Ut i skogen ska ni gå (2008)

Idag läste jag i tidningen att kontakten med naturen är viktig för människan, en nyhet av digniteten ”solen gick upp även i morse”. Att vistas i naturen förebygger ohälsa och stress, men nutidsmänniskan har hittat på ett antal andra sätt försöka uppnå bättre hälsa och leva naturligt (till exempel att köra bil till gymmet eller åka till fjällen för att fara fram över nejden på skoter). Effekten blir den motsatta. Den påstådda boten blir ytterligare ett stressmoment och ytterligare en konsumtionsvara. Att bara vara ute är däremot underskattat och ovanligt som fritidssysselsättning. Så säger alltså forskarna, och jag håller fullkomligt med.

Det här med att folk inte är ute är nämligen en av våra käraste käpphästar när vi är i lanthemmet, som ligger i en liten by som befinner sig mitt bland djupa skogar och glittrande sjöar och blånande berg. Vi är rätt mycket i skogen när vi är på landet för den oäkta hälften är helt enkelt en sån människa: en överslagsräkning säger att vi avverkar sådär 15–20 skogstimmar i veckan. Det intressanta är att vi så ytterst sällan möter en enda människa när vi är ute. Även om vi som sagt utgår från en liten by så bor det folk mest överallt i trakten, och vi går inte sällan på vandringsleder och banade vägar. Det är långt ifrån varje gång man ser en levande själ bortsett från tjädrar men är det nån alls så är det enstaka hundägare, löpare och gamla farbröder som liksom den oäkte har skogen i sig. Det är en gåta att inte fler bara är i skogen och promenerar, leker häst eller indian, plockar svamp och bär, har utflykt, visar myrstackar för barnen eller bara sitter på en stubbe och glor. Det finns gott om folk som promenerar i omgivningarna runt lanthemmet, men förbryllande många väljer att göra det av och an utmed riksvägen.

Det skulle förvåna mig om inte naturen ger omedelbara mätbara positiva hälsoeffekter även om man så bara går rätt ut i skogen i en kvart, sätter sig på en sten på ett fall och stirrar ut i luften och går hem igen. Människosläktet är onekligen utarbetat för att vistas bland växter och djur och frisk luft; shoppinggalleriorna dök upp så pass sent under evolutionen att de åtminstone inte ännu påverkar oss positivt på det sättet. Skogsmänniskor får dessutom ett osedvanligt fräscht utseende, vilket väl om något borde väl appellera till de fåfänga samtidsmänniskorna. Vi fick ett fint exempel på det senast när vi var i lanthemmet. När vi kom ut ur skogen och upp på en skogsbilväg kom Tage skuttande över en myr som ett aprilväder med en femlitershink i en svångrem runt midjan. Enligt utsago hade han smålänningar (det lät lite som att ha fotsvamp men han menade att han hade dem hemma på besök) och därför ville han få tag i några deciliter av traktens hjortron. Det är en makalös karl att se energisk ut ända ut i lillfingrarna och de yttersta hudlagren, och jag sa just det när han hade hoppat in i bilen och farit iväg för att utfodra sina smålänningar: ”Gud vad jag skulle vilja se sådär frisk ut som Tage” föll mina ord. Sen började jag gapskratta och så även den oäkte. Det var möjligen aningen galghumoristiskt, men ändå: Tage är närmare åttio och under det senaste året har han klarat av en hjärtinfarkt och en cancerbehandling. Det är något milt roande i att en trettiosjuåring längtansfullt säger sig vilja se så frisk ut.

Men faktum kvarstår och jag anser saken vara bevisad: gack ut i skogen och sitt på en stubbe, för det kommer att göra er gott. Har ni tur blir ni på sikt så fräscha som Tage.

Fotnot: Artikeln jag läste var ”Ju mer av grönska desto friskare blir du” av Ingrid Persson i Svenska Dagbladet 080921. Läs den om ni fortfarande inte är överbevisade om stubbsittandets fördelar!