet.

Det var synd och skam, skrev skribenten, att en viss sorts fruntimmer inte kan hålla sig ifrån att smacka (han använde termen ”smacka” vilket är en skillnad mellan honom och min familj, se nedan) på äpplen i kollektivtrafiken. Denne man greps nämligen av en helig vrede var gång han på t-banan eller i bussar – ja, till och med i busskurer kunde hans aggressioner väckas – iakttog denna sorts kvinnfolk äppelsmackandes av hjärtans lust ”med saften rinnande utmed hakan”. Inte nog med att själva skådespelet var frånstötande och groteskt, han tyckte sig också kunna tolka in en dolsk baktanke och avsikt: fruntimren äppelsmackar för att de vill visa och till yttermera visso stoltsera med att de äter nyttig och näringsriktig kost.

Alltsammans var, om detta inte redan har framgått, hållet i en vederbörligt förbannad insändarton och jag skulle ha avskrivit Ragnar Jönsson eller vad han nu hette som en snurrpelle av tredje storleken – om det inte hade varit så att jag lever tillsammans med två av hans meningsfränder. Vi upptäckte det, eller snarare upptäckte jag de båda och de varandra, för ett tag sen när det lilla trollet klev av bussen svart i synen av vrede. (Det lilla trollet är f.ö. numera femton år och kommer för allt vad jag begriper fortsätta att bli ännu äldre trots att hon var så liten när hon var mindre.)
– En frrrruktsmaskare! morrade hon. Finns det något värre än att sitta på bussen bredvid en frrruktsmaskare?!
Hon yttrade det sista med både ett utropstecken och ett frågetecken trots att hon normalt sett är mycket fridsam. Det är även hennes far, skulle jag vilja påstå, i normala fall men inte nu.
– Nej! ropade han nästan; jag svär att han nästan ropade. Jag hatar fruktsmaskare!

Här var jag tvungen att kvickt bryta in och förhöra mig om vad som egentligen pågick och menades.
– Fruktsmaskare? frågade jag således lika vältaligt som begåvat.
Den oäkte och trollet satte igång som Piff och Puff på julafton.
– Dom sitter alltid bredvid mig på bussen …
– Nej! Bredvid mig! Alltid!
– … och dom äter frukt låååååångsamt och äckligt …
– … och helst när det är tjuåtta grader på bussen och man blir åksjuk ändå …
– Ja! Lukten är värst!
– Fast ljudet är nästan värre!
– Och dom äter alltid övermogen banan!
– Eller mosiga persikor!
– Eller såna där purémjuka päron för tandlösa!
– Ja! Snuskpäron på buss borde förbjudas! Och citrus! Citrusss!

Jag har sällan sett två människor komma i gasen så snabbt och aldrig över ett så banalt, ursäkta mig Ragnar Jönsson, ämne. Trots intrikata följdfrågor blev det ändå inte begripligare för mig. Somliga personer, närmare bestämt min man, min styvdotter och Ragnar Jönsson, tål inte när andra personer äter frukt i kollektivtrafiken – så enkelt är det.

Faktum är att det är så pass konstigt att jag har svårt att tro att det finns så många som tre personer i landet som hyser denna märkliga aversion. Jag konfronterade den oäkte med insändaren och frågade om han möjligen hade börjar publicera sig under pseudonymen Ragnar Jönsson. Han skummade texten.
– Nä, sa han enkelt. Jag skulle aldrig påstå att äpplen är äckligast.

Det finns en sorts logik i det också, antar jag.

En sån där paradisresa (2008)

Det är många som skulle bli gröna av avund om de visste vad M:s släkting håller på med just nu. Han är nämligen på paradisresa jorden runt. I ett och ett halvt år. Det är få förunnat. Jag är dock inte det minsta avundsjuk, och det säger jag inte bara för att jag är en sån där patetisk människa som älskar att jobba – nej, grejen är att släktingen företar sin paradisresa i segelbåt. Hellre släktingen än jag, säger jag.

Visserligen är mina fåtaliga kontakter med segling antagligen inget att använda som måttstock: jag har mest medföljt som passagerare i optimistjolle, och det mesta talar för att släktingen kommer att betvinga till exempel Suezkanalen i något lite mer substantiellt fartygsliknande. (När jag skriver detta måste jag få göra ett helt ovidkommande inpass på detta tema samt på temat ”Töntiga posörföräldrar som har barn mest för att få visa upp deras talanger för allmänheten”. I en frukostmatsal på en Finlandsfärja satt jag en gång vid samma bord som en far och hans förhoppningsfulle son. ”Titta, Simon, ett fartyg!” sade fadern och pekade mot horisonten med ett välmanikyrerat finger. ”Va?” frågade Simon. ”Men titta där, Simon”, sade fadern. ”Där! Där är fartyget!” ”Var då?” sa Simon. ”Men Simon, ser du inte fartyget där?” frågade fadern. ”Nä”, sa Simon. ”Jag ser bara en båt.” Det har som sagt inget med saken att göra än att jag inte kan yttra ordet fartyg utan att tänka på den episoden.) Men apropå Finlandsfärja: även om det inte är någon optimistjolle som släktingen lägger ut med så lär det ju inte direkt vara en sån heller, jag menar Finlandsfärja.

Man kan fundera på hur man förbereder sig fysiskt och mentalt för arton månader i en båt. Gits Olsson skrev något tämligen välfunnet på temat segelsemester och jag minns något liknande från den Sällskapsresa som utspelar sig ombord. Det handlar mest om att koka makaroner på spritkök i en hammock i full schvung eller tända samma spritkök i duschen utan att tappa livslusten och jag kan tänka mig att det går åt, men jag tror att det också kan vara en poäng i att öva på att umgås med sitt segelsällskap i till exempel en klädkammare under långa perioder. M:s släkting är inte fullt så djärv att han ensamseglar, han har sin hustru med sig, men frågan är om det inte är djärvare fast på ett annat sätt att utsätta ett äktenskap för den prövningen.

Just det att umgås uteslutande med en och samma människa på en mycket liten yta under lång tid skrämmer mig verkligen trots att den oäkta hälften är mycket trevligare än jag. Själva umgängesaspekten har även M funderat över under det halvår som släktingen hittills har guppat runt på vad som populärt kallas böljan den blå. ”Stackars Ingalill” säger hon ibland eftertänksamt, och det torde på något sätt antyda att det (inte helt otippat) är släktingen som har den verkligt intressanta personligheten i sin familj.

Men vitsen med en sån där paradisresa är ju trots allt inte själva båtåkandet utan snarare och mest strandhuggen. Det måste ju ändå vara alldeles underbart; släktingen befinner sig nu någonstans på samma latitud som Kurrekurreduttön och har så gjort i flera månader. Men även här bedrar man sig. Skolgossens odödliga utsaga om att ”om man alltid hade så här roligt så hade man aldrig roligt” är applicerbar även här. M fick ett mejl häromdagen. ”Visst är det fint”, skrev släktingen. ”Men om sanningen ska fram: har man sett en palm har man sett alla.” Hellre han än jag, som sagt. Vill någon anmärka något om rönnbär så går det alldeles utmärkt.

Luft, vatten och väldigt många granar (2008)

Temat för dagens predikan är landsbygden. Man tänker på den ibland av olika anledningar. Den oäkta hälften kommer från ännu lantligare sammanhang än jag och mejlade mig en dag ett autentiskt urklipp från när han nätsökte sin hemsocken och fick svaret ”din sökning gav inget resultat”. ”Det ger en aning om hur det måste kännas att vara uppväxt i Viborg före kriget eller att ha Jugoslavien som fosterland”, skrev han lakoniskt.

Och visst skulle det mycket väl kunna vara så att man håller på att avveckla landsorten. Flera tecken pekar i den riktningen. Förr i tiden fanns det till exempel vykort så fort det fanns en mjölkpall. Varje gupp i vägen hade sin egen lilla vy och ofta gjorde man sitt bästa för att fånga ortens egenart (typexemplet är grynig amatörbild av stirrande gumma i huckle som krampaktigt håller en våldsamt sprattlande killing mot bakgrund av ett grånat fähus och så ”Hälsning från Snytbaggskärret”). Så är det inte nu. Sånt är avskaffat. Jag fattade misstankar när det började säljas en ny sorts vykort i affärn som ligger nära lanthemmet: var inte korten med ”Hälsning från X-viken” ovanligt blanka, skarpa och insmickrande? Och var någonstans hade man egentligen tagit detta foto med mumsande lantboskap i motljus framför vitknutad stuga? Detta fick jag inte rätsida på förrän jag såg exakt samma kor på exakt samma kort tjugo mil därifrån med ”Hälsning från Y-viken”. Världen vill bedragas och nu har vi bestämt att all svensk landsbygd är i stort sett densamma och att det är helt onödigt att skilja på den så dramatiskt att man trycker upp flera olika motiv på vykorten. Jag drar mig till minnes en stockholmsbekant som fick veta att jag kommer från Nora. Hans kommentar var ”Nora – ja, jag var i Grangärde för ett tag sen” (ta fram en kartbok om ni inte omedelbart inser hur stockdumt detta är). Men lite så kanske det är, trots allt. Same same, not different.

Men om sanningen ska fram är landsbygden också ganska bra på att förminska och utsläta sig själv. Häromsistens nätsökte vi också en annan av familjens ursprungsorter och hamnade på den sedvanliga ”Flytta till oss”-sidan där orten försöker förklara varför det är en god idé att lämna storstadens larm till förmån för Snytbaggskärret. Sålunda lydde texten: ”Orten X hittar du bäst om du följer väg Y norrut från Z. Här finns gott om det som storstäderna saknar, nämligen frisk och oförstörd luft, rena vattendrag med utmärkt fiske och lugna och vänliga människor med en sund insikt om livet. Här finns en storslagen natur med kalhyggen, berg och urskog.”

Det är inte helt lätt att lämna den texten okommenterad (det är så smärtsamt lätt att göra sig lustig över att de släpar fram kalhyggena som första exempel på sin storslagna natur att jag väljer att låta bli). Men kära snälla nån, varför måste Sveriges alla småkommuner, byar och mindre samhällen komma dragande med luften som första argument för att få fler skattebetalare? Jag vill vara skapt som en nors om någon enda människa i världshistorien har surrat fast cissusen på flyttlasset och givit sig åstad på grund av att det finns mer luft någon annanstans. Och näst därefter kommer vattnet, det gör det alltid, och sen kommer i någon form granarna – fast här är det, medgives, i första hand de nedhuggna man vill framhålla. Luft, vatten och granar. Så beskriver sig den svenska landsbygden. Och sen marknadsför den sig med ett och samma vykort. Kan man skicka den på en aldrig så liten älskadigsjälvkurs?

Om dom nånsin kommer fram till Katmandu (2008)

Jag är en typ A-människa. En sån där hetsig forcerad en som pratar fort och alldeles för lätt retar sig på dem som tar tid på sig (= den mycket mer politiskt korrekta människotypen typ B). En sån som irriterar sig på böcker som heter ”Långsamhetens lov” och hemligen tycker att det romantiseras lite för mycket kring att sitta barfota under en korkek och lukta på blommorna. Om man undrar vilken typ man är sägs det att man ska ställa sig frågan om man brukar vilja organisera om lunchrestauranger. Känner ni omedelbart igen känslan ”men söta Göta, om dom bara lät kön gå åt vänster istället skulle dom hinna fylla lokalen minst en gång till under lunchtid” så är ni, enkelt uttryckt, typ A. Vi är som sagt inte politiskt korrekta, men vi är väl anpassade till samtiden eftersom våra endorfinkickar kommer av sånt som går undan och är effektivt.

Detta var en liten bakgrund till vad jag egentligen hade tänkt tala med er om i dag, nämligen dom som ska till Katmandu. Dom står alltid före mig överallt och har fått sin benämning efter ett utrop som den oäkta hälften undslapp sig en gång i en kö på stationen i Falun. Vi hade asjättebråttom och biljettautomaten var paj och tåget stod i startgroparna, så att säga, på spår 3. Framför oss stod en man som inte hade lika bråttom – inte denna dag, sannolikt inte någonsin i livet. Jag minns mycket tydligt hur han såg ut för han hade cykelhjälm, alltså på sig, alltså inne i lokalen. Han skulle resa en sträcka som krävde sjutton tågbyten. Han pratade m-y-c-k-e-t l-å-n-g-s-a-m-t. Han sa ”va?” alldeles för ofta (kanske tryckte cykelhjälmen igen hans öron). Han frågade tjugotvå gånger om han verkligen skulle hinna byta på åtta minuter i Nässjö.
– Varför hamnar vi alltid bakom dom som ska till Katmandu via Nässjö?! ropade den oäkte gällt, men tyst, men desperat.
Ni måste inte tro mig, men det visade sig till sist att vad hjälmkillen höll på med var att boka en resa som skulle ske två månader senare. Hade vi missat tåget i december på grund av att han valde att stå där och planera sina sportlovsäventyr hade jag drämt handväskan i huvet på honom (och i så fall hade det ju varit tur att han hade hjälm).

Och dom som i överförd bemärkelse ska till Katmandu är överallt och är i vägen. På lunchbufféer, stillsamt kontemplerande exakt vilka sju köttbullar de faktiskt ska välja. På ICA, noggrant räknande upp 167,50 i jämna pengar, det mesta i mynt av lägre valörer. På banken – när man själv ska göra ett ärende på tre minuter ska de först genomföra större delen av en bouppteckning efter en avlägsen släkting i utlandet som de inte vet namnet på och så har de legitimationen längst in i fodret på en trasig handväska. I går kunde jag ha dräpt en på Hemköp som antagligen höll på att doktorera i King Edward och skulle slutföra sina fältstudier innan jag kunde få rafsa ihop till min gratäng: hon plockade oändligt långsamt, vände och vred och stirrade varje exemplar in i vartenda öga, liksom smekte varenda potät och lade tillbaka de flesta innan hon hade fått ihop den Perfekta Potatispåsen. En annan gång stod jag bakom en som skulle ha ett köttfärspaket som innehöll exakt 300 gram (inte 278, inte 320) men som i övrigt faktiskt verkade helt normal.

Men det är alltså inte alls säkert att det är dom det är fel på, dom som ska till Katmandu. Det kanske är mig, eller också är vi helt enkelt bara olika. Men jag vet ju hur jag för min del föredrar att tolka det. Om alla vore som man själv inbillar man sig ju lätt att det skulle vara så mycket enklare.

Angående Kim och Patrik i Fatbursparken (2008)

I söndags tänkte jag en tanke som fascinerade mig. Det händer inte ofta. Dessvärre var den inte särdeles djuplodande eller nydanande: i sin helhet lydde den ”men gud att dom orkar gå och hålla handen sådär!”. Jag kan personligen inte gå och samtidigt hålla någon i hand med mindre än att jag kommer i otakt och stjälper; det har sannolikt att göra med grovmotorik och jag är inte i besittning av någon sorts motorik alls. Det ser oerhört fint och förälskat ut när folk går genom en park och håller handen och sparkar i höstlöven och ler sådär som på film, men jag får lov att överlåta sådant åt andra.

De som höll hand sådär trevligt i söndags var också mycket riktigt i en park, närmare bestämt i Fatbursparken på Söder i Stockholm. De var i tjugonioochetthalvtårsåldern, vackra, välklädda och rent generellt mycket filmiska. Jag kan tänka mig att dom hette Patrik och Kim (Patrik såg för övrigt väldigt mycket ut som Jens Lapidus, om han är bekant). Dom strosade ut från gångvägen och in bland löven och Patrik tog kort när Kim kastade upp några handfullar löv så de avtecknade sig mot himlen, som var sådär konstgjort kräkvackert jätteblå. Och så fnissade dom och tramsade och Kim nöp Patrik i midjan och han skrattade med tusen vita tänder, och så gick dom upp på vägen igen och vandrade vidare hållandes varandra i hand. Och då gjorde jag den där reflektionen. Och sen tänkte jag på att jag gjorde den. Jag blev faktiskt lite glad.

Patrik och Kim var nämligen, vilket åtminstone någon sannolikt redan har räknat ut, två män. De var ett tämligen typiskt storstadspar av den samkönade sorten. Grejen med min tanke om krångligheten i att hålla varandra i hand är att det helt ärligt var den första tanken jag tänkte om dem – jag hann alltså inte snudda vid reflektionen ”okej, dom är bögar”. Inpass: jag menar däremot inte att jag hyser några reflexnegativa åsikter om den i vars hjärna den tanken susar förbi. Tvärtom tycker jag att det är odramatiskt och tämligen mänskligt eftersom vi har en tendens att automatiskt notera det som är underrepresenterat rent numerärt – exotiska utseenden, enbenthet, mycket långt hår, vad ni vill. Det är däremot ovärdigt att fördöma eller agera gentemot dem som inte är exakt som alla andra, men det är så självklart att det inte behöver nedtecknas (av någon anledning gjorde jag det nu uppenbarligen i alla fall).

Varför blev jag då glad över att jag inte omedelbart tänkte på att två karlar som var ett par var ett par? Svaret är helt enkelt att om jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre alltid fokuserar stenhårt på folks ”sexuella läggning” (ett märkligt uttryck, för övrigt) så finns det antagligen många, många fler som är likadana. Ibland när man konsumerar media får man bilden av att tillvaron är stadd i förfall och civilisationen är i hjälplös utförsbacke: hatbrotten ökar och klimatet för de homosexuella är svårt och bistert. Men här, som i alla andra fall, krävs en verklighetsavstämning av pessimismen och panikmångleriet. Fram till 1944 var homosexualitet kriminellt. Fram till 1979 var det definitionsmässigt en mentalsjukdom. Fram till Jacob Dahlin fanns det knappast en enda öppet homosexuell person på den offentliga arenan. 2008 går Patrik och Kim i Fatbursparken och är dökära och jag normativa förstockade medelklassmänniska tänker bara på vilken motorisk utmaning det är att hålla handen. Världen blir, mina vänner, i de flesta avseenden finare och finare dag för dag. Det är kanske inte är perfekt än – medgives. Men den är tamejfan bättre än 1944 på fler sätt än jag kan räkna.

Faktiskt inte en text utan snarare ett ... blogginlägg

Nu måste jag för första gången faktiskt skriva nåt här som jag motvilligt skulle kunna gå med på liknar ett blogginlägg (och är ungefär lika intressant som ett genomsnittligt d:o för den bredare allmänheten, dvs. inte så värst):

TACK alla vansinnigt vänliga, trevliga, charmiga och spirituella människor som hälsade på Hilaris på Bokmässan Örebro slott och/eller var på något av mina "prat"! Jag saknar er NA-läsare alldeles våldsamt!

Ut i skogen ska ni gå (2008)

Idag läste jag i tidningen att kontakten med naturen är viktig för människan, en nyhet av digniteten ”solen gick upp även i morse”. Att vistas i naturen förebygger ohälsa och stress, men nutidsmänniskan har hittat på ett antal andra sätt försöka uppnå bättre hälsa och leva naturligt (till exempel att köra bil till gymmet eller åka till fjällen för att fara fram över nejden på skoter). Effekten blir den motsatta. Den påstådda boten blir ytterligare ett stressmoment och ytterligare en konsumtionsvara. Att bara vara ute är däremot underskattat och ovanligt som fritidssysselsättning. Så säger alltså forskarna, och jag håller fullkomligt med.

Det här med att folk inte är ute är nämligen en av våra käraste käpphästar när vi är i lanthemmet, som ligger i en liten by som befinner sig mitt bland djupa skogar och glittrande sjöar och blånande berg. Vi är rätt mycket i skogen när vi är på landet för den oäkta hälften är helt enkelt en sån människa: en överslagsräkning säger att vi avverkar sådär 15–20 skogstimmar i veckan. Det intressanta är att vi så ytterst sällan möter en enda människa när vi är ute. Även om vi som sagt utgår från en liten by så bor det folk mest överallt i trakten, och vi går inte sällan på vandringsleder och banade vägar. Det är långt ifrån varje gång man ser en levande själ bortsett från tjädrar men är det nån alls så är det enstaka hundägare, löpare och gamla farbröder som liksom den oäkte har skogen i sig. Det är en gåta att inte fler bara är i skogen och promenerar, leker häst eller indian, plockar svamp och bär, har utflykt, visar myrstackar för barnen eller bara sitter på en stubbe och glor. Det finns gott om folk som promenerar i omgivningarna runt lanthemmet, men förbryllande många väljer att göra det av och an utmed riksvägen.

Det skulle förvåna mig om inte naturen ger omedelbara mätbara positiva hälsoeffekter även om man så bara går rätt ut i skogen i en kvart, sätter sig på en sten på ett fall och stirrar ut i luften och går hem igen. Människosläktet är onekligen utarbetat för att vistas bland växter och djur och frisk luft; shoppinggalleriorna dök upp så pass sent under evolutionen att de åtminstone inte ännu påverkar oss positivt på det sättet. Skogsmänniskor får dessutom ett osedvanligt fräscht utseende, vilket väl om något borde väl appellera till de fåfänga samtidsmänniskorna. Vi fick ett fint exempel på det senast när vi var i lanthemmet. När vi kom ut ur skogen och upp på en skogsbilväg kom Tage skuttande över en myr som ett aprilväder med en femlitershink i en svångrem runt midjan. Enligt utsago hade han smålänningar (det lät lite som att ha fotsvamp men han menade att han hade dem hemma på besök) och därför ville han få tag i några deciliter av traktens hjortron. Det är en makalös karl att se energisk ut ända ut i lillfingrarna och de yttersta hudlagren, och jag sa just det när han hade hoppat in i bilen och farit iväg för att utfodra sina smålänningar: ”Gud vad jag skulle vilja se sådär frisk ut som Tage” föll mina ord. Sen började jag gapskratta och så även den oäkte. Det var möjligen aningen galghumoristiskt, men ändå: Tage är närmare åttio och under det senaste året har han klarat av en hjärtinfarkt och en cancerbehandling. Det är något milt roande i att en trettiosjuåring längtansfullt säger sig vilja se så frisk ut.

Men faktum kvarstår och jag anser saken vara bevisad: gack ut i skogen och sitt på en stubbe, för det kommer att göra er gott. Har ni tur blir ni på sikt så fräscha som Tage.

Fotnot: Artikeln jag läste var ”Ju mer av grönska desto friskare blir du” av Ingrid Persson i Svenska Dagbladet 080921. Läs den om ni fortfarande inte är överbevisade om stubbsittandets fördelar!

Om ljusstakar i folkholkar (2008)

Något mystiskt hände i folkholken i somras. Eftersom ”folkholken” mycket väl kan anses låta mystiskt alldeles i sig själv är det antagligen bäst att vi börjar i den änden: det är helt enkelt gäststugan på mina föräldrars lantställe. Kåsörtaxens transportbur, i vilken han också tillbringar sin nattvila, heter i familjevokabulären ”taxholken”, och således är det fullt logiskt att en gäststuga är en ”folkholk”. Jag såg någonstans att de hade en tävling om vad den nya lite större modellen av friggebod ska heta; ni kan anse mitt förslag såsom härmed inlämnat.

När vi hade bott några nätter i folkholken nu på tampen av sommaren packade jag, inte helt överraskande, upp resväskan när jag kom hem. Att jag ur den kunde hala fram några skrynkliga klädombyten, en necessär och 28 böcker som jag hade tänkt läsa var inte heller överraskande (jag packar alltid 28 böcker som jag hade tänkt läsa på semestern, somliga titlar reser nu för tredje sommaren i sträck). Men det var de två ljusstakarna i gjutjärn som också låg där. Jag gjorde så där som dom gör på film: tittade, blinkade, tittade igen. De låg kvar. Inte om mitt liv så berodde på det hade jag kunnat räkna ut varför de låg där från början.
Den mänskliga hjärnan är märklig på så sätt att den som en ren reflex börjar spotta ur sig förklaringar när något osannolikt inträffar. Min första tanke var att det var den oäkta hälften hade köpt och packat dem, men den slog jag bort efter femton sekunder eftersom ljusstakar råkar vara något som han aldrig skulle skaffa hem fler av (snarare tycker han att vi skulle kunna skaffa undan några av dem vi redan har). Sen fick jag för mig att jag på något sätt mig själv ovetandes hade köpt dem. Det skrämde mig naturligtvis högst väsentligt, men för ytterligare några sekunder kändes det trots allt som en rimlig förklaring; hjärnan är som sagt lustig. Därefter rafsade den, alltså hjärnan, lite planlöst omkring efter hur någon vilt främmande person kunde ha placerat dessa ljusstakar i mitt bagage, men det kändes helt enkelt inte plausibelt.

Sen sansade jag mig och tänkte verkligen efter. Sen ringde jag till min ömma moder och frågade om hon möjligen hade två nya ljusstakar av gjutjärn i folkholken.
– Ja, sa hon.
– Det är bara vad du tror, sa jag.
Ljusstakarna hade alltså stått på ett bord bredvid sängen, och bredvid det hade jag haft min öppna resväska. Jag hade inte ens sett ljusstakarna, men någon måste ha sparkat till väskan eller bordet eller båda på ett vis som gjorde att detta nyanskaffade par i husgeråd dök ner från bordet och landade ljudlöst bland kläderna. Man skulle antagligen aldrig kunna få det att hända om man medvetet försökte, men det hade uppenbarligen hänt nu.

Det verkligt intressanta är dock när man betänker hur det hela hade tett sig om det hade hänt i en annan, mindre familjär folkholk. Ponera att man hade kamperat hemma hos nån halvbekant typ efter en kräftskiva. Hur gör man då när man kommer hem och packar upp vederbörandes ljusstakar? I pluralis? Hade det varit en enstaka hade förklaringen tett sig konstig men sannolik, men när det gäller ett par låter det i mina öron ganska mycket som ”jag stal dem, men samvetet hann ikapp mig” alternativt ”jag var ohyggligt berusad och stal dem, men samvetet hann ikapp mig”. Och att inte alls berätta det är ju inte mycket bättre, för när folk och ljusstakar försvinner samtidigt får man ju liksom en spontan uppfattning om vem som har tagit med sig vem.

Man får se upp med vad som händer i folkholkar, helt enkelt.

Det är *visst* onsdag (2007)

Jag gillar folk som helt och hållet dansar efter sin egen trumma. Det är en sak med dom som är sådär vardagsexcentriska och har rolig hatt, men det är något helt annat med såna som tar det ytterligare ett steg, till ett nästan metafysiskt plan: de som tar sig friheten att själva definiera verkligheten även om deras syn på saken går stick i stäv med hela världens i övrigt.

För lite sen mötte jag en chihuahuamatte som hade en klar dragning åt det hållet. Chihuahuamattar är ibland typen som har en helt egen gräddfil i tillvaron (men inte alltid, ska jag inflika på ett politiskt korrekt sätt, en av de mest trevligt anspråkslösa jag känner hade chihuahua i sjutton år) och den här hade i alla fall satt sina egna normer för husdjur i offentliga lokaler. Hon var en högklackssmattrande hästsvanssvängande tjugonåntingdonna som seglade in på ”keldjursavdelningen” (o, dessa vackra finlandssvenska vändningar!) på ett varuhus i Helsingfors. När djuravdelningar ligger inne i affärer som också saluför matvaror etc. är det enligt min erfarenhet kutym att lämna Fido utanför, men strax ovanför den skylt som kungjorde att ”vi”, dvs. pälsdjuren, ”inte får vara här”, parkerade hon sin jycke. Mitt på disken. Chihuahuan hade en milt nedlåtande kejserlig min som sade ”jag får visst vara här”. Och mattens min sa sammaledes: ”man får visst ha hundar i butiken.”

Lite likadan var en av våra f.d. grannar, en äldre kinesisk dam som hade en egen tideräkning. En dag när den oäkta hälften hade tvättstugan och hade släpat ner arton kassar hade hon helt frejdigt börjat tvätta åstad fast han hade bokat. Den oäkte förde på tal att det var torsdag och klockan var fjorton och hon hade tagit fel. ”Nej nej nej”, sade damen (mest på kinesiska), ”det är onsdag.” Den oäkte framhärdade att det var torsdag – varpå damen plockade ner tvättstugekalendern från väggen och med ett bestämt finger knackade på onsdagen och språkade vidare på sitt hemlands vilda tungomål, som det heter i romanerna. Antagligen sa hon ”det är visst onsdag” och försökte leda det i bevisning genom att peka på densamma onsdag (”med samma logik hade jag ju kunnat knacka på påskafton och kvittra nåt konversatoriskt”, sa den oäkte). Hon fick faktiskt den oäkte att ställa upp på att det visst var onsdag, men i hissen slogs han på ett Sherlock Holmeskt vis av insikten om att han hade ätit ärtsoppa i lunchmatsalen. Han for upp och hämtade dagens tidning för att kunna fortsätta debatten, men när han kom tillbaka hade damen av någon anledning, oklart om det var ärtsoppa, slagits av samma insikt och dragit sig tillbaka. Hon ska ändå ha all heder för att hon lyckades snacka omkull den oäkte; hon måtte ha haft en rent enastående glöd i argumentationen.

Den tredje jag kommer att tänka på är en skomakare/kemtvättare/skräddare vilken kamraten L sökte upp för att han skulle åtgärda ett trasigt blixtlås i en kjol. När hon kom tillbaka för att hämta den visade det sig att skrädderiet inte var hans starkaste sida: jag såg det med egna ögon och kan intyga att det såg ut precis som om han hade städslat en inte alltför händig schimpans att utföra arbetet: långa, sneda stygn i grov tråd med fel färg.
– Men det här kan jag inte betala för, sa L. Det är inte professionellt gjort.



Den här mannen hade däremot inte alltför stor respekt för verkligheten. Han stirrade surt på henne.
– Det är visst bra gjort! sa han högdraget.



På något bakvänt sätt älskar jag honom för den repliken.